Hur blir behandlingen den rätta och mest effektiv?

 Även  det finns en del icke farmakologiska metoder som kan påverka förloppet av en sjukdom är det viktigt att den farmakologiska behandlingen är up to date. Beträffande MS säger man på referatet från ECTRIM/ACTRIM kongressen på Medskape som jag skrev om i förra inlägget kan det inom några år finnas ett femtontal bromsmediciner mot sju som det finns idag, av vilka tre är i princip samma ( Rebif, Avonex och Betaferon). 

Biomarkörer är viktiga för att designa vilken medicin individen i fråga behöver.

 Lawrence Steinman professor i neurologi specialiserad forskning om MS vid Stanford University. Hans forskarlag låg till stor del bakom Tysabri men han var också aktiv i samband med att man upptäckte

Steinman får frågan om vilka biomarkörer som är mest användbara i nuläget, och svarar att det för närvarande är data från studier med avbildning – dvs magnetkamera bilder och liknande. Han säger att ju mer aktivitet ( MS lesioner, och speciellt sådana som är är aktiva inflammationer, dvs som läcker kontrast) man ser tidigt på MRI (magnetkamera) under sjukdomen ( första året) är det en faktor som påverkar prognosen till det sämre. Jämfört med om det är magnetkamerabilder som inte visar aktivitet. Om de inte visar aktivitet kan det tyda på att man kanske inte behöver ta någon bromsmedicin eller åtminstone inte ta någon av de aggressiva. 
På denna video berättar neurologen och MS specialisten Anders Svenningsson   vid Umeå Sjukhus om hur man idag resonerar om detta.




Larry Steinman har förhoppningen att i framtiden kommer man från början ( vid diagnos) att kunna säga vilket förlopp sjukdomen kommer att ta och att det kommer att bero på olika faktorer. Idag finns det avbildning främst med magnetkamera men det finns ett antal andra metoder med vilka man försöker få fram faktorer som kan sia om framtiden (biomarkörer) genom genetisk forskning, beforskning av proteiner (proteonomics) och studier av ämnen i blod. Genom att kombinera ett antal olika metoder kan man komma fram till de bästa metoderna att skräddarsy en behandling, sade Steinman.

Bruce Cree biträdande professor vid California University i SF berättade om en studie där man följde personer som behandlades med första linjens bromsmediciner, dvs beta-interferon eller Copaxone och som på magnetkameran mellan sex månader till ett år uppvisade läckage av kontrast i lesioner i hjärnan tenderade att ha en mer aggressiv sjukdom där man fick större utveckling av handikapp mätt med EDSS skala under åren efteråt. ( Studie av Romeo M, abstract från ECTRIMS/ACTRIMS2011). 

 
Cree berättade också om två andra studier som också visade att MRI med nya kontrastförstärkta lesioner under behandling är betydelsefulla och att om man får sådant resultat bör man tänka på att byta behandling. Vad Anders Svenningson säger är alltså helt i linje med vad man presenterade vid senaste ECTRIMS/ACTRIMS kongressen.


Det kommer att bli viktigt ( och är viktigt) att förebygga atrofi och degeneration- att hjärnvävnad dör.
Cree talar också om atrofi av hjärnvävnad ( atrofi nervcellsdöd som gör att hjärnvolym krymper). Atrofi och progression av handikapp är förknippade med varandra. Vid diagnos är atrofi ofta minimal men senare ökar atrofin som konsekvens av degeneration och inflammation. Tidig atrofi är nära förknippat med hur snabb progression av handikapp blir. Cree säger att detta är viktigt för man är nära behandlingar som minskar atrofin ( nervcellsdöd- hjärnkrympning). Man har sett detta i studierna av de nya terapierna. Detta kommer att bli säger Cree en viktig faktor avseende vilken behandling man skall välja.