Hej och välkommen

Hej och välkommen. Bloggen handlar om livsstilsfrågor och att leva med kronisk sjukdom. Här lämnas inga medicinska råd. De bör ges öga mot öga.





Läs boken ATT TA ÅRAN I EGNA HÄNDER av Karin Glasby och Sune Överhagen

Obs boken ATT TA ÅRAN I EGNA HÄNDER KOMMER INTE ATT TRYCKAS. DET ÄR ALLTFÖR FÅ INTRESSEANMÄLNINGAR/ sune överhagen



START


Translate

söndag, mars 08, 2009

Fågelbos Sångkvällar i turistkyrkan,




när man har en blogg, tycker man mycket och tänker kanske inte alltid så där skarpt,
här några ord från Tomas Sjödins Eftervärme.

Det man tänker och tror äri hög grad en fråga om position, alltså var i livet man står just då. Man kan ha de mest genomtänkta och utmejslade åsikter om en företeelse-till exempel livsuppehållande insatser eller abort- men inte förrän man hamnar i ett läge där det blir ”skarpa skott” vet man egentligen vad man tycker. Då kan det hända att man i ett enda omvälvande ögonblick överger det som tagit år att bygga upp.

Jag tror jag kom lite i den positionen då jag själv blev dålig i min MS. Jag började nog omvärdera hur jag såg på det här med att medicinsk korta av någons liv, jag började tänka att den möjligheten borde finnas. Men samtidigt vet jag inte hur jag känner då det blir riktigt skarpa skott. Jag hoppas jag aldrig kommer i det valet.

Det är aktuellt nu i samband med läkaren som mord/dråpåtalas. Kommunikationerna med föräldrarna verkar inte ha fungerat bra i detta ärende. Men hur ser jag på avslutande av ett liv, om det nu är det som skett? Det tål att begrunda men det allra första som kommer för mig är nazisternas behandling av handikappade och utvecklingsstörda, även inom kommunismen gömdes de här fallen i varje fall bort. Men jag tycker också man skall läsa denna artikel, där ett par andra föräldrar tar upp vad de gått igenom. Deras oro för vad detta kan få för konsekvenser.Jag släpper ämnet med detta just nu.

Ibland går jag till turistkyrkan och lyssnar på när de sjunger där på kvällarna, då får man ofta höra de gamla sångerna man minns från barndomen, de som sjöngs i bönhuset Betel eller på missionshuset i Fjäll. Där sjungs Barnatro, den som jag hörde Lapplisa sjunga i Brunskogs Kyrka när jag var sådär fem år, jag tycker mig minnas att vi satt på läktaren. Det är Pärleporten och det är Bred dina vida vingar och alla de andra. En del av sångerna brukade mamma och mormor sjunga. - Jag har hört om en stad ovan molnen. Var jag går i skogar berg och dalar. Morgon mellan fjällen.- Min mor sjöng inte alltid men väldigt ofta och allt utom arioroch snapsvisor men gärna de gamla frälsningssångerna. Så till en del blir det att man möter delar av sin barndom härnere. Allt det där får en att fundera. Jag funderar kring moral och rätt. Varför tycker jag världen är så mycket farligare idag, den där näravärlden inte Irak, Afganistan eller Zimbabwe utan näravärlden med bråk, våld och upplopp i svenska städer, Jag har hört att egentligen har det aldrig pågått så få krig som nu, men är det sant? Länge sa man ju också att kriminaliteten ökar inte, ändå tycks mig verkligheten runt omkring mer farlig nu än tidigare. När jag var ung var jag väl aldrig rädd för att bli rånad eller nedslagen, men det händer ungdomar idag både i småstäder som Arvika eller i större städer som Göteborg, båda städerna vistades jag mycket i som ung. Och inbrott sker numera i min barndoms Mangskog flera gånger om året, medan jag bara minns ett enda inbrott från min barndom, och då bodde där fler än det gör idag.

På något sätt hör de skeendena ihop, men jag ser inte de raka spåren mellan dem, men det har med kontakten till det inre, det inre rättesnöret, moralen att göra. Förr, ”på den gamla goda tiden” fanns det en sorts stöd för det inre rättesnöret bland annat en trygghet men också ett tvång i religionen; Idag, glappar det betänkligt med stöd avseende det inre rättesnöret. Människors mognad har inte följt med den samhällsutveckling som skett. Det finns idag tillgång till allt, en stor frihet. Det produceras allt som tänkas kan, Det finns egentligen möjlighet till en stor lycka. Men så blir det allt som oftast inte. Är detta vad berättelsen om Edens lustgård och syndafallet vill berätta om. Kanske är det ett tema i mänskligheten. För vad Eva och Adam gjorde var väl att de struntade i de normer, de påbud som fanns. Jag tror ju att detta är sådant som växt fram ur mänsklig erfarenhet, och varifrån det kom dit, det är svårare att uttala sig om. Men att det finns en sorts erfarenhet som vill gott, vill oss väl det, så känns det.
Måhända tryggheten också spelar in i upplevandet- kanske är det sant att kriminaliteten
inte stiger, att det pågår färre krig nu, men det finns en otrygghet idag som gör att jag upplever att det är värre nu än då, än på den gamla goda tiden. Men jag kan inte riktigt tro på det, jag menar det känns som att brottsligheten ökat kraftigt sedan exempelvis 50-talet ; däremot tror jag nog också att känslan av otrygghet kan göra att man förstärkar rädslan för brott och våld. Jag tror också att otrygghet bidrar till våld. En trygg, säker person har skulle jag tro längre till våld.

Och vad har det här med kronisk sjukdom att göra? Mycket tror jag. Jag säger inte mer utan lämnar resten till var och ens fantasi. Jag har förövrigt inget svar men tror att det kan vara bra att närma sig de andliga frågorna.

Lite granna av den erfarenheten kan jag känna när jag lyssnar på de gamla sångerna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar