Hej och välkommen

Hej och välkommen. Bloggen handlar om livsstilsfrågor och att leva med kronisk sjukdom. Här lämnas inga medicinska råd. De bör ges öga mot öga.





Snälla rösta om boktitel. Lämna gärna förslag




START


Translate

måndag, mars 02, 2009

Om kronisk trötthet och tillstånd, där man inte hittar några organiska orsaker:

Är det brist på organiska förändringar eller det brist på kunskap.

Bild av Lady of Hats:

Mariana Ruiz Villarreal

en rapport om kroniskt trötthetssyndrom, chronic fatigue syndrom (CFS) där man tittar på cellernas energicentraler, de så kallade mitokondrierna skriven av Sarah Myhill och Norman E Booth samt John McLaren-Howard publicerades on line den 15 januari 2009

I mitokondrierna bildas energi från ett ämne som heter adenosintriphosphate förkortat ATP, när energibildas sker en kemisk process där i stället adenosindiphosphat ADP bildasg genom en process som kallas cellandning. Sedan återanvändes ADP för att bilda den eneririka förenening ATP. Detta är det effektiva sättet för kroppen att skaffa fram energi och det måste finnas syre tillgängligt för att denna väg att bilda energi skall fungera. Om syre saknas sker i stället energibildning via mjölksyreproduktion och det är ett betydligt mindre effektivt sätt att producera energi. Men denna typ av energiproduktion kan vi inte överleva länge, vår kropp behöver syre för att överleva.Men de flesta känner till mjölksyreproduktionen som träder till när inte vår kropp förmår ta upp tillräckligt mycket syre. Det är det man ser spåret av när 100 meterslöparna på OS lägger sig ner och flämtar efter ett lopp. De måste ta igen syrebristen.Detta var ett så kallat utvik.


Man undersökte ett antal patienter med CFS och tog bland annat prover för att utföra vad man kallade ATP profil test, vilket utgjordes av en 5 olika faktorer som skulle visa tillgängligheten för ATP i en typ av vita blodkroppar, som kallas neutrolfila granulacyter och tillhör det medfödda immunförsvaret, visa hur lätt ADP förflyttates in i mitokondrierna, och hur lätt ATP förflyttades ut ur mitokondrierna för att energin skulle bli tillgänglig för cellen. Som jag uppfattar det är vad man vill beskriva med ATP profil hur effektivt detta sätt att producera energi är hos den enskilde. Var det skillnad på patienter med CFS och människor som var friska? Det var 71 patienter med kroniskt trötthetssyndrom och 53 friska som undersöktes.

Slutresultatet blev att när man när man vägde samman de olika faktorerna som ingick i ATP profilen fann man ett starkt statistiskt samband mellen hur graden av dysfunktion hos mitokondrierna och den allvarlighetsgrad man hade av kroniskt trötthetssyndrom och slutsatsen blev att man med detta test skulle kunna skilja ut de patienter vars trötthet berodde på ineffektiv cellandning ( energiproduktion via ADP-ATP) och de patienter där tröttheten berodde på andra saker som stress, psykologiska faktorer etc.


Riktigt vad Chronic Fatigue Syndrome är, det är jag inte riktigt klok på. Jag vet symtomen mm men att riktigt att förstå vad detta syndrom handlar om det är fortfarande lite höljt i dimman. Att ha en sjukdom som är lite osynlig är ibland som att vissla i mörkret, man vet inte vem som hör, och man vet inte vem som visslar.

Det har i läkartidningen funnits en del artiklar om just den typen av sjukdomar. Sjukdomar där man inte hittar några speciella prover som visar att något är fel, sjukdomar som man inte kan fästa på en röntgenbild eller direkt se. Det fanns bland annat en artikel av Anders Lundin där han kallade sådana sjukdomar kultur sjukdomar, där” patienternas besvär inte enkelt går att förklara med påvisbara undersökningsfynd” och det ” ges ofta medicinska »pseudoförklaringar«”. . Själva begreppet Kultursjukdomar kommer från Karin Johannisson en humanist som tittar på sjukdomsvärlden och hennes begrepp har man tagit till sig. Hon menar att det är samma bild som återkommer under många år men under andra namn från hysteribegreppet som florerade i slutet av 1800 talet till senaste decenniernas bildskärmsåkommor, oral galvanism, fibromyalgi, CFS och yuppiesjukan och utbrändhet.

Och det finns en kontrovers i detta sammanhang, Elisabeth Fernell överläkare i neuropediatrik, skriver bland annat:

att till och med hos barn med svår funktionsstörning i CNS, till exempel autism med svår funktionspåverkan kan det vara svårt att finna objektiva mätfynd, och hon är inte förvånad över att sådana ofta saknas hos patienter med neurologiskt grundade symtom. Hon ser en fara i det här betraktelsesättet på olika tillstånd där man inte kan ta vävnadsprover, lab.prover eller på något annat sätt verifiera sjukdomar sätter på en etikett kultursjukdomar. Hon tar ett exempel med med ett tillstånd som ADHD, där man kan försumma att utreda beteendeproblem, koncentrationssvårigheter och/eller inlärningssvårigheter och låter det drunkna i begreppet kultursjukdom.

Det finns även andra som har reagerat på införandet av begreppet kultursjukdomar. Det har bland annat gällt fibromyalgi, där bland annat professor Robert Olin skrivit om detta.

Om man går tillbaka 30 år kunde man inte göra magnetkameraundersökningar och det fanns då exempelvis ett antal fall som skulle ha kunnat visa sig vara MS ( de som inte hade något fynd i spinalvätskan och fynden ospecifika) och av dessa skulle nog ett antal ha blivit kallade kultursjukdomar.

Att ta till sig begreppet kultursjukdomar på detta sätt kanske mörkar mer än sätter ljus på på områden som är dunkla och problematiska.. Att beteckna något man inte förstår med en etikett att det inte finns rent biologiskt ; är inte det strutsens logik då den sticker huvudet i busken.

Elisabeth Fernell avslutar sin artikel med orden ” Vuxenpsykiatrin och allmänmedicinen måste vara lyhörda för svårigheter och symtom som kan signalera kognitiv problematik. Patienter med sådana svårigheter måste erbjudas utredning så att svårigheter – och styrkor – kan identifieras. Då finns bättre förutsättningar att ge patienten adekvat hjälp. Låt inte några patienter med t ex ADHD gömmas i en beteckning som vår kultur kallar en kultursjukdom.”

Det skall bli intressant att följa denna diskussion i läkartidningen

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar