Ungefär så svarade Candrah då hon fick frågan om hur det kändes, att hon snart skulle dö. Hon hade fått svar från socialstyrelsen på det brev som hon skrivit dit och begärt att få avbryta sin livsuppehållande respiratorbehandling. Hon hade försämrats och nu hade det beslutats vilken dag respiratorbehandlingen skulle avbrytas.
Hon hade en medfödd sjukdom som gjorde att hon fick godartade tumörer på olika ställen i kroppen. Då hon var sex år blev man tvungen att operera en tumör som satt så illa till, att operationen medförde att hon blev förlamad i armar och ben och beroende av respiratorbehandling. Hennes liv de kommande åren var på sjukhus men som vuxen kunde hon flytta till egen läkenhet med hjälp av assistenter.
Nu hade hon försämrats, kunde inte sitta uppe längre , mycket smärtor och hon kom fram till att nu orkade hon inte leva längre, hon ville inte längre ha behandling som förlängde hennes plågor.
Det var intressant att se filmen; jag kunde inte se några tecken på att hon hade någon depression som bidrog till hennes beslut, tvärtom resonerade hon mycket nyktert och klart kring sin situation.
Hennes liv avslutades med att hennes önskan att bli nedsövd och därefter få respiratorn avkopplad blev uppfylld.
Personligen kan jag se en analog situation där man inte enbart genom att avbryta en behandling skulle kunna få avsluta sitt liv. Sedan jag själv fick en sjukdom som potentiellt skulle kunna göra att jag hamnade i en liknande situationen har frågan ryckt närmare. Som jag ser det bör frågan om läkarassisterat självmord utredas.
Länk till uttalade av läkarförbundet, som är motståndare till läkarassisterat självmord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar