Att insjukna i MS

Ingen kost för LCHF-are men i min kost är frukt en viktig del.

Läser idag en artikel i DN om en patient med MS, som fick vänta något år på sin diagnos. Åren innan diagnosen  lämnade de undersökningar och den behandling hon fick mycket att önska. Ett känner jag som går igen i andra fall,  nämligen att man tycks vara ganska frikostig med smärtstillande och även lugnande innan man har någon diagnos. Kanske är det så att vi läkare känner att vi måste göra något och då blir det sådan här ospecifik behandling, som ju absolut inte är biverkningsfri. Även sedan man fått diagnosen var det åtminstone tidigare inte ovanligt att man fick lugnande mediciner och smärtstillande nästan med automatik. Åtminstone innan de första bromsmedicinerna kom.

I samband med diagnos, eller med sjukdomen kommer psykiska symtom som vid chock, sorg, förlust men behandlingen är oftast inte att man skall ha ångestdämpande medel utan snarare gäller det dels att man måste få arbeta sig igenom chocken, anpassa sig till den nya situationen, det ev. förändrade livet. Det gäller snarast psykologisk stöttning av läkare, MS sköterska, kurator, psykolog.  Det gäller inte minst att bena upp besvären man har. För mig var den neuropsykologiska utredningen klarläggande även om den bara tog några timmar. Sedan kan djupare depressiva besvär uppstå och då kan antidepressiv medicinering vara nödvändig och kanske livräddande, men även då behövs en psykologisk stöttning.

Det är väldigt viktigt och nödvändigt att komma ur den där fasen av chock. psykisk påverkan och kommer in i en ny fas där man har kraften och energin att börja ta itu med situation. I bland får jag en känsla av att inte alla kommer igenom den. Kanske kommer skoven så frekvent att man inte orkar med, jag vet inte. Men det är viktigt att komma igenom det där svåra i början och då behövs oftast hjälp. I Marias ( patienten i DN artikeln) fall verkar det ha vänt efter att hon fick sin diagnos då hon fick stöttning av MS teamet och fick börja med bromsmedicinering.


Jag blir mer och mer övertygad om vikten att man börjar att ta tag i sin situation själv, börjar att träna regelbundet bland annat de övningar man får, ser till att äta nyttigt och balanserat, minskar på sin stress. Jag tror det är ganska vanligt att man inte fortsätter med träning man lärt sig hos sjukgymnast, på rehabilitering utan låter livets vardagligheter bli viktigare och ta över; men man har inte råd med det om man har MS. ( och egentligen ingen annan människa heller, människan är inte gjord för att vara så still som möjligt).
MS är väldigt olika hos olika personer inklusive allvarlighetsgraden men i en hel del fall kan man förbättra sin kondition, sin balans, minska sin trötthet genom regelbunden anpassad fysisk aktivitet . Det gäller att hitta en bra coach till detta, en bra sjukgymast och sen är det att hålla på i ur och skur.

Annat man bör göra är att kolla upp detta med D-vitamin. Har man brist eller låga värden.

Kosten tror jag också  är viktig och diskuterad. Att äta fisk eller omega-3 regelbundet tror jag dock inte är omdiskuterat. Alla är nog överens om att konstgjorda transfetter inte är nyttiga. Av kolhydrater bör man äta sådana som är långsamma, dvs inte ger snabba höjningar av blodsocker och därmed svängningar i produktionen av insulin.
Att ordna upp livet så man får tid och möjlighet att njuta av det är viktigt. Även om regeringen säger att arbetet är allt, och arbetslinjen gäller så finns det mycket annat som också bör lyftas fram för ett fullvärdigt liv. Idag kanske är ännu större risk än tidigare att man går över sin egen gräns  beträffande arbete. Ni får fantisera kring vad jag menar med det.
Men för att kunna ta tag i sin situation behöver man en bra stöttning, hjälp, orientering  i samband med insjuknandet. Jag tror att de MS team och MS centra som finns spelar en viktig roll därvidlag;  där kan man få kraften till att göra en del själv. Kanske gå från att bli kontrollerad av sjukdomen till att kontrollera den.