Vart tog jag vägen-När såpbubblan brister- Kan livet då bli bättre.

Om man inte har tillåtit sig att sörja sina förluster kanske man inte heller har till fullo tagit dem till sig, förstått dem. Det kanske har känts olustigt, skrämmande, förnedrande. Det är en ganska vanlig försvarsmekanism mot ångest och oro att försöka blunda, förneka problemen. Försvarsmekanismer är inte några bra problemlösningar, och i de fall man har fått kognitiva problem förhindrar det faktum att man blundar för dem möjligheter att orientera sig i sin nya verklighet, det nya sätt man har att se på världen. Rubriken på förra inlägget var: Vart tog jag vägen. En del av ens gamla jag är borta. Törs man förstå det. Tillåter man sig sörja. Kanske kan det nya livet till och med bli bättre? Kanske det nya livet till och med kan bli bättre skrev jag lite provocerande för det är något jag haft verkligt svårt att acceptera, men det kan faktiskt vara så. Genom att man bland annat får mindre simultankapacitet , ja även män har faktiskt simultankapacitet; man kan inte längre hålla lika många bollar i luften blir det automatiskt så att man kommer att leva ett mindre stressande och faktiskt behagfullare liv än när man var inne i ekorrhjulet eller i ratracet. Detta är ett exempel på att

det kan komma positiva förändringar ur situationer, där vår verklighet skakas och världen känns otrygg. Det inträffar för eller senare för de flesta av oss.

Kognitiva förändringar- allvarlig livskris- filosofiskt tillstånd.

I boken Ett sista tabu kallar men sådana dramatiska förändringar för existentiella situationer, filosofiska tillstånd som potentiellt kan leda till mognad och utveckling. Jag tror också så, även om man beskriver det på detta sätt för att slippa beteckna det som psykiska sjukdomar. Jag känner mig lite tveksam till den hanteringen, känns lite som att en psykisk sjukdom skulle vara ett sämre tillstånd, dit man absolut inte skall räkna sig. Jag anar diskriminering i det här. Att drabbas av en svår depression eller psykos innebär verkligen också existentiella situationer och jag köper inte den här knivskarpa uppdelningen. Däremot tror jag det finns en möjlighet till att livet kan förändras positivt... hur konstigt det än kan verka och trots att jag själv är väldigt skeptisk till att man egentligen kan se något positivt med en allvarlig sjukdom. Jag vill helst var utan MS sjukdomen.

När såpbubblan spricker.

I nämnda bok beskriver man hur vår verklighetsuppfattning blir till, hur vi från det vi var små barn lär oss små bitar av omvärlden, ju äldre vi blir desto mer komplicerad blir verklighet( men inte alltid sannare), vår såpbubbla som man skriver. Med andra ord skulle man kunna säga att detta är vår modell av världen, vår kognitiva bild. Det är inte säkert att den stämmer med hur det verkligen ser ut, precis som att det är inte säkert att de vetenskapliga modellerna av verkligheten stämmer. När det blir sprickor i den här modellen då kan världen rämna. Det kan vara saker i det yttre som orsakar att vår bild spricker. Ett Vietnam krig kunde förändra mångas bild av USA, närståendes död kan helt förändra vår värld och när vi inte fungerar som tidigare till exempel på grund av MS sker också sådana förändringar. Såpbubblan spricker. Man kommer in i på vad man i boken Ett sista tabu kallar filosofiskt tillstånd.

Att förstå och acceptera det som skett är grunden för att komma vidare

Att ta till sig sina svårigheter och att sörja dem är viktigt för att kunna ta ett avstamp ut i det nya. Här är det man i boken vill skilja tillståndet från psykiatrin. Där betraktas mentala tillstånd som sjukliga skriver man, medan författarna tror att det filosofiska tillståndet är i grunden ett filosofiskt tillstånd, smärtsamt men med möjligheter. Man menar att man skall ta itu med ”såpbubblan”. Var det klokt att leva som man gjorde i ratracet? Varför var de hårda värdena så högt prioriterade medan de mjuka fick stå efter. Vad vann man genom att kryssa på inlines genom livet? Man kanske börjar fundera kring de här frågorna när man märkt att det funkar inte längre. För en del inträffar detta utan att man för den skull har fått MS. Man blir även då tvungen att ta itu med dessa frågor om livet. Det är ganska troligt att man hittar viktiga värden som man försummat tidigare.

Rat race Översättning från Wikipedia:
En kapplöpning är en term som används för en oändlig, självdestruktiv eller meningslösa strävan. Det frammanar bilden av meningslös insatser av en lab råtta som försöker fly medan du kör runt en labyrint eller i ett hjul. I en analogi till moderna staden , råttor i en enda labyrint förbrukar många mycket arbete att springa runt, men i slutändan åstadkomma någonting ( meningsfull ) antingen kollektivt eller individuellt.. Rat race är en term som ofta används för att beskriva arbetet , särskilt stora arbetet, i allmänna ordalag, om man arbetar för mycket, är en i ekorrhjulet. Denna terminologi innehåller antydningar om att många människor ser arbete som en till synes oändlig strävan med liten belöning eller syfte. Inte alla arbetstagare känner så. Det är den upplevda konventionella visdom , till exempel att de som arbetar för sig själva är i allmänhet gladare på jobbet