Hej och välkommen

Hej och välkommen. Bloggen handlar om livsstilsfrågor och att leva med kronisk sjukdom. Här lämnas inga medicinska råd. De bör ges öga mot öga.





Snälla rösta om boktitel. Lämna gärna förslag




START


Translate

torsdag, mars 05, 2009

Fågelbos: En konstnär berättar om sin syster, en annan konstnär. Minnesutställning. Barncancerfondens Almars Hus i Varberg




Här i Puerto finns en samlingsplats som kallas prästgården. Där, i ett hus som svenska kyrkan i utlandet fick som donation för ett antal år sedan, är det tisdagar klockan sju sammankomster, varvid det dels utskänkes kaffe eller the med tilltugg och dessutom serveras man ett program, som kan bestå av musik, en föreläsning. Det var för övrigt där man firade nobelfest, och jag berättade lite om nobelpristagarna i medicin och fysiologi 2008, nobelprisen på grund av dels upptäckten av humant immunbrist virus och dels sambandet mellan humant papillomvirus och cervixcancer.





På kvällen den tredje mars berättade konstnären Else-Maj Johansson om sin lillayster Ingela Johansson även hon konstnär. Ingela Johansson dog nästan 60 år gammal 2004, och därefter arbetade Else-Maj med att sammanställa hennes efterlämnade arbete till en minnesutställning som visades i hemstaden Varberg sommaren 2008.


Ingela började tidigt som konstnär och gick dels utbildning i Göteborg samt på konstfack. Hon blev tidigt uppmärksammad för sitt arbete, men det blev aldrig så att hennes konst kom att ge henne mycket att leva på. Delvis berodde det på att hon inte var inställsam i sin konst och inte heller var någon fena på att göra reklam för sig. När hon var i 40-årsåldern skolade hon om sig och blev undersköterska och slutade att arbeta som konstnär.


Else-Maj och systern stod varandra nära. Else-Maj bor på Lofoten och systern i Stockholm. Sista gången Else-Maj kom att besöka henne tittade hon på en hel del verk som systern hade stående och sa : Det här är ju bra. Ingela var svårt sjuk då, och hon bad Else-Maj skulle sköta om att det blev omhändertaget. Else-Maj skulle komma tillbaka till hennes 60-årsdag men systern hann avlida innan detta skedde.


Under fyra år höll Else-Maj på med att planera för en minnesutställning efter systern och i stället för ett program över utställningen, ordnade hon så att en bok kom ut med Ingelas bilder.Till en början hade man svårt att få lokaler, muséet i Varberg ville inte ställa upp, ej heller kommunen, Det hade gått för länge sedan Ingela var känd. Hon, Else-Maj och deras mor hade cirka 30 år tidigare haft uppmärksammade utställningar i Varberg. Dock fick man visa utställningen i Folkets Hus och den blev en stor succé, allting såldes. Chefen för muséet ombads komma men var tveksam. En lördag var det emellertid en kvinna, som gick runt där och som sedan kom fram till Else-Maj och sa att hon blivit så gripen att hon grät. Det var chefen för muséet; både muséet och kommunen köpte in en hel del och det kom in cirka 200 000 kronor. Pengarna skulle gå till någonting med barn. Det visade sig att det i Varberg finns en villa, som donerats för att ge möjligheter till familjer med sjuka barn att få komma dit och få välbehövlig vila. Villan heter Almers Hus och ägs av Barncancer-fonden. Dit gick pengarna. Verksamheten drivs genom frivilliga bidrag.


Om Almers hus citat barncancerfonden :Barncancerfondens rekreationsanläggning Almers Hus i Varberg erbjuder varje år drygt 100 familjer möjlighet till avkoppling ett par dagar eller en vecka i härlig västkustmiljö.
Almers hus ligger vid Apelvikens fd kustsanatorium. Jag minns när att författarinnan Gunnel Enby, som fick polio någon gång i tonåren på 50-talet, berättade att hon önskade av få komma dit pga det vackra namnet, där blev hon liggande, ensam tonåring, totalförlamad. Alla bestämde vad hon skulle göra. Boken Flyga utan vingar, har mycket att säga om handikapp och rehabilitering. Användes i läkarutbildningen i ämnet medicinsk psykologi och samhällsmedicin i slutet av 70-talet i Göteborg, där jag arbetade några terminer. Boken rekommenderas. Skriven av Gunnel Enby och Bernt Eklund. Finns i ett exemplar via antikvariatnet. Här är en annan nyttig sajtBibliotek.se, där man kan söka böcker som finns på bibliotek i hela Sverige.


Ingela var både målare och textilkonstnär. Hon gjorde bland annat kroppskläder, bland annat en sorts kroppstrumpa, och det såg ut som om den som bar den var helt naken. Med den ställde hon till uppståndelse vidåtminstone två tillfällen. Dels var det då modern fyllde jämna år, och hade fest med mycket släkt inbjuden. Plötsligt dök en naken kvinna upp klädd i solglasögon, peruk och högklackade skor. Det blev nästan tumult och Ingela slet av sig peruken och glasögon och sa: det är bara jag. Modern reagerade litet på hennes uppenbarelse, men en moster återhämtade sig aldrig enligt Else-Maj. Vid ett nyårsfirande i Stockholm använde också Ingela den aktuella kroppstrumpan och gick på en gata i Sthlm till synes naken, Hon greps av polisen som fick sig ett gott skratt då det visade sig vara en kroppsstrumpa.


En period målade Ingela med ett clowntema, en period som i boken beskrivs som en av de centrala i Ingelas målarkarriär. Det fanns också mycket annat representerat på utställningen.

Man får intrycket av att Ingela var provokativ, men målningarna talar också ett annat språk, en sorts tunnhudhet, ömtålighet, de ger en känsla av sårbarhet. Två till synes icke förenliga egenskaper, men på det sättet kan det nog vara, det ena en reaktion på det andra. Man reagerar på sin sprödhet med ett provokativt sätt. Kanske finns det i det ett sätt att pröva sig fram, testa gränserna, men i en del fall är gränserna långt ifrån varandra medan det hos andra kanske inte märks att man testar gränser. Kanske att det här att ha långt mellan gränserna är en del av att vara konstnär. Kanske är det också så att när man är den där provokativa personen, får man alltid reaktioner och reaktionerna kan leda till att man får en tunn hud, det blir kanhända aldrig möjlighet att adaptera sig till ett mer smidigt förhållningssätt. Kanske var ett sätt att hitta vägen att skola om sig från konstnär till undersköterska. Det här är givetvis bara mina spekulationer; men de här tankarna kommer. Och det är ju alltid så att det är sin egen källa man öser ur; man blir bara inspirerad av ett och annat.


Boken heter Ingela av Lars Nygren

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar