Mer från Kandels föreläsning: om expressivt minne. Om minnesförsämring hos äldre och Alzheimers sjukdom

Expressivt minne :

experiment: Man gör ett experiment med möss; placerar dem på en cirkulär skiva

med 40 hål runtom periferin. Vid ett av hålen finns en låda dit de kan undfly, där

det finns mat och lugn. Så spelar man rock and roll högt och lyser med starkt ljus

vilket mössen inte gillar. När de släpps fria i cirkeln springer de runt i cirkeln tills

de hittar hålet med lådan och slinker ner. Efter några gånger kan de med hjälp

av ledtrådar springa till hålet snabbt. De har alltså lärt sig ett faktum, fått ett

expressivt minne.

Vad händer i synapsområdet när man ger stimulering. Då aktiveras två sortersglutamatreceptorer i mottagande del av synapsen (postsynaps), normalt är bara en typ aktiv, men påbörjas upprepad stimulering blir även den andra typen av receptor aktiv;

Följden är att mer kalcium kommer in i cellen och kalcium aktiverar ett ämne ett signalämne, som gör ytterligare receptorer börjar växa fram i mottagande delen av synapsen. Detta är korttids-minnes biologiska mekanism vid expressivt minne. Alltså sker delvis andra ämnen och förändringar i postsynaptiska delen av synapsen vid expressivt minne.

Vad händer då vid etablering av långtidsminnet?

Vid upprepad stimulering nås en tröskel då signalsubstansen dopamin börjar produceras i presynpsen och en dopaminreceptor i postsynapsen tar emot signalen i form av dopamin; vilket leder till att signaler går till nervcellens kärna, där DNA finns, och det börjar att uttryckas flera olika proteiner, som leder till en utväxt av nya synapser.

Dessa nya synapser är uttryck för det expressiva långtidsminnet, som alltså finns i post- synaptiska delen av synapsen.

Signalämnet dopamin är involverat i olika sjukdomar, bland annat Parkinsons sjukdom och schizofreni.Även de olika proteiner som bildas då långtidsminnet etableras är intressanta bland annat vid autism och inte minst vid Alzheimers sjukdom.

Det går att blockera ett ämne i postsynapsen som gör att proteiner bildas om ger nya synapser och långtidsminnet. Gör man detta på mössen som letar efter hålet där de kan försvinna från rockmusiken och det irriterande ljuset försvinner deras förmåga att lära sig var det räddade hålet finns. Man har blockerat deras expressiva långtidsminne.

Kandel kommer in på åldrande och minne. Om man tar 100 människor som är 70 år finner man:

Åldrande och minne – etthundra 70- åringar 40 % ingen minnesförsämring 60 % viss minnesförsämring 30 procent godartat minnesförsämring 30 % mild kognitiv skada av typ Alzheimers Utvecklar så småningom Mb Alzheimer

Alzheimer går till att början inte att skilja från godartat minnesförsämring, men så småningom kommer besvären fram. Altzheimer börjar i hippocampus, det börjar med att synapserna fungerar sämre, sedan börjar cellerna i hippocampus att dö, så småningom påverkar denna sjukdomsprocess hela hjärnan. En av sakerna man ser ske är att det bildas anhopningar av ämnen i nervcellerna, anhopningar som kallas plack.Kandel visar en bild av hjärnan där man ser att hippocampus är i stort sett tillbakabildad vid Alzheimer.

Hur sjukdomen Alzheimer utvecklas är komplicerat, men en viktig komponent är ett protein som kallas amyloid precursor protein, om detta omvandlas onormalt i hjärnan bildas ett ämne som kallas A-beta amyloid, som är giftigt för nervceller. En orsak till att omvandlingen av Amyloid precursor proteinet sker onormalt är att det skett en mutation av gener som leder till den onomrmala omvandlingen av amyloid precursor proteinet..

Om människor har en sådan mutation leder det till att de får Alzheimer i tidig ålder. Personer med Downs syndrom har en extra kromosom, vilket om de innehåller denna mutation leder till Alzheimerssjukdom mycket tidigt hos dessa personer med Downs syndrom.

I början av utvecklingen skadas nervcellerna vid synapsen men så småningom bildas plack: dessa plack dödar neuronen.

Vid Alzheimer finns en stor upplagring av A beta proteinet. I försöken att hitta behandlingar har man försökt att hitta antikroppar mot A beta, och man har försökt hitta ämnen som skall bryta ned A beta.

Hur verkar A beta toxiskt? Man har funnit att det verkar inhiberande på ämnen som gör att det bildas de proteiner som gör att långtidsminnen kan bildas. Ett ämne phosphodiesterase verkar genom att öka möjligheten för proteiner som skall ge nya synapser att bildas genom att blockera ämnen i synapsen som i viss mån hindrar signaler från att gå till cellkärnan för att proteiner skall uttryckas. Man kan ge möss Alzheimer genom att man ger dem den aktuella Alzheimer genen. Detta gav dem Alzheimer och ingen långtidminne. Gav man dessa möss phophodieasteras blev deras långtidsminne normaliserat.

Punkter om neurobiologi- neuropsykologi

• Medvetande (själ) och hjärna är oskiljbara

• Varje mental funktion utförs av separata nervnätverk i olika regioner av hjärnan

• Alla nervcells cirklar utgörs av samma klass av signalerande enheter: nervcellerna och deras synapser.

• Synapsen har dubbel funktion. Det är dels det ställe där nervceller kommunicerar med varandra och synapsen är också stället där minnet härbergeras.

• Synapsen är också ett ställe för många neurologiska sjukdomar. Alzheimer. Parkinson, schizofreni och många fler.

Mer om neuroplasticitet och minne från Eric Kandels föreläsning.

Korttidsminne och långtidminne

Impressivt minne lokaliserat till amygdala cerbellum reflex nervbanor Detta minne är omedvetet och handlar om färdigheter både motorik och varseblivning. Man behöver inte minnas hur man gör när man skall cykla eller för den del gå, det kommer med automatik.

Expressivt minne finns i hippocampus mediala temporalloben medvetet Detta minne handlar om fakta och händelser och är medvetet. Man tar fram det ur minnet, man tänker efter för att minnas. Scannar liksom av medvetandet.

Skiljer sig minnen år biologiskt?

Är det samma biologiska mekanismer på molekylnivå?

De finns vissa gemensamma saker:

De består båda av korttidsminne (minuter till timmar) och långtidsminne,

Repetition förvandlar korttidsminnen till långtidsminnen. Practice make perfect.

Långtidsminne innehåller ett moment med bildning av proteiner:

Aplysia en snigel har spelat en viktig roll i Eric Kandels forskning, En mänskohjärna har 100 miljarder neuron, medan Aplysia har bara 20 000, dessutom är nervcellerna stora och kanses med blotta ögat. Det neurologiska nätverket är också enklare. Därför har Eric Kandel arbetat med att undersöka nervsystemet hos Aplysia-snigeln, Man använder dessa djurs gälsystem och gälarnas förmåga att dra i hop sig vid stimulation vid beröring. Man kan genom att lätt beröra ett område i närheten av gälen framkalla att gälen dras samman. Om ger en lite starkare, obehagligare stick till djuret svans drar gälens muskel ihop sig kraftigare. Berör man därefter med milt stick på samma ställe i närheten av gälen (sifonen) som tidigare dras gälen ihop mycket kraftigare än om djuret inte fått ett obehagligt stick i svans. Upprepade stick i svansen gör att gälen dras ihop snabbare samman och med större kraft, effekten man har faciliterat reflexen. ( gjort att den inträffar lättare).

Man har studerat kontraktionen och funnit att sammandragning är faciliterad för minuter till timmar, men ger man flera stimuleringar till sammandragningsreflexen kan denna facilitering finnas kvar i veckor, minnet har gått över från korttidsminne till långtidsminne.

Kandel visar en bild av Aplysia snigelns nervceller avseende denna reflex såg ut före och efter träning och det visar en klar tillväxt i cellerna efter träning. Men det här var på blötdjur hur är det på människan.

Hur skiljer sig detta korttidsminne från långtidsminne. Man tittar på neuronen till gälen. Neuronen som leder från gälen, känsel-sensoriskt neuron och man tittar på neuronet som leder till gälen muskel. Man har kommit fram till att vid bildningen av långtidsminne kopplas gener in och det bildas nya förbindelser mellan neuron, nya synapser. Dessa förändringar kan ses, när man lagt till ett långtidsminne har man fått en ny synaps. När det gäller korttidsminne är inte generna inblandade på så sätt att nya proteiner bildas och det är inte någon bildning av ny synaps.

Man kan se effekter av denna tillväxt på hjärnan. Kandel redogör för en studie där man jämfört musiker med icke musiker. Det gällerviolinister och man har studerat hur stort området i hjärnbarken är som representerar fingrar vänster hand. Dessa fingar tränas mycket vid fiolspel. I studien har man studerat de som började tidigt mellan 5-10, och de som började mellan 10-20 och de som inte spelade alla. De som började tidigt skiljde sig klart från de som började senare och hade större område i hjärnan. De som inte spelade hade klart minst av alla tre grupperna.

Föreläsningen innehåller mycket mer med aspekter på olika tillstånd och sjukdomar utifrån dessa teorier; det gäller bland annat autism, Alzheimer, schizofreni.

Blir inte allt sämre då man blir äldre?

Blandat om minne och neuroplasticitet.

Någon i den yngre generationen i min omgivning har börjat klaga över glömska. Och man hör det ofta; själv började jag notera det då jag var???.Ofta är det så att det man inte tagit in, kan man inte lära sig. Om ”information” ständigt flödar runtomkring är det ofta så att det mesta av den ”informationen” är det klokast att glömma och det är nog vad vi gör omedvetet men då slinker det med en del av vad som man kanske borde komma ihåg. Inom perceptionspsykogin talade man åtminstone förr om signaler och brus, och ju större totala inflödet är desto svårare kan det vara att separera signalerna från brus.

Det har nog en del med medveten närvaro att göra också. Är vi verkligen med i vad vi gör i nuet. Vi kanske håller på med annat tjafs i vår hjärna samtidigt som vi försöker lära oss någonting, göra någonting. Många är oändligt trötta på carpe diem- fånga dagen, lev i nuet men det är nog så att det är viktigt och inte flum-flum. Den så kallade glömskan är inte alltid glömska, med detta säger jag givetvis inte att sjuklig glömska inte finns. Enligt en artikel i NY Times tenderar vi att fokusera på åldrandets och den åldrande hjärnans oförmåga att lära nytt. Jag tillhör en av dem som lite grann tagit till mig att det här med att lära spanska blir nog svårt och därför har jag egentligen aldrig försökt att ta till mig språket.

Artikeln i NY Times How to train the aging brain av Barbara Strauch tar upp att hjärnan med ålder faktiskt har vissa fördelar också ur neuroplastisk synpunkt. Det finns så många erfarenheter och banor som lagrats där och just detta gör att den äldre hjärnan blir bättre på att se bilden i stort, se den centrala idén i vissa sammanhang. Hjärnan kan, kan om den hålls i trim, fortsätta att bygga nervbanor som gör att man känner igen mönster i tillvaron och kan se betydelsen av detta och till och med finna lösningar snabbare än den unga hjärnan, skriver Strauch.

Hon intervjuar forskaren Kathleen Taylor vid St Mary's College i Kalifornien som studerar vuxeninlärning. Denna säger som ”vuxna” kanske man inte lär så fort som unga men man har en uppsättning i hjärnan som är redo för nästa steg. Man börjar inte från grunden.

För att hålla hjärnan i trim skall man enligt Taylor, försöka utmana de ideer man lärt tidigare, försöka sätta sig in i motsatsen till vad man hittills trott. Och tro mig där har man egentligen hur mycket som helst att göra. Detta kan innebära att man måste gå på tvärs mot vad andra tycker. Man skall försöka ta reda på om det man tar in förändrar ens uppfattning i stort eller smått. Om man alltid tycker samma sak, umgås enbart med de som samtycker med de egna idéerna, utvecklas inte de nätverk man har i hjärnan; det behövs inga ny förbindelser mellan neuron, synapser.

Det finns människor som långt upp i åren fortsätter att vara aktiva; jag vet inte hur gammal Michael Merzenich är. Han var i varje fall en av de som uppfann cochlearimplantatet som gör att personer som inte kunde höra med inoperation av detta implantat kunde få hörsel. Numera har han, jag tror han är pensionerad, startat en organisation PositScience, där mycket handlar om hjärnan och man säljer mjukvaror som skall träna hjärnan. Vad dessa innebär har jag inte satt mig in i men han har bland annat en blogg där han skriver om neuroplasticitet där han på ett inlägg skriver om reportern på SF Chronicle som vid 90 års ålder inte vill bli bli utköpt och få pension utan vill fortsätta som aktiv vetenskaplig reporter. Han skriver om nobelpristagaren Rita Levi-Montalcini som vid 100 års ålder fortsätter att vara aktiv inom samhälle och forskning. Hon upptäckte en tillväxtfaktor för nerver och fick Nobelpris 1986.

Nobelpristagaren Eric Kandel börjar också komma upp i åren men verkar fortfarande mycket aktiv. Han forskar kring minnet. Säger bland annat att vid korttidsminnet sker förändringar i hjärnan, vars spår man inte kan se efter att minnet är borta. Det som går över till långtidsminnet däremot sätter spår i nya förbindelser mellan nervceller i form av nya synapser. Att minnas innebär att vi ständigt använder hjärnans plasticitet.

Här håller Kandel ett föredrag om hjärnan som är en resume över minnesforskningen och om hjärnans olika funktionsområden. Han började med att beskriva att man trodde att man kunde känna på kraniets knölar och form och därigenom säga vad personen i fråga hade för egenskaper etc., detta användes sedan av de rasbiologer som sedan for runt och mätte skallar etcetera.

Detta skedde på på 1900 talet men redan i mitten av 1800-talet var dessa tankar passerade.

Bland annat hade Broca upptäckt att personer som genom skador hade svårt att formulera i sig i ord vad man ville säga, sk expressiv afasi hade skador i ett visst område av främre delen av hjärnbarken, därefter kom bl annat Wernicke som fann att svårigheter att förstå tal så kallad impressiv afasi hade en skada på ett område längre bak i hjärnan. Man upptäckte olika områden i hjärnbarken som representerade olika saker.

Man gjorde undersökningar där man stimulerade områden av hjärnan och fann att det gav upphov till känselförnimmelser i olika delar av kroppen; detta bidrog till att man kunde kartlägga den sensoriska hjärnbarken. På samma sätt upptäcktes motoriska hjärnbarken. De hittills nämnda områdena av bland annat språket fanns i vänster sida av hjärnan. På höger sida har man beträffande språket mer emotionella inslag och bland annat hur man betonar ord i meningar med mera. I stort kan man säga att det som har med rörelser och liknande, att tala Brocas område och motoriska barken sitter längre fram än de områden som tar in information från sinnesorganen, Wernickes area- att förstå talet, hörselbarken, synbarken, sensoriska representationen.

Kandel talar sedan om minnesforskningen och beskriver att ett fall där man opererade en person för epilepsi på ett sådant sätt att förbindelsen mellan höger och vänster hjärnhalva i hippocampusområdet skadades och det ledde till att man kunde se att det fanns olika former av långtidsminne som fanns på olika ställen i hjärnan. Man fann att minnen före operationen var intakt, men inte vad som hände efteråt. Långtidsminne var placerad nån annanstans. Patienten kunde inte ta vad som fanns i kortidsminnet till långtidsminnet. En musiker som fick ett område skadat i samband med hjärninflammation hade kvar sin förmåga att spela avancerad musik men efteråt kunde han inte minnas att han hade spelat. Han hade kvar sitt procedurminne, hur man kunde göra saker, men däremot var minnet skadat avseende ting, fakta som hänt. Där var det helt blankt, Kandel föredrag kan man lyssna till på denna video:

Intervju med CI terapins grundare

Att lyssna till här Edward Taub

En sammanfattning av vad som diskuteras:

När Edvard Taub var grundforskare och gjorde lab.undersökningar av apor, läste han att en speciell kirurgisk åtgärd som tog bort all känsel i en främre extremitet ( arm) hos en apa, medförde att alla rörelser försvann i den skadade extremiteten. Man ”skadade” nervbanor i bakroten som sände känselsignaler från extremitetet till hjärnan, däremot var de motoriska banorna som skickade signaler till armen att rör sig intakt,. Ändå försvann rörelserna. Hur kunde det ske? Kanske berodde det på att reflexerna behöver både impulser som går in till hjärna och ryggmärg via nervbanor( banor för känsel) och banor som skickar impulser från hjärna och ryggmärg till muskler. Dessa reflexer kanske behövs för att kunna röra en extremitet? Får man ingen feedback på en rörelse är det nog lätt att man ramlar om det gäller benen. Känner man inte att man greppar något då blir man nog väldigt osäker.

Vad Edward Taub och medarbetare fann att det var möjligt att komma förbi de skadade nervbanorna avseende känsel med vissa tekniker. En teknik var shaping, där man ”ber” organismen apan att göra rörelsen med mycket små steg som man kallar successive approximation, detta kan ge en förbättring på lång sikt. En annan teknik var att hindra från att använda den bra armen, och tvinga att använda den andra.

Taub ville försöka detta hos människor med stroke med liknande skador. Taub var en grundforskare som gick över till kliniska undersökningar. Tidigare vid rehabilitering och numera tränar man ofta den skadade extremiteten, de skadade extremiteterna till en början vilket brukar vara första perioden men sedan kommer man till en platå där det inte går lika lätt och då börjar att inrikta sig på att den andra armen skall ta över, resterande funktioner skall ta över. Följden av detta blir att man börjar med unuse(oanvända) av den skadade sidan. Då Taub började med detta visste han inte hur rehabilitering gick till i praktiken och började med rehabilitering utifrån vad han lärt sig i arbetet med apor och i laboratorier.

När det gäller att få apor att använda den skadade armen är det mycket viktigt att man gör den andra obrukbar med någon form av skena eller liknande ( se video i förra inlägget) och det gäller också barn. Med vuxna är inte detta lika viktigt säger Taub. Det har visat sig att det fungerar lika bra med intensiv träning enbart och man behöver inte hindra den andra armen från att fungera hos vuxna. Så man har alltså constraint theray utan constraint så att säga. ( constraint=restriktion, tvång) Med små barn är dock detta viktigt. Jag antar Taub menar att det räcker med att uppmana vuxna med ord att inte använda den ”goda” armen, det ”goda” benet.

Shaping, vilket jag tror kan översättas med ”baning” på svenska och restriktion av användande är alltså två viktiga faktorer vid CI therapy men det som är bakomliggande och viktigast säger Taub är The transfer package:

När patienterna kommer för behandling går man steg för steg igenom vad patienten normalt gör under en dag och lägger upp ett behavioural contract, beteende kontrakt där man kommer överens om vad patienten får göra med restriktioner; hur man skall göra på toiletten, hur man skall göra med tanke på säkerhet vid gång i trappor och liknande. Med vissa undantag på grund av säkerhet skall patienten göra allt med den skadade sidan. Patienten får skriva på detta kontrakt som är specifierat liksom terapeuten och ett vittne. Sluta rökning mm ingår även.

Det ingår också ett program med ADL funktioner, det vill säga funktioner som människor gör varje dag som är grundläggande i livet ( activity of daily living, ADL). Varje morgon får patienten ett schema av saker av ADL funktioner som de skall göra hemma med den skadade armen. Det kan gälla tandborstning, dricka vatten, äta, knäppa glas, rakning, make up. Terapeuten går igenom om man gör detta och om man inte gör det frågar man varför. Det finns ofta en barriär mot att göra vissa saker. Ibland kan dessa vara lätta att komma över. Då kan det gälla att man är rädd för att spilla, om det gäller kaffe kanske man är rädd för att bränna sig. Men då kan vissa tips göra det lättare: inte fylla ett glas till mer än en tredjedel, inte ha kaffe i kaffekoppen utan kallt vatten etc. Det viktiga är att göra aktiviteten för att komma över barriären. Ju mer patienterna gör dessa saker ju lättare går det gör.

Varför fungerar detta neurologiskt? Två mekanismer:

1. Inlärd icke- användning. Man har lärt sig att icke- använda en extremitet. Efter en period av skada finns en period då nervsystemet inte fyrar av neuronen, det är lägre aktivitet i nervsystemet. Ett exempel på detta kan vara spinal shock, som kan komma efter en skada mot ryggmärgen som leder til förlust av alla sensoriska och motoriska reflexer initialt och som sedan leder till successiv återkomst av reflexerna. Ett liknande fenomen finns vid skador som stroke där aktiviteten undertrycks i nervsystemet. Under denna period kan inte extremiteten i fråga användas och då lär sig patienten att icke- använda låt säga armen under den perioden. Vid CI Therapy använder man tekniker för att övervinna det inlärda non use.- icke användning.

2. Det finns en annan mekanism som gör att man får en minskning av representationen på hjärnbarken av den extremitet som har skadad nervvävnad. Människor med skador med försvagningar i en arm, ett ben kan beskriva vilka ansträngningar som behövs för att utföra saker med respektive extremitet. Detta är inte så konstigt säger Taub, om man tittar på hjärnbarken så är området som representerar just den armen mycket mindre än tidigare, den har krympt. 'Man har ett mycket mindre antal nervceller för att styra funktionerna i armen än tidigare. Det här handlar inte bara om skadan i sig utan det är också en följd av icke- användning, det vill säga av devisen use it or lose. När man börjar träna armen så sker en tillväxt av området av neuron som styr rörligheten och känslan i armen. Det är alltså inte bara muskler som tillväxer utan det sker också en tillväxt av nervvävnad.

Transcranial magnetic stimulation: man kan studera hur mycket muskler mm kan aktiveras från områden på hjärnbarken med hjälp av TMS – trankranial magnetisk stimulation, vilket innebär att man med elektromagnetisk kan skapa svaga elektriska strömmar från begränsade områden av exempelvis hjärnbark; man kan vid sådan stimulering se vilka muskler som man får aktivitet i. Taub berättar att man undersökt personer som genomgått CI Therapy med TMS. En studie gällde en muskel som styr en viss tumrörelse, musculus abductor pollicis brevis. Man fann där att före behandlingen hade området på hjärnbarken förminskats med hälften (jämfört med andra sidan)men efter CI Therapy hade den åter fått samma storlek som tidigare. Studien har upprepats av andra säger han, vilket är ett kriterium på att vetenskapen om detta håller. Man har också sett detta med andra tekniker fMRA. Man fann att det också var rekrytering av neuron på den andra sidan av hjärnan, den andra halvan.

Taub säger att man gjort ganska stora undersökningar med CI Therapy tidigare, där man funnit goda resultat vid rehabilitering med resultat baserade på resultat från formulär där man mätt olika förmågor avseende funktioner och dessa resultat var statistiskt signifikanta, men dessa undersökningars resultat blev inte uppmärksammade, men så fort man kunde visa på förändringar i hjärnan blev det andra ljud i skällan, CITherapy blev mycket uppmärksammad, trots som han säger att redan de tidigare undersökningar var gedigna studier med statistiskt signifikanta resultat.

Inom parentes är Taubs berättelse en beskrivning av hur studier blir mer och mer starka vetenskapligt: I första hand så finns alltså undersökningar som är blinda, randomiserade( vad jag förstår) som ger statistiskt signifikanta resultat. Sedan kommer studier där man med en metod TMS visar på biologiska förändringar som följd av terapin ( tillväxt av hjärnan inom ett definierad område) . Denna studie upprepas sedan av andra med samma resultat. Sedan gör undersökningen av hjärnan med annan metodik fMRI till exempel, och också där med resultat som stöder det tidigare. Att upprepa resultatet med annan metodik förstärker ytterligare sannolikheten av vad man kommit fram till. Dessutom görs en så kallad multicenterstudie där man får resultat från olika centra och behandlingsställen och även där samma resultat. ( enkelblind, såvitt jag förstår gällde det inte undersökning av förändringar i hjärnan, om det är länkade studie det gäller) Således finns mycket stark vetenskaplig evidens för CI Therapy. Taub säger att detta är den första terapin som har utvärderat utifrån vetenskapliga kriterier av högsta klass. ( gold standard, dvs blinda, randomiserade studier som upprepats med samma resultat.

CI therapy vid olika tillstånd:

Det finns ungefär 200 undersökningar med denna terapi vid stroke.

Barn med CP, ger ofta bättre resultatet. Barn har ofta hjärnor med ökad plasticitet jämfört med vuxna; jämför barn med MS brukar återhämta sig bättre efter skov än vuxna. ( Jag har skrivit om denna studie någonstans).

Multipel sclerosis, primär progressiv MS. Man har funnit lika goda resultat vid MS både med armar och ben som vid stroke. Här är en studie avseende PPMS från 2008.

Klinisk studie av traumatisk hjärnskada. TBI.

Focal hand dystonia, är ett tillstånd där man förlorar kontrollen över en del av motoriken i en hand; detta kan ses bland annat hos musiker som ensidigt belastat vissa fingrar vid upprepade repetitioner under längre tid. Skrivkramp kan också vara en fokal hand dystoni. Kan inträffa med barn som tränar musik intensivt. De personer med detta tillstånd har studerats avseende hjärnan och representationen i hjärnbarken och det har då visat sig att centra för flera fingrar har sammanfogats och på så sätt slutat arbeta enskilt. Man tar upp detta som en negativ följd av hjärnans plasticitet. Behandlingen går ut på att bryta denna sammanfogning så att aktivering av varje finger kan ske separat.

Undersökaren frågar också om en 8 årig pojke som haft en stroke i pons som alltså finns i lägre delar av hjärnan om det finns några belägg för att CI therapy hjälper där. Taub säger att man inte har publicerat några undersökningar om detta men det har funnits patienter med stroke i ponsområdet och man har fått lika goda individuella resultat så kanske det fungerar. Det är intressant även vid MS för pons angrips relativt ofta där.

Det finns ingen direkt koppling avseende tid efter skadan och behandling. En 55 årig man hade stroke då han var fem år. Man hade mycket bra resultat med honom efter 55 år!! Vowzzzzz

Nåväl, kan man få denna behandling i Sverige? Taub säger så här: Det finns denna typ av behandling på många ställen men när man tittar på resultaten så blir det ganska goda resultat men bara hälften eller en tredjedel av resultaten i Alabama där han arbetar. Man har kommit underfund med detta under senare år säger han, och en del av förklaringen är säger han att man betraktar ofta CI Therapy som fysisk rehabilitering och missar att här finns ett moment av beteendeterapi som de som utgår från vad som skrivit om det missar. Det handlar säger han om the Transfer Package, och man har börjat att träna patienter i deras teknik. Det kan röra sådana saker som hur intensivt följer man uppmaningarna hemma. Finns det tid att kontrollera att man verkligen försöker aktivera vissa muskler som önskat är etc.

Han talar om att bäst resultat får man hos patienter med milda till måttliga skador, där de före behandlingen använder den skadade extremiteteten i genomsnitt i 9 procent och efteråt i genomsnitt 52 procent. Han säger dock att det inte finns egentligen några gränser om man fortsätter att träna enligt samma metodik. Detta resultat är efter två veckor. Jag såg en studie från Sverige med modifierad CI terapi där man fann en del effekter men man får då komma i håg att man kanske inte hade inslaget av The Transfer package fullt ut.

Constraint Induced Therapy

En skada på hjärnan kan medföra en förlust av funktion i någon del av kroppen rörelsemässigt eller kanske kongnitivt. Vid stroke är det ingen ovanlighet med nedsatt rörlighet i en extremitet eller sida. Då har man ofta koncentrerat sig på att låta den andra extremiteten ta över en del av funktionen säger man ofta när man presenterar just metoden constraint induced therapy; så är emellertid inte min erfarenhet utan man har i varje fall i Sverige länge strävat efter att återfå funktion i den "förlamade" kroppsdelen, däremot har man kanske inte gått så intensivt in för det som i just Constraint Induced Therapy där man i stort sett låser den friska armen, handen om det är där besvären finns för att den skadade armen skall intensivtränas. Träningen går i första hand ut på att vara med patienten intensivt en stor del av dagen ( hos vuxna 6 timmar och träna funktion samt göra det under 10 veckodagar i följd).
Träningen går ut på att utnyttja hjärnans plasticitet för att skapa ny banor, förstärka försvagade nervbanor. Det är viktigt att terapeuten är med och kontrollerar upp att nödvändiga grupper aktiveras.
Här en video om en flicka med CP skada ( medfödd skada på hjärnan) som gav henne försvagning i höger sida.
Constraint Induced Therapy kan också användas vid förlamningar vid MS.


Metoden är uppfunnen av professor Edward Taub, University of Alabama. Behandlingen går ut på att återskapa och förstärka nervbanor till skadade nervbanor, vilket i detta fall innebär intensiv träning av "nervbanorna", dvs de funktioner man vill träna. Man kanske kan säga att det handlar om Use it or lose- vilket rimmar på engelska men på svenska kan översättas med använd din funktion eller förlora den. Detta inbegriper också vad som händer i hjärnan om man inte använder en nervbana kommer den att fungera dåligt, med det menar jag inte att det omvända gäller, dvs att en dåligt fungerande nervbana beror på att man inte använt den. Det är dock en kunskap som kommit fram att nerver som har kontakt med varandra frekvent bildar mer synapser mellan sig. Det är bland annat det som är neuroplasticitet.

Vad man kanske inte gör idag är att träna skador som är mer än ett år gamla; CI terapin gör detta : se bara på filmen.

Exempel på hjärnans förmåga att kompensera och hitta nya vägar etc

Psykiatern Norman Doidge har skrivit en bok om hjärnans förmåga att förändra funktion och struktur. Boken heter The Brain that changes itself.
Här en youtube video med Norman Doidge.
Lite exempel på hjärnans plastiska förmåga:
Michelle föddes med bara en halv hjärna. Den hjärnhalva som finns kvar har utvecklat funktioner som hos människor med båda hjärhalvorna i behåll finns i den halva hon saknar. Se video

Roger Behm som är totalt blind lär sig aktivera syncentra i hjärnan med hjälp av tungan. Impulserna från tungan går till de centra av hjärnan där känsel finns och sedan bildas nya förbindelser mellan hjärnceller så att han kan tolka detta som bilder. Se video

Cheryl Schiltz genomgick en operation för drygt 10 år sedan och åt efter detta ett antibiotikum som skadade och balansorgan. Efter det blev det omöjligt för henne att klara balansen. Hon har nu deltagit ett utformandet av ett nytt hjälpmedel. Denna ser ut som en hjälm som sätts på huvudet och som tar emot signaler från omgivningen om var hon befinner sig i rummet sedan vidarebefordras dessa koordinater via avläsning på tungan som sedan via dess nervbanor skickar in signalerna in i hjärnan till förmodligen tungans känsel område ( som i förhållande till många andra delar har en mycket stor representation på tungan) Genom att träna med denna apparat som kallas BrainPort 20 minuter per dag kan hon fungera normalt utan balansproblem resten av dagen.

Hjärnans plasticitet kan förbättras med musik!

Musik kommer att ”spela ” en stor roll i rehabiliteringen av hjärnan och nervsystemet. Jag läser om det på The Dana Foundations hemsida. Dana Foundation är en privat organisation som bildades 1950 som stödjer hjärnforskning och ger ut publikationer med syftet att sprida kunskap till allmänheten om de resultat neuroforskningen kommit fram till.

De senaste decennierna har kunskapen ökat genom att man fått bättre metoder att undersöka nervsystemet. Man kan genom exempelvis fMRI studera vilka områden som aktiveras då olika saker händer eller när man tänker på vissa saker. Man har på med de nya metoderna funnit att exempelvis hjärnan hos barn, som börjar lära sig att musicera på piano eller fiol före en viss ålder kan tillväxa mer än hos de som börjat senare. Musik har alltså en påverkan på den plasticitet som den unga hjärnan har men även den plasticitet som kommer efter en hjärnskada påverkas av musik. Det kan gälla typ stroke, Parkinsons sjukdom eller annan hjärnskada. Efter en stroke kan musikens rytm påverka träningen så att man lär sig gå bättre än utan musik. Vid gång eller andra rörelseaktivitet har man funnit att tidprecisionen (tajming) är viktig, en delrörelse kommer i en viss följd till en annan. Denna beroende av rytm vid motorik använder delvis samma vägar som musikens rytm. Genom att använda musik tycks nyinlärning av gångförmåga förbättras. Om man till exempel fått skada i vänster halva av hjärnan kan musiken göra det möjligt att använda den oskadade delen av hjärnan. Man har också sett att med musikalisk stimulering kan delar av hjärnbarkens områden för olika känselförnimmelser och rörelseaktivitet samt områden i lillhjärnan aktiveras på ett sätt som man inte ser vid fysoterapi utan musik. Detta kan vara förklaringar till att gångförmågan och andra motoriska förmågor förbättras mer med musik. Musik verkar alltså öka hjärnan och nervsystemets plasticitet avseende rörelseförmåga och känselförmåga.

Nervceller förbinds med varandra med synapser och bildar nätverk. Tidigare trodde man att nervbanor och synapser var permanenta och ganska oföränderliga då de väl fanns där. Deras enda förändring kanske var att de kunde dö. Så tror man inte länge. Det verkar som att synapser och förbindelser bildas ständigt då vi försöker oss på nya aktiviteter eller då vi lägger något på minnet. Det har visat sig vissa delar av nätverken aktivereras både av när vi försöker röra på kroppen för att förflytta oss som när vi utövar musik. Det handlar delvis om rytm. Samma nätverk kan också aktiveras av då vi försöker lära oss något nytt, nya kognitioner som då vi på något sätt engagerar oss musikaliskt. Man har börjat träna tal, språk och kognitiva funktioner med musik. Man har undersökt om samma nervnätverk, samma nervcentra aktiveras vid musikaktivitet som vid kognitiva funktioner. Det verkar som musiken aktiverar dessa nätverk på andra sätt än exempelvis tal, språk gör men denna annorlunda aktivering kan förstärka aktivering av exempelvis tal och göra det lättare att komma igång med att talträna. Det är känt sedan länge att personer med mycket svår afasi, som inte kan tala alls men kan sjunga. Neurologen Jan Fagius berättar i sin bok Hemisfärernas musik om den dumbe (mållöse) som kan sjunga som skrevs om redan 1745 av Olof Dahlin. Det handlade om Jon Persson som vid 33 års ålder fick ett slaganfall med förlamningssymtom från högra sidan av kroppen och förlust av talförmågan (afasi). Han kunde inte tala mer än ordet ”ja”. Sjunga psalmer kunde han dock, psalmer som han lärt innan han blev sjuk och detta rent och tydligt som en frisk. Han måste dock hjälpas igång av någon annan. Dessutom kunde han på samma sätt läsa kända böner om någon hjälpte honom igång och bönerna lästes med betoning av rytmen. Musik tycks aktivera strukturer i båda hjärnhalvorna samtidigt eller mer i högra halvan än vänstra. Vid skador på en halva kan musiken ordna fram mer neurala resurser för att träna tal, språk eller kognitiv träning som minnesträning. Kanske är det därför många lyssnar på musik då de tentamensläser?

När man tränar att tala efter en hjärnskada med afasi, kan sjungande som till stor del härstammar från centra i högra hjärnhalvan göra att man smiter förbi den vänstra hjärnhalvan talcentra för att träna patienternas tal. Man har till exempel visat att sång kan göra att man lär sig ord bättre. Hmm?? Jag undrar om jag kan lära mig spanska bättre?Vid enbart tal aktiveras bara talcentra i vänster sida av hjärnan . Det verkar som musiken också kan aktiver uppmärksamhetsstörningar pga hjärnskada. Med mera med mera.

Jag undrar om jag kan slå två eller flera flugor i en smäll? Jag skall lyssna på Gracias a la vida. Se texten, följa med i sången. Kanske kan jag lära mig lite mer spanska ord och kanske även öka min hjärnas plasticitet?

Gracias A La Vida Gracias a la vida que me ha dado tanto Me dio dos luceros, que cuando los abro, Perfecto distingo lo negro del blanco Y en el alto cielo su fondo estrellado Y en las multitudes el hombre/la mujer que yo amo Gracias a la vida que me ha dado tanto Me ha dado el sonido y el abecedario; Con el las palabras que pienso y declaro: Madre, amigo, hermano, y luz alumbrando La ruta del alma del que estoy amando Gracias a la vida que me ha dado tanto Me ha dado la marcha de mis pies cansados; Con ellos anduve ciudades y charcos, Playas y desiertos, montañas y llanos, Y la casa tuya, tu calle y tu patio Gracias a la vida que me ha dado tanto Me dio el corazón que agita su marco Cuando miro el fruto del cerebro humano, Cuando miro al bueno tan lejos del malo, Cuando miro al fondo de tus ojos claros Gracias a la vida que me ha dado tanto Me ha dado la risa y me ha dado el llanto Así yo distingo dicha de quebranto, Los dos materiales que forman mi canto, Y el canto de ustedes que es mi mismo canto, Y el canto de todos que es mi propio canto Gracias a la vida que me ha dado tanto

Jag vill tacka livet som gett mig så mycket. Det gav min två ögon och när jag dem öppnar kan jag klart urskilja det svarta från det vita och högt där uppe himlens mantel strödd med stjärnor i mängden mänskor mannen/kvinnan som jag älskar. Jag vill tacka livet som gett mig så mycket. Det har gett mig ljudet och hela alfabetet så att jag fick orden för tankarna jag tänker, moder, vän och broder, ljuset som upplyser den karga väg min älsklings själ ska vandra. Jag vill tacka livet som gett mig så mycket. Det gav mig lång vandring för så trötta fötter. Jag gick genom städer, genom djupa vatten, över stränder, berg, öknar och på slättland hem till ditt hus och dina gröna ängar. Jag vill tacka livet som gett mig så mycket. Det gav mig ett hjärta som i grunden darrar när jag ser på fruken av det hjärnan skapar och det goda långt borta från det onda när jag ser in i dina klara ögon. Jag vill tacka livet som gett mig så mycket. Det har gett mig skrattet, det har gett mig smärtan så att jag kan skilja lyckan ifrån sorgen, de två ting som skapar alla mina sånger och era sånger som är mina sånger och allas sånger som är samma sånger.

Vad är plasticitet?

Tyvärr funkar det inte att klicka på bilden klicka här i stället.

Följande kan man läsa på Vanderbilt Kennedy Center om hjärnans plasticitet:

google översättning Plasticitet syftar på hur kretsar i hjärnan förändras - organisera och omorganisera - till följd av erfarenhet, eller sensorisk stimulering. Perioder av snabb förändring eller plasticitet inträffar i hjärnan under fyra huvudsakliga villkor: när omogna hjärnan först börjar behandla sensorisk information (utvecklings plasticitet), för det andra, när förändringar i kroppen, som ett problem med syn, ändrar balansen i sensorisk aktivitet som tas emot av hjärnan (verksamhetsberoende plasticitet), för det tredje, när vi ändrar vårt beteende baserat på ny sensorisk information (plasticitet i inlärning och minne), och den fjärde, efter skador på hjärnan (skada inducerad plasticitet). Forskarna tror att samma hjärna mekanismer ligger bakom alla fyra typer av plasticitet: justeringar i styrka anslutningar eller synapser mellan hjärnceller. Detaljerna i den molekylära kontroll av synaptiska ändringen är ett utomordentligt aktivt forskningsområde.

Fysisk träning-hjärnans plasticitet och MS

Ruchika Shaurya Prakash forskare i psykologi med inriktning på hjärnans plasticitet( hjärnans förmåga att anpassa sig, läka mm) vid Ohio State University publicerade i början av året en studie om fysisk träning och dess påverkan på hjärnan vid MS. Studien är inte stor men ändå intressant.

Studien omfattade 21 kvinnor med skovförlöpande MS, RRMS och som kontrollgrupp fanns 15 friska kvinnor som i övrigt matchades mot kvinnorna med MS beträffande ålder och utbildningsnivå.
Det man undersökte var fitness, hur pass tränade man var med hjälp av konditionstest på ergometercykel där man bland annat mätte syreupptaget; man undersökte kognitiv funktion, bland annat hur snabbt man löste vissa uppgifter t.ex. hur många ord man kunde komma på som började med bokstaven F på en minut samt strukturella förändringar i hjärnan med magnetkamera.

Beträffande kognitiv förmåga fann man som förväntat att de friska kunde lösa kognitiva uppgifter snabbare, men man fann också en skillnad mellan de med MS som hade god fitness jämfört med dålig, där de med god fitness presterade signifikant bättre och de med MS och allra bäst fitness inte låg långt efter de som var friska.
Även beträffande strukturella förändringar i hjärnan fann man att de som var bäst tränade hade både färre MS förändringar och mindre sådana och även den totala volymen i hjärnan av grå substans var 20 procent lägre i gruppen som hade sämre fitness än bättre.

Diskussion: Det finns givetvis en felkälla här om man säger att fysiskt träning minskar skadan av MS nämligen att de som är minst skadade orkar och kan träna mer, men det finns forskning, säger Prakash, som visar att fysisk träning stimulerar produktionen av tillväxtfaktorer som stimulerar den grå substansens( nervcellskropp och utskott) tillväxt och skyddar den vita substansen (myelinet).

Man planerar nu gå vidare med att se om man genom att träna patienter med MS verkligen kan förbättra den kognitiva förmågan och om det har positiva effekter på hjärnan ( färre och mindre lesioner, mindre atrofi).

Tidigare avrådde man från fysisk träning vid MS, man trodde det kunde utlösa skov. Denna studie stöder den förändrade hållning man nu har till träning vid MS

Det finns alltså forskning som stöder att man kan förbättra hjärnans plasticitet(läkningsförmåga, omformbarhet mm) med

1. fysisk träning
2. mindful meditation och mindfulness
3. omega-3. Jag extrapolerar kost.

Källa Science Daily

Mindfulness och Use it or lose it.

Åsa Nilsonne intervjuas om sin bok Mindfulness i Hjärnan i programmet En bok -En författare. Handlar bland annat om hjärnans plasticitet, om att det är viktigt att göra saker som gör att hjärnans neuron utvecklas. Nervbanor som inte används förtvinar, det bildas inte förbindelser mellan olika nervceller om inte stimulering sker. Use it or lose it.
Det där är nog viktigt både beträffande fysisk träning och kognitiv träning, vid rehabilitering.

Man kommer också in på Nobelpristagaren Elisabeth Blackburns forskning om telomerer. Telomerer är en sorts kapslar som sitter på kromosomernas ändar och som med tiden förkortas. Denna förkortning innebär att vi åldras. Elisabeth Blackburns forskning handlar bland annat om påverkan av negativ stress och liknande ökar förkortningen av telomererna och snabbar på åldrandet. Hennes arbetsgrupp tittar också på hur mindful meditation tycks förlänga telomererna. Andra saker som tycks påverka telomererna är kost; exempelvis omega-3 och thé.

Åsa Nilsonne har också inlägg om Elisabeth Blackburns forskning på sin blogg.

När jag läser Judy Grahams bok Managing Multiple Sclerosis Naturally

blir jag mer och mer övertygad om att bara att försöka ta tag i sjukdomen och göra något aktivt är av värde i sig. Jag tror inte det är en tillfällighet att Judy Graham efter 36 år med diagnosen och mer än 40 år med symtom fortfarande är en aktiv person med heltidsarbete. Hon skriver att hon fortfarande har MS symtom men inte speciellt svåra och många som möter henne skulle inte ens kan tro att hon har sjukdomen. Hon skriver att hon kan inte springa eller bära högklackat och hon använder el.moppe för längre sträckor men har ett väldigt litet handikapp. ( Min goda vän som använt sig av hennes råd i förra boken mår lika bra också efter mer än 30 år). Jag tror att detta med att försöka sätta handtag på sjukdomen kan vara en hjälp i en del fall i alla fall. ( handle the disease).
Placeboeffekten hör till samma nätverk, och man skall nog inte förringa dess betydelse.
Men det finns högst troligt en del i vad Judy Graham gjort som inte är placebo. Detta är i korthet vad hon beskriver:
Hon har haft kontakt med nutritionsexpert som kollat upp matallergier. Hon beskriver en del av det i boken. Det har lett till att hon numera inte äter ägg, bananer, choklad, mjölkprodukter och choklad. Dessutom ligger hon lågt med socker.
Hon har använt Best Bet Diet ( med vissa uppehåll). Inslag av Terry Wahls Diet ( The “Wahls Diet” calls for nine cups of fruits and veggies per day: three of green leaves, three of sulfur-containing food, and three of bright colors).
Hon har tagit fiskoljekapslar sedan 1974 och också evening primrose oil (nattljusolja) dvs omega-6 fettsyran GLA. Normalt innehåller den västerländska kosten tillräckligt med omega-6, i själva verket troligen alldeles för mycket eftersom det utgör underlag för bildningen av inflammationsdrivande signalsubstanser i immunsystemet men beträffande GLA kan det vara så att vi har brist på detta. Jag har skrivit om det tidigare.
Vidare så tränar Judy Graham. Hon verkar för närvarande vara mest entusiasmerad av pilates av vilket jag inte har någon erfarenhet, men det verkar inte vara helt väsenskilt från den yogagympa jag utövar.

Sammantaget så ser hennes "hantering av MS" inte olik min ut.

Judy Graham har arbetat som journalist och TV producent och utger nu en tidskrift om MS sedan 10 år som heter New Pathways och man kan se ett jubileumsnummer här samt ladda ner andra här via MSRC . Jag tror alltså att det är ett värde i att ta tag i sin sjukdom. Nyligen har jag hört om att positivt tänkande i sig inte verkade ha någon inverkan på allvarliga sjukdomar men när man gick vidare och undersökte om hopp hade någon inverkan verkade detta spela in. Jag kan inte lämna några referenser om detta så ta det som ett löst rykte.

Managing Multiple Sclerosis Naturally

A self-help guide of living with multiple sclerosis av Judy Graham. Har nu läst boken och jag blev inte speciellt positiv till den. Som jag skrev för någon tid sedan var hennes tidigare bok från 70-talet av stor betydelse för en god vän till mig, vilket gjorde att hon ändrade bland annat sin kost och kanske överhuvudtaget gjorde en hel del livsstilsförändringar. Aston Embry vars son fick MS på 90-talet läste också Grahams bok och det var inledning till att han satte igång sitt studium av av MS som bland annat lett till sajten Direct MS och till BBB- best bet diet- dvs en kost som heter så därför att den skulle utgöra den bästa vinsten i roulettspelet MS. Direct MS är en sida jag tittar på nästan varje dag; där finns det mesta nya som kommer om MS. Aston Embry har skrivit förordet och han är däremot översvallande. Han avslutar förordet med: Tack Judy! Din stjärnstatus finns kvar orubbad. Och visst boken innehåller mycket och det finns en hel del mycket bra där. Det finns en del att läsa om kost som säkert kan vara till hjälp om man vill prova på dietbehandling av MS. Men samtidigt kommer man där in på ett av problemen med boken; kosttilläggen, där JH bland annat rekommenderar en hel del tillägg och där ser inte jag att det finns några egentliga bevis för att dessa är viktiga.För mig är det bara D-vitamin och i viss mån Omega-3 som man kan rekommendera och ha en hel del som stöttar det. Men vad som kanske är ännu mera besvärande tycker jag är när man kommer till alternativa-holistiska terapier. Där presenterar JG ett mycket stort antal olika terapier typ yoga, kristallterapi, kranial osteopati kiropraktik, homeopati, reflexologi med många fler och inleder det med att säga att dessa terapier ser till hela människan, har ett holistiskt synsätt medan den "ortodoxa" medicinen bara ser på en begränsad del, vill ta bort symtom och sen är det bra. För det första anser jag att den vetenskapliga medicinen också idealt skall se till hela människan, däremot kan den nog kritiseras för att bara se på enstaka symtom, avgränsade delar i den del fall. Jag håller däremot inte med om att alternativa /holistiska medicinen ser till hela människan med tanke på att man bland annat utgår från teorier som man inte är bevisade. Jag har skrivit om homeopati, kraniosakral terapi bland annat ur detta perspektiv. Kristallterapi skriver JG använder elektromagnetisk energi för att hjälpa till med att balansera kroppens energi. Kristaller har en atomstruktur som är mycket lik vår egen men med olika kemiskt innehåll. Vissa kristaller har speciella egenskaper och när de placeras över speciella energicenter-chakra- ger de ett konstant energiflöde. Så kan vissa kristaller hjälpa till att stabilisera exempelvis immunsystemet. Jag sätter stora? före och efter-atomstruktur som liknar vår egen-vad menas med det, har inte alla atomer en likartat uppbyggnad? Energicentra -chakra??? Med det här tar jag inte tillbaka vad jag sagt om alternativa terapier ( nämligen att vi vet inte idag vad som kan avslöjas i framtiden med de nya upptäckter som görs. Tvärtom är det väl troligt att en del av till exempel österländsk traditionell medicin kan innehålla en del sanningar, men man måste kunna visa det). För mig känns det väldigt fel att skriva de här metoderna kan hjälpa när man inte kan bevisa det. Däremot kanske många av terapeuterna är duktiga på att ta hand om sina patienter. Det här skrev jag tidigare om Jerzy Einhorn och THX doktorn-Elis Sandberg ( finns under ovanstående länk till kranisakral terapi: Jerzy Einhorn fick i uppdrag av socialstyrelsen att utreda THX. Jag läste om detta i memoarboken ”Det är människor det handlar om ”. Vid kontakterna med THX-doktorn Elis Sandberg blev han mycket imponerad av hur denne omhändertog patienterna, och han jämförde det med hur patienter omhändertogs i den den vanliga sjukvården inklusive Radiumhemmet. Den jämförelsen utföll inte till den vanliga sjukvårdens fördel. Han såg att det fanns mycket att lära av Elis Sandberg i dennes möte av patienterna. Däremot blev utredningen av själva medlet THX negativt. Det fanns inte något belägg för att det hade någon verkan. På den tiden var detta ganska infekterat . Det kunde kanske hända, att man blev dåligt omhändertagen, om man kom till ett vanligt sjukhus efter att ha varit hos Elis Sandberg. Jag vet inte om det var så, men jag vet en patient, som var väldigt rädd för att det skulle bli så, när jag mötte honom och hans fru, då jag arbetade som AT-läkare på akutmottagningen. Jag behandlade dem precis som alla andra, men ändå blev de väldigt tacksamma. De var nog nästan beredda på att bli utkastade. Stämningen i media och i debatten var väldigt infekterad.

Judy Graham har förmodligen ambitionen att skriva om allt som prövats vid MS, och en sådan bok kan vara bra men jag tycker att hon inte riktigt gör klart att det här är många terapier som inte är på något sätt väldokumenterade.

Avsnittet om fysisk träning tycker jag är mycket bra.

Förvisso är det så att Judy Graham har skrivit en bok om olika terapier vid MS. Frågan är om det är naturliga terapier. För mig känns ganska mycket av det som onaturliga terapier men det finns givetvis mycket att bli inspirerad till där också, exempelvis Yoga, meditation, kostfrågan, träning, D-vitamin håller jag på med.

Scaflani, Haake m fl om CCSVI

Det har kommit ett antal videos på YouTube från ett möte med bland annat Haake, Scaflani med flera. Det är ett möte för att samla ihop pengar till CCSVI forskning. Fundraising for CCSVI in Warren Michigan den 7 augusti. Jag har lyssnat till Scaflani ett par gånger och det är lite svårt att sammanfatta men nedan är en del av vad han säger. Haake är ännu svårare för man har svårt att se de OH bilder man visar. Scaflani talar på video ,3,4,6,7,8. Jag bäddar in trean. De övriga hittar man genom att klicka på 16 videoclips, så kommer dessa fram. Förutom forskare och läkare som sysslat med det finns också några patienter som genomgått liberation therapy. Länkarna kan man också finna på Allt om CCSVI och dessutom på..




Han berättar bland annat om olika orsaker till avflödeshinder i vena jug int.,
det kan bero på skador av kateterisering i halskärl vid exempelvis dialyser, detta kan orsaka att det blir stenoser, förträngningar och pat får då fatigue och mental konfusion.
det kan bero på att man har en ökad levringstendens i blodet pga sjukdom
det kan bero på ett högt blodtryck i a-v shunt, dvs man saknar kapillär mellan små artärer och små vener och det höga trycket från artärerna kan fortplanta sig till vener och orsaka skador där. ( detta kan också leda till akuta bristningar i dessa shuntar, man kunde läsa om det i Jill Bolte Taylors bok, min stroke. Hennes stroke berodde på en sådan bristning.
Tumörer i nackregionen kan ge avflödeshinder, och blir det ett avancerat hinder svullnar huvudet och dessa patienter blir medvetandepåverkade.
Lymfadenopati, svullnade lymfkörtlar kan utöva tryck på vener.
Strålning kan ge skador som orsakar stenos.
Scaflani säger att det finns fall från literaturen med sådana hinder och som har symtom som fatigue, mental konfusion men de har inte MS. När man åtgärdet deras hinder har symtomen lindrats.

Han talar också om hur man gör testen av CSVI ( han har strukit första C:t). I de första 20 patienterna gjordes ultraljudsundersökning av dessa och i inget fann man någon ”insufficiens) i venösa återflödet, men när Scaflani undersökte patienterna ( förmodligen med venografi ) fann han i samtliga fall två eller tre tecken på insufficiens. Jag kan inte hitta inledningen på en studie han talar om, men han beskriver en studie där forskarna använt en teknik som Zamboni säger man inte skall använda och man fann ingen patologi. Utifrån detta sade man sedan att Zambonis teorier har ingen bärighet.
Överhuvudtaget är Scaflani ganska klar över att det inte finns några 100 procentiga metoder. Olika ultraljudsundersökningar har sina fördelar, MRV och även CT venogram har vissa fördelar. Tidigare har han ansett att katetervenogram med kontrast varit metoden att använda, men nu använder han ett intravasalt ultraljud, det vill säga han går in i kärlen med ultraljudsutrustninginstrument bl a för att undersöka kärlväggarna som han inte kan göra med kontrast. Dock är venografi det hittills säkraste sättet, där man ser flöde och reflux, stenoser, andra icke normala förändringar i kärlet,enda sättet att undersöka vena azygos och vener i ländryggsregionen.
Stenoser och flödeshinder kan se ut på många olika sätt, och det finns mycket att undersöka inom detta fält. Han anser att det är alldeles för tidigt att göra randomiserade försök; man vet i dagsläget alldeles för litet för att genomföra dessa.
Han berättar också om ett antal personer Zamboni såg som ung doktor som hade patologiska klaffar i halsvener som gjorde att de utvecklade aneuryms i området. När han följde upp dessa hade alla utvecklat MS. Han beskriver och visar ett antal fall där man finner förträngningar med experimenterande tekniker, där det kan vara att titta på kärlen från olika vinklar. Han visar på en båge på azygosvenen som om man ser på den rakt framifrån döljs i en i själva kurvaturen, på bilden han visar finns tre stenoser i anslutning till klaffar. Jag förstår inte riktigt detta eftersom man jag trodde att man alltid tittade på organ röntgar man från olika vinklar men det kanske inte är vanligt vid kärlröntgen av den här typen man kanske har en fast vinkel som rutin??? av praktiska skäl, man följer blodet via kontrasten. Summa summarum blir att det finns mycket i teknikväg här som behöver utvecklas enligt Scaflani.

Nånstans på föredraget säger också Scaflani att tills det här började var han inne på att pensionera sig men nu fick han en ny strid att ta. Han har tidigare varit involverad i att man inte skall ta bort skadade mjältar utan försöka att dels behandla skadade mjältar konservativt- observera-följa och också sy ihop skadade mjältar eller ta bort delar. Han avslutar med att han inte skall sluta med detta förrän det fixar sig.

Personligen känner jag bara att det behövs mer vetande om detta.

om att inhämta information på nätet

Är fascinerad av hur kunniga många är om hälsa och sjukdom. Jag minns för länge sedan hur många fick sina kunskaper från artiklar i Det bästa, Reader's Digest, nu för tiden är information mer tillgänglig via nätet. Förvisso hände det att liv räddades genom att man läst något i Det bästa. En man läste om blödningar från ändtarmen kunde vara ett tecken på cancer och sökte pga detta i ett tidigt skede och han blev opererad innan cancern hade spridit sig. Nu finns möjligheter att via nätet få information och svar på många frågor man har. Den aktuella diskussionen kring CCSVI är ett tecken på att kunskapen blivit mer tillgänglig. Nog skulle det ha varit svårare att fiska upp Zamboni och hans idéer i ett samhälle utan ett inter-nät och en pc i snart sagt alla hem.

Det information man kan inhämta på nätet kan vara av mycket hög kvalitet. Jag tror att man snart kan snart kan doktorera via nätet. Akademisk utbildning kan man i alla fall få och det med hjälp av många av de främsta professorerna i världen. Titta till exempel på anatomiprofessorn Marion Diamonds introduktion i anatomi. Bara genom att titta några minuter på den finner man att hon utan ansträngning introducerar tre viktiga inlärningsstimulerande tekniker:
1. Man lär sig bättre om det är med lust.
2. Hon skriver för hand för att det skall gå så sakta att man hinner tänka
3. Hon introducerar begreppet Study Buddy, att man skaffar någon att läsa med. Det sociala poängteras också genom att man ges några minuter att lära känna de som sitter runtomkring och dels genom att man skall luncha ihop.
( jag rekommender att titta bara några minuter på det här om man inte är specialintresserad av anatomi)

Watch it on Academic Earth

En av svårigheter med att till stora delar inhämta kunskap via nätet är kanske att behålla lusten för att läsa. Men möjligheterna finns exempelvis sajten Academic Earth. Man kan till exempel titta på introduktionen till vetenskapligt tänkande. Det handlar om på vilket sätt man resonerar när man gör vetenskapliga studier.

Watch it on Academic Earth

Vad är vetenskaplig metod? Det är ett strukturerat sätt att finna information om händelser i naturen. I filmen berättas om ett experiment där råttor fick trycka på en spak för att få mat, men maten kom inte omedelbart utan det var 10 sekunders delay, och under tiden hann varje råtta göra flera olika saker i sin bur. Varje gång därefter gjorde de samma sak som första gången, eftersom de trodde att det var allt detta beteende som gjorde att maten kom. De hade behövt tillämpa ett vetenskapligt tänkande säger föreläsaren.

Vetenskaplig metod innehåller flera steg. Ett steg är att göra observationer. I fråga om CCSVI skulle jag tro att Zamboni läste mycket av vad som fanns att läsa om MS; kanske med inriktning på kärl eftersom det är hands specialitet och han kom till observationen att skadorna av åderbråck på benen med inflammationer, inlagringar av olika ämnen kunde påminna om de skador man kunde se i MS lesioner.

Utifrån observationen att MS lesionerna dels var lokaliserade i närheten av vener och påminde om problemen vid cirkulationshinder i benåderbråck började han undersöka detta.

Han började förmodligen med att ställa upp vetenskapliga hypoteser. Att formulera hypoteser är steg två i den vetenskapliga metodiken.

MS lesion är kopplad till cirkulationsproblematik i vener. Eller MS lesioner är inte kopplade till cirkulationsproblematik i vener. Eller vid MS finns cirkulationsproblematik.

Sedan frågar man sig: går det att testa en hypotes. Kan den förkastas eller befinnas vara trolig? Vad Zamboni gjorde var att leta efter metoder att påvisa cirkulationsproblematik, att det fanns avflödeshinder i vener från hjärna och ryggmärg i första hand venae jug. int och venae azygos.

Nästa steg i den vetenskapliga metoden är att göra prediktioner; att förutspå.

Om x är sant och man gör y skall z inträffa

1. CCSVI är kopplat till att MS lesioner.
2. CCSVI är inte kopplat till MS lesioner.

När man sedan gör ett experiment måste man ta bort alla andra förklaringar, alla andra faktorer som kan förklara varför något sker. Ett exempel från videon. Man vill undersöka om anabola steroider gör att man får mer muskler. Alltså ger man människor steroider och ser om de får mera muskler. MEN det kan finnas flera förklaringar till det. Kanske gör steroiderna att man tränar mer eller någon helt annan effekt. Om man inte tränar kanske inte musklerna tillväxer. Man måste alltså kontrollera allt detta för att kunna säga att anabola steroider gör att man blir som Arnold Swarzenegger. Där kommer randomisering in; att man lottar vilka som deltar i de olika grupperna. Blindning personen i fråga vet inte om han eller hon får placebo. Detta är sätt att försöka göra grupperna så lika som möjligt beträffande alla andra faktorer än vad man just skall undersöka. Just här finns en del att undersöka huruvida CCSVI finns mer frekvent vid MS eller inte.

Man skulle kunna formulera hypotesen man vill testa:

• Det finns ingen skillnad i antalet CCSVI i gruppen med MS och i gruppen med friska.
• Det finns ökat antal CCSVI i gruppen med MS än i gruppen med friska.

Det finns således en del studier som stöder att det finns samband mellan CCSVI och MS. Zambonis studier och också studien från Buffalo. Den senare är inte slutförd och det återstår att bedöma hur väl man kontrollerat detta med andra faktorer som inverkar.

Det finns också tre studier varav Umeåstudien är en där man inte funnit något stöd för hypotesen att det finns ett ökat antal CCSVI i gruppen MS än i andra gruppen. Där finns emellertid en stor fråga: Har man testat om det finns venös insufficiens i vener från hjärna och ryggmärg. Kanske är metoderna inte de rätta. Det är ingen tvekan om att om man hade funnit exempelvis tecken på återflöde av blod till hjärnan (reflux) hade detta varit ett stöd för teorin men att man inte fann det kan bero på åtminstone två saker: det finns inget sådant samband eller att metoden inte är adekvat för att hitta CCSVI.

Det finns flera saker jag vill veta mer om: Vilka metoder är riktiga för att bedöma CCSVI? Kan CCSVI var en artefakt som man finner när man undersöker med Zambonis teknik, alltså något som framkallas av metoden. Detta förutsätter dessutom att undersökaren har en bias för att vilja se CCSVI hos MS patienter. Här är alltså viktigt med randomisering och blindning. Att MS patienter vill ha en metod som gör att man blir frisk innebär för övrigt att man har en sorts bias för att tolka resultaten på ett önsketänkande sätt. Precis som jag kanske tolkar detta med Swanks diet. Blindningen löser i varje fall det problemet. I viss mån besvarar resultaten också frågan om rätt teknik. Visar det sig att man hittar CCSVI vid MS i fler fall än i normalgruppen är det svårt att säga att det inte finns samband.

Sedan kommer också undersökningarna av åtgärderna, det börjar att bli accepterad att kalla det liberation, även om det kanske inte betyder samma sak på italienska som på svengelska. Jag har en känsla av att det italienska mer betyder konkret att man tar bort ett hinder operativt, medan det i svengelskan blir mer psykologiskt-befrielseoperation-befrielse från MS, detta kan ge proceduren ett flummigt uttryck. Men hursomhelst, det finns ett behov av att utvärdera denna liberationprocedur. Vad händer med de som genomgått proceduren. Det måste till studier av detta av flera skäl. Man vet inte vad som händer med de som genomgått proceduren: i en del fall är det fantastiska resultat men det är ju också så att det är en skovvis förlöpande sjukdom. I andra fall är det mer blygsamma förbättringar. Man kan också läsa om fall där det inte skett någon förändring. Slutligen fortsätter någon att försämras. Detta måste ju följas upp med studier.
Detta var bara en diskussion om vetenskapligt tänkande med CCSVI som exempel. Det var mera en illustration till hur mycket bra information man kan skapa sig på nätet. Snart kan man doktorera där tror jag.'
Men man kan redan nu njuta av MZ.

Tabletter mot MS rycker närmare. Movectra=cladribine godkänd i Ryssland

1. Gilenia ( i försöken kallad fingolimod el FTY 729) har av expertpanelen gör amerikanska myndigheterna som godkänner läkemedel FDA rekommenderats för godkännande som läkemedel. Beslut kommer i september) Gilenia verkar genom att blockera att T-lymfocyterna lämnar lymfknutorna och således minskar inflammation/dämpar immunsystemet på det sättet. Problemet är att det därigenom också minskar skyddet mot infektioner och uppkomsten av cancer. FTY 720 har effekt både på skovfrekvens och progression. Siffror växlar något i studierna med i en studie(Freedoms) minskade skovfrekvensen med 54% jfr med placebo. I samma studie var progressionen minskad med 30 procent. ( Man följde EDSS skala var tredje månad). I en annan studie (Transforms) var årliga skovfrekvensen 0.16. Siffrorna gäller den dos man sökt godkännande för. 0.16 skov per år är ett skov varje 6.25 år.
   Kan medlet vara verksamt även på progressiv sjukdom eftersom det har effekt på progression?
2. Movectra : medlet cladribine har godkänts som medel mot skovförlöpande MS i Ryssland och är därmed den första tabletten mot MS. Dock har det inte börjat säljas ännu; detta kommer förmodligen i början av 2011.

   	Relativ minskning av årliga skov/ jämfört med placebo (%)	Årlig skovfrekvens vid totaldos	Årlig skovfrekvens placebo	P
   Låg dos	58	0,14	0,33	<0,001*
   Hög dos	55	0,15	0,33

   Cladribine har sin verkan på flera områden. Det är benmärgshämmande och minskar mängden T-lymfocyter, speciellt CD4+Tceller och är skonsammare mot andra immunceller, CD8+, B-celler. Cladribine kan passera blod/hjärnbarriären och verka på CNS. Cladribine minskar också nivåerna av proinflammatoriska ämnen som cytokiner. Dessa verkningsmekanismer förmodas minska inflammationen vid MS, minska skadorna på grund av de autoimmuna angreppen och därigenom bland annat stärka blod/hjärnbarriären. Många av dessa områden tros vara viktiga för utvecklingen av MS.Mer specifikt lagras en metabolit (ung. dottersubstans, nedbrytningsprodukt) av cladribin i sådana celler som har en hög aktivitet av enzymet deoxycytidine kinase. När halten av denna metabolit blir hög blir den giftig och cellen ifråga dör.

Tabletterna är alltså på väg, men med biverkningar. Jag har tidigare beskrivit dessa. De är följder av att preparaten påverkar immunförsvaret. Det är troligt att man kommer fram till mediciner som minimerar biverkningarna, men de man sett hittills förefaller att dela gemensamma risker men kanske i olika grad. Många av biverkningar förefaller inte vara toxisk effekter av ämnet i sig utan snarare att dess verkningsmekanismer ger upphov till opportunistiska infektioner och bristande kontroller pga grund av att immunsystemet påverkas.

Jag såg att man efter behandling av CCSVI i Bulgarien satte in bland annat medlet Daflon. Det verkar för att minska att infiltration genom kärlväggarna av immunceller i vävnaden vid venösa varicer i benen. I fråga om CCSVI måste det gälla blod hjärnbarriären. Man tycks alltså sätta in medel som påverkar immunsystemet även där. Här kan man läsa om Daflon och se en video om dess verkan.
Daflon innehåller 90 procent diosmin som man bland annat anrikas från citrusfrukter.