Stress och stresshantering

onsdag, oktober 28, 2009

Armlös, benlös men inte hopplös


av Mikael Andersson.

Jag har tidigare skrivit bland annat om ett teveprogram om Mikael Andersson och rekommenderat detta.

Boken är inte vad man förväntat sig, den är mycket mer. Jag hade nog i mitt inre föreställt mig en bok, som handlar om att utifall man tänker positivt så ordnar sig allting. Det är inte vad boken handlar om.

Man skulle kunna säga att det är Mikael Andersson memoarer till nu, där viktiga skeenden i hans ovanliga liv skildras med all sorg, ilska, frustration som funnits där vid sidan av att det också är en positiv bok.

Det är många viktiga ämnen som tas upp, och där Mikael Andersson utgår från sig själv och sitt liv.

Det börjar med att han föds efter en till synes normal graviditet och då man vid födseln upptäcker att han endast har korta stumpar i stället för armar och ben. Detta ledde till att man från vårdens sida dels gömde barnet och ville inte att barnet skulle komma hem till sina föräldrar. Hela första året fick han vistas på institution innan familjen mot ” de som visste mera”s vilja tog hem Mikael. Det dröjde flera månader innan hans pappa orkade komma och titta på honom. Föräldrarna var alltså i chock. Givetvis fick detta konsekvenser för Mikael. Det är väl känt att barn far illa på institution även om personalen är aldrig så bra. De kan inte ersätta vad en innebär för barn.


Detta fick senare följder för hur Mikael betedde sig. Han var rädd för att föräldrarna skulle skicka bort honom om han var besvärlig.Vad som är rädsla hos ett barn och vad som är verklighet är två olika saker och några sådana tankar hade säkert aldrig hans föräldrar, men tankarna fanns hos Mikael. Detta följde med uppe i åren, någon tonårsrevolt var det inte tal om. Först som vuxen och i sin egen familj har en del av denna frustration kunnat släppas fram, och en Mikael vill förmedla hur viktigt det är att vara öppen med sina känslor och hur man mår.


En annan sak som Mikael tar upp är, varför föddes han utan utvecklade armar och ben. Det enda, som man i familjen kunde komma på som förklaring, var att hans mor under den tid i graviditeten då extremiteterna utvecklas var i kontakt med Hormoslyr. Detta medel användes till att bespruta skog och andra ställen, där man ville trycka ned växtlighet som buskar och annan oönskad vegetation. Modern hade någon vecka vistats hos sina föräldrar, och hennes far arbetade med hormoslyrbesprutning för skogsföretaget Vänerskog. Morfadern hade arbetskläderna hemma och modern kunde få direktkontakt med medlet på så sätt.

Mikael har gått igenom dokumentationen om Hormoslyr. Man hade börjat använda medlet i USA 1944 och sedan ökade successivt bruket av det. Det innehåller fenoxysyrorna 2,4,5-T samt 2,4-D. Man hade initialt gjort försök på 18 djur, av vilka en majoritet dog och studien publicerades aldrig. Några fler studier gjordes inte enligt Mikael Andersson. Det var också vitt använt i Sverige. Under debatten om det på 60- talet tror jag någon höjdare drack av det, för att visa att det var oskadligt. Han var dock äldre och inte gravid. Jag är inte säker på om det var detta medel som också användes till flygbesprutning i mina hemtrakter. Jag minns en 84 årig kvinna som var ute i skogen och plockade bär. Efteråt fick hon skador på huden, som inte gick bort. Det aktuella bolaget sa då att det absolut inte kunde vara medlet

4,5-T i Hormoslyr var också förorenat med dioxiner, välkända giftiga ämnen. Mikael skriver att detta finns dokumenterat på 1970-talet och fanns i en rapport från Naturvårdsverket 1974 och i hemliga rapporter från företaget Dow Chemical fanns det redan 64.

I Vietnamkriget användes Agent Orange för att avdöda buskage bl.a. för att upptäcka guerillan bättre. Man slutade med det sedan vetenskapsmän påpekat hälsoriskerna, och i Agent Orange fanns samma fenoxisyror som i Hormoslyret. Hemvändande vietnamkrigare utvecklade hälsoproblem som cancer och diabetes men fick också missbildade barn. Här gjordes det upp i godo och kemiföretagen bildade fonder att hjälpa de krigsskadade. I Vietnam beräknas att 2 000 000 personer skadats av Agent Orange besprutning. Det föddes drygt 58 000 barn i Vietnam i samband med detta krig.

Då man skulle släppa preparatet Hormoslyr i Sverige testades det inte. Naturvårdsverket bedömde att det inte var några risker med det. När opinionen i Sverige tvingade fram ett förbud motsatte sig Naturvårdsverket detta. Sådana saker grundlägger nog en misstro mot myndigheter.

Här tror jag man kan finna rötter till den misstänksamheten mot exempelvis influensavaccinet. Kan man verkligen lita på myndigheterna? Är detta utprovat? Myndigheterna har ju inte alltid haft rätt och kanske det har varit så i många fall. Att ha en skepsis mot myndigheter, kan man lära sig av detta, är synnerligen viktigt. ( Kanske skall jag lägga till här att jag tror influensavaccination kommer att rädda en hel del liv. )

Mikael Andersson skickade 2003 in en skrivelse för att få upprättelse och ekonomiskt skadestånd. Ärendet gick till Miljödepartementet, Kemikalieinspektionen och Justitiekanslern. Det blev totalt avslag. Ändå kan nog ingen säga att skadorna inte kom av Hormoslyret. Det är dock Mikael som måste bevisa att så är fallet, trots att givetvis ingen myndighet kan bevisa att medlet var ofarligt. Man bemödade sig inte ens från miljödepartementet att gå i svaromål mot Mikaels argument. Handläggning av det aktuella medlet hade varit korrekt och ENLIGT GÄLLANDE REGELVERK. Jag tycker det finns ett ansvar på myndigheterna att bevisa medlen ofarlighet och inte att man följde de bristfälliga regler som fanns. Reglerna för skadestånd för Mikael skador gällde inte eftersom lagen om skadeståndsansvar trädde i kraft efter att han fötts. Användning av medlen innan dess betraktas således som ofarliga och staten, myndigheterna hade inte gjort något fel. Statens ansvar gäller inte, Mikael uppfattar skadorna som preskriberade, men han lever fortfarande.


Det finns mycket att läsa om i Mikaels bok. Det är egentligen material till flera böcker. Där finns historien om att man hade gått in för att lära Mikael använda proteser. Arm och benproteser. Träningen och utprovningen skedde på Eugeniahemmet i Stockholm. Mikael både vantrivdes med proteser och de långa vistelserna hemifrån. Från han var 14 år sedan satte han stopp för att fortsätta med detta, och han anser att han utsattes för experiment med utprovande av proteser och skenor. En del av träningen såg han som direkt farlig, exempelvis när han skulle träna balans med proteserna. Han uppfattade det som att det var viktigast att han såg normal ut med proteser som ben och armar. Att det var krångligt och inte fungerade var mindre viktigt. Han kom på egen hand men även med hjälp av idérik omgivning fram till olika betydligt effektivare sätt att klara sig i tillvaron. Idag klarar han det mesta på egen hand. Han kom fram till att den kropp han fått kunde fungera väl i många sammanhang ehuru det var krångligare för honom än andra. Vad som växte fram ur det här var bland annat att han blev kunnig på att handikappanpassa saker, och ett av hans arbeten har varit att vara idespruta med mera vid byggnation av handikappsanpassade bilar.


Som sagt det finns en oerhörd mängd saker att läsa om i Mikael Anderssons bok. Det finns mycket om den psykologiska problematiken, utvecklingskriser och utvecklingsframsteg.Titeln är lite fyndig, inte hopplös. Ett sätt att träna upp kroppen var för honom att använda studsmatta. Men annars tycker jag boken lika gärna kunde heta: Armlös, benlös men inte viljelös.


Väl värd att läsa.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar