Carin Jämtin och Ilija Batljan skrev
en artikel om hur man skulle kunna förändra det kollektiva
resandet, främst handlade den om frågor rörande tunnelbanan. Den
gav upphov till många spydiga kommentarer och man påstod att den
till och med bidrog till socialdemokraternas valnederlag. Lärdom av
det: Visioner platsar inte i politiken, i samhällsdebatten, i
kollektivtrafiken. Det är snarare raka rör, jobba mer, blunda för
det fula, ha för guds skull inte trevligt på väg till och från
jobbet. Det finns många inom politiken, media som har en så kallad luthersk livssyn. ( Fast Luther var egentligen inte luthersk själv-
enligt förståsigpåare.)
Det var en debattartikel
som skrattades bort men handlade den egentligen inte om något
viktigt i grunden. Om varje Stockholmare tillbringar i snitt 77
minuter per dag på resa vore det inget fel att göra den angenäm,
trevlig och avstressande.
En viktig del av stresshanteringen
ligger på samhället, stress finns inbyggt i systemet. Vi skall se
till att vi håller oss borta från faror, det gäller att ständigt
ha ögonen öppna och öronen på skaft. En del av samhället är
inte byggt för oss alla. För några år sedan var tiden för grön
gubbe så knappt tilltagen att en normal 85-åring knappt hann över.
Vad som kan göras för att minska på den allmänna bördan av
stress är givetvis av vikt.
Så här skriver Carin Jämtin och
Ilija Batljan
ibland kan vi nog alla känna att livet känns mer som en
transportsträcka än något vi hinner leva. Särskilt under
småbarnsåren kan det vara tufft att hinna allt. Vi jobbar och
pluggar, vi hämtar och lämnar, vi ska handla och laga mat och vi
ska tvätta och stryka. Vi ska klacka skorna, köpa strumpbyxor och
byta batteri i armbandsuret, vi ska hämta paket och barnens
mediciner från apoteket, vi ska rasta hunden och fixa i trädgården.
Finns
det möjligheter här att förändra situationen, förenkla tillvaron
och minska vardagsstressen för den som åker kollektivtrafik är
detta inte något sorts införande av ett engelsk klassamhälle utan
snarare något som har flera positiva sidor. Man kan undra varför
denna visionära artikel om kollektivtrafik och tunnelbana blev så
avhånad.
Jag
tror inte att förändringar i den önskade riktningen skulle medföra
stora kostnader. Jag tror marknaden skulle stå för dem. Det är
snarare samhällstänket det rör sig om. Tänk om man i stället för
att ägna sig åt att ta bort en massa nedskräpning, laga
vandalisering i stället kunde bygga in en trivsamhet i tunnelbanan,
föra ner en del av samhället i underjorden ( tunnelbanesamhället).
Stress har
förvandlats från en livsviktig överlevnadmekanism avsedd för
riskfyllda situationer till att bli missbrukad mekanism som utnyttjas
för att vi skall kunna vända papper snabbt eller vad vad vi nu gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar