Vad är kognitiva problem:

Nicholas LaRocha och Rosalynd Kalb är psykologer och forskare inom området multipel skleros och kognition. Översiktligt säger de, i boken Multiple Sclerosis- understanding the cognitive changes, att kognition är processen eller agerandet att veta – the act or the process of knowing. Det handlar om medvetandet : Att veta allt vi vet, hur vi tar in det och vad vi gör med det. Kort sagt:

kognition är hur/vad vi vet.

LaRocca och Kalb delar in kognition i fyra huvudområden:

1. Receptiva funktioner, dvs vad vi tar in med våra olika sinnen: syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Hur vi uppmärksammar detta, hur vi tar hand om informationen från sinnena snabbt och delar upp den informationen. Är vi hungriga kanske vi noterat något om mat som mest angeläget att ta hand om etcetera.
2. Inlärning och minne är ett annat huvudområde. Hur vi lär oss, tar till oss ny information, lagrar det. (Inlärning) Hur vi sedan plockar fram det ur de ställen där vi lagrat det. då vi behöver det (Minne). Inlärningen har Nobelpristagaren Eric Kandel har lärt oss. mycket Hur korttidsminnen och långtidsminne bildas . Vid långtidsinlagringen ändras nervceller i hjärnan och det bildas nya synapser. Detta är bland annat vad neuroplasticitet handlar om.
3. Tänkandet är ett tredje huvudområde.LaRocca och Kalb beskriver det med orden mental organisation och manipulation av information. Det hänger ihop med vad som fanns i huvudområde ett, dvs receptiva funktioner, den information som kommer in med våra sinnen.
4. Exekutiva och expressiva funktioner: Vad vi gör med informationen och hur vi kommunicerar den till andra.

Modeller av verkligheten men inte verkligheten

Allt detta är konstgjorda uppdelningar som är sätt att beskriva hur det sker, med undantag av vad jag skrev om Kandels fynd. Det är alltså sätt att betrakta verkligheten. I själva verket kanske det hänger i hop på andra sätt och kan beskrivas bättre så; men det här är var vetenskapen står idag. Det är ju i själva verket så med mycket av hur vi klassificerar världen och inte minst oss själva. Hur vi ser världen är sådan vi lärt oss sedan vi låg i vaggan och framöver, genom erfarenhet, information från andra. Vad vi tror oss veta är kanske inte en perfekt beskrivning av verkligheten. Det är en världsbild med många brister. Vad vi tror oss veta är ett hopkok av vad som kanske är ganska adekvat men också mängder av fördomar. Immunsystemet, hormonsystemet, nervsystemet, cirkulationen kan förmodligen beskrivas mycket bättre än vad vi tror idag- samma gäller våra bilder av människan, av världen och i framtiden kanske det ser annorlunda ut. Sudda kanske- det kommer att se annorlunda ut.

När LaRocca och Kalb beskriver kognition är det en modell av hur vi försöker tolka verkligheten, men det är inte verkligheten. Jämför skapelseberättelsen i bibeln där världen och människan skapades på sju dagar, det var den tidens sätt att tolka världen. Idag använder man Charles Darwins evolutionsteori där allt successivt utvecklats ur något lägre utvecklat. Genom slumpen uppstår många olika variationer, mutationer av vilka de som fungerar bättre än de andra överlever. Darwin skapelseteori är också en modell av verkligheten men den är inte verkligheten. På samma sätt är beskrivandet av kognition modeller av verkligheten men det är inte verkligheten. Vi kommer därför att se det annorlunda så småningom.

På yogan idag lärde jag mig ett trick för att försöka komma på något som man vet man kan men som inte vill komma fram. Man skulle titta nedåt och till vänster så blir man mer receptiv och ”öppnar hjärnans portar” som yogaläraren beskrev det. Det låter ju helt barockt i västerländska öron men man vet inte allt. En annan modell än vår naturvetenskapliga kan ibland vara bra beskrivningar, dessa modeller har ofta uppkommit genom iakttagelser, som i bland stämt och ibland inte. Vad som skiljer är att man inte systematiskt utsatt iakttagelserna för prövningar. Jag vet att man inom en del av psykologin använder hur man tittar för att avgöra om man fantiserar, om man håller på men något med fakta. Jag kommer inte ihåg vad denna psykologin heter- ja visst ja titta nedåt åt vänster-nej, det lyckades inte den här gången. Men jag skall försöka det några fler gånger.

Sammanfattningsvis är vad vi kan, hur vi uppfattar världen lite av en såpbubbla, vilket Cartrine Träff och Richard Levi skriver i boken Ett sista tabu, en bok som handlar om MS och kognition. Vår spegel av världen lätt kan få sprickor. Det kan hända då något svårt i den yttre världen händer exempelvis när någon dör och även då något spricker i hur vi uppfattar världen till exempel vår förmåga att minnas. Båda typerna av händelser är förluster som vi bör ta till oss för att komma vidare. Landa där vi har fast mark under fötterna, där vi står efter det som skett. Därifrån kan vi anpassa oss och gå vidare. Vårt människovärde och vårt självförtroende har kanske har fått sig knäckar när kognitionen sviktat men det finns olika vägar att hantera detta och där finns dessutom tror jag de möjligheter som neuroplasticiteten ger. ( neuroplasticitet=hjärnans förmåga att utvecklas och läka).