Stress och MS

En mycket intressant undersökning om stress och MS kan man läsa på Multiple Sclerosis Resource Center news den 1 oktober 2008, den heter The impact of stressful life events on risk of relapse in women with multiple sclerosis, i översättning ”Betydelsen av stressande livshändelser för risken att få ett skov hos kvinnor med sjukdomen multipel skleros.” (Mitsonis CI, Zervas IM, Mitropoulos PA, Dimopoulos NP, Soldatos CR, Potagas CM, Sfagos CA.1st Department of Psychiatry, Athens University Medical School, Eginition Hospital, 7, Metamorfoseos Street, GR-15234 Halandri, Athens, Greece.) Den är intressant för här kommer fynd från klinisk studie som stämmer väl överens med vad grundforskningen under senare år har kommit fram till avseende stress och utveckling av autoimmuna sjukdomar.

I denna studie följdes 36 kvinnor med kvinnor med skovförlöpande MS och utan besvär att gå under drygt ett år. De fick skriva ned i en dagbok och dokumentera stressande livshändelser som inträffade, och dessa insamlades sedan var fjärde vecka i samband med besök på sjukvårdsmottagning. Stressande livshändelser klassades som kortvariga om de inte hade några långverkande psykiska effekter subjektivt medan som långvariga stressande livshändelser betecknades sådana som påverkade det psykologiska tillståndet åtminstone 10-14 dagar efter det hade inträffat. Man delade också in händelserna i allvarlighetgrad enligt ett speciellt frågeschema om just livsförändrande händelser.

Man fann att om man upplevt tre eller flera stressande händelser under en 4-veckorsperiod var detta förenat med en femfaldig (!!!) ökning av skovfrekvensen. Närvaron av åtminstone en långvarig stressande händelse var förenat med tre faldig ökning av skovfrekvensen under de följande 4 veckorna. Det fanns ingen association mellan allvarlighetsgraden på den stressutlösande faktorn och risk för utlösande av skov.

I rapporten drar man följande slutsatser: Uppegående kvinnor med skovförlöpande MS som upplever kumulativa ( på varandra följande) stressande händels i livet kan ha större risk att få ett skov. Hur långvarig den stressande livshändelsen är verkar vara den enda faktorn som ökar risken för stress i kontrast till typ av stress och allvarlighetsgrad. Det stämmer väl överens med den danska studien som gick igenom statistik för människor som förlorat ett barn och där man fann att detta ökade risken för att utveckla MS.

Forskarna i Danmark (Jiong Li MD, Universitetet i Århus, Danmark använda danska register över befolkningen och letade igenom dem efter barn som dött före 18 års ålder samt deras föräldrar. Sedan identifierade man 15 gånger så många föräldrar som inte förlorat ett barn ur befplningen och med samma antal barn i familjen och i samma ålder som familjerna vilka förlorat ett barn. Det fanns 21 062 föräldrar som förlorat ett barn och 293 745 som inte förlorar något barn. Föräldrar som hade MS eller misstänkt MS från begynnelsen togs inte med. Föräldrarna följdes under i genomsnitt 9,5 år. Under den tiden utvecklade 28 av patienterna som förlorat ett barn MS medan 230 av de andra föräldrarna fick MS. Risken att utveckla MS var densamma oberoende av ålder eller kön på barnet som dött. Liksom åldern eller könet på patienten.Man fann att av de föräldrar som förlorat ett barn var det 50 % större sannolikhet att få MS än för de föräldrar som inte förlorat något barn. Man fann också att risken att utveckla MS var ännu större för de föräldrar som förlorat ett barn oväntat. Dessa var mer än dubbelt så stor risk att utveckla MS.

Att föräldrar som förlorat ett barn plötsligt löpte större risk än de fall det var långdraget kan man tycka inte stämmer överens med resultatet från den aktuella studien på kvinnor och risk att få skov. Men om man ser på faktorn långdraget får man nog beteckna ett barns död som en långdragen stress. Jag undrar om den någonsin går över. Min mormor förlorade sin äldste son då 12 år, och min mor sin äldste bror. Jag tycker att saknaden fanns kvar i den familjen så länge den fanns kvar, åtminstone som ett ärr. Men just den tunga delen av sorgen finns ofta kvar åtminstone något år, den tid då man kan ha svårigheter att se det ljusa i tillvaron. Så en plötsligt dödsfall är nog att kategorisera som långdragen livsförändrande händelse.

Det fynd som är extra intressant är detta med upprepade stressande händelser och risk att utveckla skov. I boken ”Varför zebror inte får magsår” skriver Robert Sabolsky om stress och immunsystemet. Det är känt att stresshormonet kortisol pressar ned immunförsvaret. Denna nedpressning av immunsystemet får också en stimulans från immunsystemet att inträffa. Interleukin-1, som alltså är en signalsubstans i immunsystemet påverkar ett hormon i hypotalamus (CRF) som i sin tur stimulerar hypofysen att utsöndra ett annat hormon ACTH som i sin tur påverkar binjuren att utsöndra kortisol ( kroppsegna kortisonet). Detta dämpar i sin tur immunsystemet.

Man har funnit skriver Sapolsky att under de första 30 minuterna av en stressande händelse utvecklas inte dämpning eller demontering (vilket ord han använder) av immunsystemet utan snarare ökar immunfunktionen. Detta leder till att stigande mängder immunceller kommer ut i blodbanan, exempelvis lymfocyter. Och det är inte enbart vid stress orsakad av en bakterie eller annan infektionsframkallande mikroorganism utan vid alla former av stress, som ökad fysisk eller psykisk påfrestning som en ökning av immunsystemet aktivitet sker i början.

Orsaken till stress kan vara så enkel som en förändring i temperaturen till något så komlicerat som förlust av en viktig relation, sade forskaren Gary Moberg, som forskade på stress hos djur i 30 års tid och verkade vid University of California, Davis. Enligt Moberg ( han dog 1999) var stress varje hot mot den fina balans som kroppen försöker upprätthålla. Kroppen är konstruerad för att ta itu med stress genom att göra försiktiga justeringar som svar på dessa hot. Djur eller människor får problem om de fortsätter att uppfatta stress under så lång period att den biologiska justeringen, svaret blir alltför stort. Mobergs forskning kom i sin forskning in på bland annat de viktiga områdena om hur djur upplever transporter och påverkas av transporter. Ur stressynpunkt är djur och människor lika.

Efter cirka en halvtimmes stegring av immunsystemet aktivitet börjar emellertid kortisol att produceras från binjurar, och efter en timme ser man effekterna av bland annat detta på immunsystemet, det börjar att monteras ned. Om det är måttlig stress sker bara en återgång till viloläget och det sker ingen hämning av immunsystemet, men man utsätts för intensiv stress pressas immunsystemet aktivitet ner långt under den normala (vilonivån). Detta är också vad som sker då man behandlas med höga doser kortison. Forskningen har också visat enligt Sapolsky att ett immunsystem som ständigt befinner sig i aktivt tillstånd blir mer och mer aktivt. Det finns därmed en ökad risk för att det angriper den egna kroppens celler, och det kan uppstå autoimmuna sjukdomar. Man har bland annat visat att om man blockerar återgången till ursprungsnivån efter ett stresspåslag, fortsätter aktiviteten att öka och öka till immunsystemet skjuter över målet och börjar angripa egna kroppen. Detta är alltså så kallad grundforskning. Det är verkligen spännande att se, hur väl resultaten stämmer med den här kliniska forskningen.

Ur min erfarenhet så hade jag en period med ett skov ungefär var fjärde månad från 99 till 2002. Sedan dess har jag inte haft något skov. Jag fick betainterferon då och det har säkert haft sin betydelse, men vad som också hände var att i och med att jag slutade arbeta försvann stressen nästan ur mitt liv. Innan dess upplevde jag det ganska intensivt trots att jag gått ned till halvtid 2000. Det skedde en hel del stressande även på det personliga planet under några år där både dödsfall och stress som jag hade kunnat påverka. Det är ganska viktigt i detta att stress är inte bara de här stora uppskakande händelserna utan upprepade livspåverkande händelser innebär också stress. Kanske till och med en resa som man sett fram mot länge kan betinga en sådan stress på kroppen.

Om man har MS eller annan autoimmun sjukdom kanske man skall väga in det här i hur man lever sitt liv. Jag tror det. ( Tulipanaros)