Butler i tunnelbanan?

Carin Jämtin och Ilija Batljan skrev en artikel om hur man skulle kunna förändra det kollektiva resandet, främst handlade den om frågor rörande tunnelbanan. Den gav upphov till många spydiga kommentarer och man påstod att den till och med bidrog till socialdemokraternas valnederlag. Lärdom av det: Visioner platsar inte i politiken, i samhällsdebatten, i kollektivtrafiken. Det är snarare raka rör, jobba mer, blunda för det fula, ha för guds skull inte trevligt på väg till och från jobbet. Det finns många inom politiken, media som har en så kallad luthersk livssyn. ( Fast Luther var egentligen inte luthersk själv- enligt förståsigpåare.)

Det var en debattartikel som skrattades bort men handlade den egentligen inte om något viktigt i grunden. Om varje Stockholmare tillbringar i snitt 77 minuter per dag på resa vore det inget fel att göra den angenäm, trevlig och avstressande. 

En viktig del av stresshanteringen ligger på samhället, stress finns inbyggt i systemet. Vi skall se till att vi håller oss borta från faror, det gäller att ständigt ha ögonen öppna och öronen på skaft. En del av samhället är inte byggt för oss alla. För några år sedan var tiden för grön gubbe så knappt tilltagen att en normal 85-åring knappt hann över.

Vad som kan göras för att minska på den allmänna bördan av stress är givetvis av vikt.

Så här skriver Carin Jämtin och Ilija Batljan ibland kan vi nog alla känna att livet känns mer som en transportsträcka än något vi hinner leva. Särskilt under småbarnsåren kan det vara tufft att hinna allt. Vi jobbar och pluggar, vi hämtar och lämnar, vi ska handla och laga mat och vi ska tvätta och stryka. Vi ska klacka skorna, köpa strumpbyxor och byta batteri i armbands­uret, vi ska hämta paket och barnens mediciner från apoteket, vi ska rasta hunden och fixa i trädgården.

Finns det möjligheter här att förändra situationen, förenkla tillvaron och minska vardagsstressen för den som åker kollektivtrafik är detta inte något sorts införande av ett engelsk klassamhälle utan snarare något som har flera positiva sidor. Man kan undra varför denna visionära artikel om kollektivtrafik och tunnelbana blev så avhånad.

Jag tror inte att förändringar i den önskade riktningen skulle medföra stora kostnader. Jag tror marknaden skulle stå för dem. Det är snarare samhällstänket det rör sig om. Tänk om man i stället för att ägna sig åt att ta bort en massa nedskräpning, laga vandalisering i stället kunde bygga in en trivsamhet i tunnelbanan, föra ner en del av samhället i underjorden ( tunnelbanesamhället).

Stress har förvandlats från en livsviktig överlevnadmekanism avsedd för riskfyllda situationer till att bli missbrukad mekanism som utnyttjas för att vi skall kunna vända papper snabbt eller vad vad vi nu gör.

Det är inbyggt i det moderna samhället. Mycket av problemen med stress måste vi ta itu med själva på den individuella nivån men det finns också mycket som kan göras på en helt annan nivå. Vad kan mediafolk ( den tredje statsmakten), politiker och andra makthavare om stressen och dess följder? Ibland tror jag att det är ganska dåligt ställt med den kunskapen och än mindre är  förmodligen kunskapen om vad man kan göra på samhällsbyggnadsnivå. Nej, låt oss omvärdera Carin Jämtins och Ilija Batljans artikel. Jag tyckte inte den var värd att skrattas åt utan mera hedras, för att mycket grovt travestera Runeberg.