Den här titeln fångade min uppmärksamhet, av någon anledning så associerade jag till MS (att associera så är väl inte en yrkessjukdom utan snarare en sjukdomssjukdom – alltså ett fel man gör genom låta tankarna snurra kring MS; tillåta är en sorts nav i tillvaron.)
Alltnog en läsvärd artikel som jag fann på en sajt som heter antingen Pointer eller CS-jobb. ( Inom parentes så gör man ett misstag där, genom att det finns en otydlighet vad sajten heter.)
Jag arbetade som företagsläkare tidigare, och andra halvan av 90-talet växte ordet utbrändhet fram och det var ju ett ganska tråkigt ord som i sig bar en sorts självuppfyllande profetia, har något brunnit ut så är det ju svårt att laga, begreppet utmattningssyndrom el. Utmattningsdepression känns betydligt bättre och ger också en dynamisk bild av vad som sker. I artikeln av Martin Wallström relaterar man till vad den amerikanske psykiatrikern Edward Hallowell och dennes tankar omkring vad som sker när många på dagens arbetsplatser känner sig stressade och utvecklar vad han kallar ADT-attention deficit trait.
Edvard Hallowell säger att hjärnan i det moderna samhället översköljs av information och signaler i en större utsträckning än den klarar av. Man blir då lättdistraherad, impulsiv, rastlös skriver Martin Wallström i artikeln. Jag skulle kunna lägga till att man upplever sig som glömsk därför att det går alltför mycket information in till vår hjärna än vi klarar av att hantera. Vi är egentligen inte speciellt duktiga på att göra två saker på en gång. Det var ofta mann fann att de som sökte för sådana problem ansåg att de skulle göra- de skulle ha simultankapacitet. Speciellt om de var kvinnor. Jag läste eller hörde någon feminist säga att kvinnor hade simultankapacitet som något positivt- i själva verket så är det en kvinnofälla.
I försöken att få allting gjort blir man mindre och mindre effektiv och arbetsprestationerna försämras. Man påverkas psykiskt och blir tröttare och tröttare. En viktig gräns passerar man i den här processen mot utmattning och det är när sömnen försämras; man stiger upp lika trött som när man gick och la sig. Ens humör påverkas så att man tänder lätt på bagateller. Man förlorar förmågan att fokusera på vad som är viktigt, men kanske blir sittande med betydelselösa detaljer men missar samtidigt att göra det allra mest prioriterade. Till sist kanske man helt tappar konceptet och bryter ihop. Också klarar man inte längre av sin situation vare sig på jobbet eller hemma. Vid fall av polisvåld kan detta vara situationen, små bagatellartade företeelser kan leda till allvarliga fall av polismisshandel. Men det går att se varningssignaler om att en sådan utveckling är på gång.
Det här går alltså att förebygga. Det är en fråga om tid och resurser men kanske också en fråga om attityder- så här ska det vara-just in time. Att jorden snurrar på oberoende av vad man gör glöms bort. En företagare pekade uppmot kyrkogården och sa apropå att vara oumbärlig: Där uppe ligger det många oumbärliga personer.
Martin Wallström skriver om ”hur problemen kan staplas på varandra”.
Man börjar dagen med att kolla e-posten. Ett akut problem finns där som man måste åtgärda, men i nästa stund står chefen i dörren som i sin e-post kanske sett att något måste åtgärdas och så ringer man hemifrån etc... Den nya tiden möjligheter med mobil, e-post, data etcetera har skapat möjlighet till ett informationssamhälle som överflyglar vår kapacitet. Stress uppstår.
Då säger Hallowell övergår hjärnan i en sorts överlevnadstillstånd. Man börjar klaga på kollegor, skäller ut sina nära men också kanske en helt perifer person. Säger till chefen att återkomma. Man förlorar sin humor, förmågan att tänka klart, förmågan att prioriterar och organisera. Man blir mer impulsiv och mindre effektiv.( här är alltså varningstecken som arbetskamrater och chefer kan notera och se till att man får hjälp).
Vad Hallowell säger är att grundläggande känslan bakom är rädsla, ”minipanik”. Rädslan kidnappar områden i hjärnan som bland annat är engagerade i planering. Energin går åt till att hantera rädslan i stället för vad man skall göra.
I artikeln skriver Martin Wallström att det är ofta svårt att göra något åt arbetsplatsen. Jag håller inte med. Tvärtom är det väl så att det är viktigt för företag att uppmärksamma de här problemen och se till att det blir en arbetsplats anpassad till hur vi fungerar. Att förändra människans biologiskt tar tusentals år. Vi måste anpassa skon efter foten och inte tvärtom.
Däremot är det ju riktigt att man också lär sig att hantera situationer, arbete på ett sådant sätt att det fungerar. Han skriver att man måste identifiera problemet och fokusera på att lösa det. Man måste alltså engagera de nivåer av nervsystemet som arbetar med det kognitiva för att kunna behärska de primitiva delarna som handlar om panik och stressreaktioner.
Han tar också upp hur viktig omgivniningen är för att man skall må bra. Att man inte oroar sig ensam utan har stöd av arbetskamrater. Lika viktigt är också att man har en relation till chefer präglad av ömsidig respekt och tillit.
Peace
Sune
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar