The theory of everything

Huvudrollsinnehavaren Eddie Redmayne i filmen om Stephen Hawkins liv belönats med en Oscar.
Stephen Hawkins som är en av världens mest kända forskare inom fysik har haft sjukdomen ALS i mánga ár.Detta kommer troligen att bidra till att forskningen om sjukdomen och kunskapen om sjukdomen ökar genom att sjukdomen blir känd och det genom filmen kommer in mer forskningspengar.

Hjärnreserv

Jag läste nyligen på MS Research Blog ett inlägg som handlade om hjärnreserv och MS. Källa:http://multiple-sclerosis-research.blogspot.com/2015/02/clinicspeakcreating-brain-reserve.html
I korthet skrev man att det troligen gäller samma för Alzheimers sjukdom som MS, nämligen att man kan "bygga upp" en reservkapacitet i hjärnan som motverkar vad som händer då hjärnan skadas  vid sjukdomarna i fråga (MS och Alzheimers sjd).

Detta gäller nog även de som har en frisk hjärna. I varje fall läste jag en studie om meditation, där man fann att regelbunden meditation gör att det normala tillbakabildandet av hjärnan ( atrofin) är mindre hos de som mediterar regelbundet än hos de som inte mediterar. Man har tidigare funnit liknande resultat för meditation och vit materia i hjärnan ( exvis myelin och liknande) men denna studie gällde grå materia ( neuron).
Man skrev att givetvis kan detta resultat bero på andra saker som levnadsätt, matvanor, stress mm skilde grupperna åt. Hur som helst man fann en skillnad mellan de som mediterare och de som inte gjorde det.
Kanske ett skäl att meditera om man har den läggningen.

Vinterdagbok- om kropp och själ

Jag läser Paul Austers Vinterdagbok, hans memoarer hittills i livet. Han är ett år yngre än jag. Han tar sig an sitt liv ur olika infallsvinklar. Han börjar med känslor och undersöker vad olika känslor väcker för minnen. Därefter ärr på kroppen. När han systematiskt går igenom sin kropp kommer det fram en hel del minnen. Nu läser jag ett avsnitt där han går igenom olika ställen där han bott i sitt liv Första stället bodde han endast ett år på- där kommer han inte ihåg något. Ett intressant ställe handlar om händelser som så småningom kom honom att förstå sambandet mellan kropp och själ.


Han bor i en lägenhet i New York med sin första sambo från vilken han håller på att separera. Han får väldigt ont i sin mage och blir rädd. Han vet inte riktigt varför han känner sig rädd. Han tror att han har en inflammerad blindtarm och uppsöker akutmottagningen. Doktorn lugnar honom och säger att det inte är något fel med blindtarmen utan han har en svår gastrit. Det gäller för honom att hålla diet med få starka kryddor mm. Doktorn har rätt och han blir bra. Så småningom upptäcker han emellertid ett mönster i sitt liv då han upplever påfrestande situationer. Han får ont någonstans eller ibland akuta  ångestanfall  Så småningom förstår han att kroppen tar stryk då hans själ inte vågar ta till sig  den enorma undanträngda ångesten som att göra slut med flickvännen väcker.  "Så här har det varit genom hela ditt liv. Så snart du kommer till ett vägskäl bryter din kropp ihop, eftersom din kropp alltid vetat vad sin själ inte vet, och på vilket sätt den väljer att bryta ihop, om det är genom körtelfeber, gastrit eller panikattacker, så har din kropp alltid fått ta största stöten från dina rädslor och inre strider, fått bära det som din själ inte kan eller inte vill konfrontera."
En bra beskrivning av vad som kan ske i samspelet kropp och själ. Jag känner igen det här från mitt liv.

Mer om CCSVI

Anthony Troubelsee har som försteforskare medverkat i en studie om CCSVI som nyligen har publicerats i Lancet.  Det är en stor kontrollerad studie med kontrollgrupper. 177 personer deltog varav en grupp var MS patienter , en grupp friska syskon till MS patienter och en grupp friska kontrollpersoner. Det visade sig inte vara någon större skillnad mellan grupperna avseende förträngningar.
De som undersökte använde Zambonis metoder och kriterier för diagnos  och tekniken hade studerats på plats.
Man lyckades alltså inte knyta MS till CCSVI och Troubelsee tolkar det som att dessa förträngningar kanske är ett normalt fysiologiskt tillstånd. Vener  skiljer sig från artärer så tillvidad att de kan vidga sig och i viss mån "förvara" en mängd blod genom utvidgning och sedan minskning av utvidgning genom sammandragning med hjälp av muskelceller. Detta kallas kapacitanskärl. Funktionen är att venerna skall kunna klara en reservoirfunktion vid exempelvis en blödning då kärlen kan dras samman. CCSVI skulle alltså kunna vara ett helt normalt tillstånd enligt denna tolkning.
VArför blir man då bättre. Det kan mycket väl vara placeboeffekten som åstadkommer detta. Satsar man en stor mängd pengar på en åtgärd är vilja att bli bättre stark. Freud ville bl a att man skulle betala sin psykoanalys själv eftersom den då fick större effekt.
I en del fall kan man tänka sig att detta haft god effekt för de som genomgått behandlingen genom att de fått mera kraft, vilja att träna och att orka leva nyttigare.
Jag kan inte länka till källan,  Jag skriver på läsplatta och har inte lärt mig dess funktioner till fullo. Sök på The final curtain of CCSVI och Anthony Troubelsee tror jag ni hittar den artikel och intervju jag läst.

n våga släppa taget

Precis så kommer att ske med bloggen en period nu. Jag tror att den i viss mån kan leva själv om jag vågar släppa taget. De mest lästa inläggen är ganska gamla - Det allra mest lästa handlar om ögoninflammation och på andra plats kommer för närvarande min föreläsning om neuropati. Det senare är lite underligt eftersom föreläsningen kom till när jag skulle berätta om hur  jag såg på MS.

Jag har dragit ut ett antal sidor från bloggen och skall läsa nu på min "bloggsemester" och så får man se vad det kan bli. Ngt enstaka inlägg kan det bli från nåt internetkafe.

Må väl
Sune

The Connection- en film om sambandet kropp och själ

Jag fick en kommentar om filmen The Connection Mind your body. Tänkte därför jag skulle skriva lite kring ämnet. Jag hittade en länk på OMS- George Jelineks sida, där regissören Shannon Harvey plus Craig Hassad som är Jelineks medarbetare plus George själv medverkat i en radiointervju. Tyvärr lyckades jag inte få igång radioprogrammet men jag har tillsammans med sekreteraren miss Google bearbetat och försökt att tolka utskriften från programmet. Lynne Malcolm är programledaren

Lynne Malcolm: Dr Craig Hassad är lektor i medicin, och samordnare av mindfulnessprogrammet vid Monash University. Hans intresse för sambandet kropp-själ inom medicin började som student när han lärde sig om placeboeffekten.

Craig Hassad: Ja, placeboeffekten har varit känd i decennier  när man gör saker som läkemedelsprövningar. Då någon tar ett visst piller kommer det att finnas en betydande effekt terapeutiskt men också verkningar som inte kan tillskrivas den kemiska verkan av läkemedlet. Så om en person tar ett piller som de tror kommer att lindra smärtan, även om det är ett placebopiller ,  tenderar de  att få en betydande effekt i form av smärtlindring. Om den person som faktiskt får ett aktivt läkemedel men inte vet att de har fått, kommer  de att få mycket mindre terapeutisk effekt än om de vet att de har faktiskt bara fått drogen, även om det är en aktiv förening som, säg, morfin för smärtlindring.

Och i en massa försök, i synnerhet inom de områden av sjukdomar där det finns ett starkt subjektivt inslag, liksom smärta, humör och sömn, är placeboeffekten faktiskt den större delen av den kliniska effekten. Till exempel, i en hel del läkemedelsprövningar med antidepressiva läkemedel är huvuddelen  av effekten faktiskt placebo, men vid en svår depression  får man en kemisk effekt utöver placebo som man tillskriva den kemiska verkan av läkemedlet.

Men forskningen går längre ändå. Om du ger någon ett läkemedel eller ett sockerpiller som de tror kommer att förbättra deras humör och du skannar ( undersöker med fMRI-magnetkamera) hjärnan samtidigt, börjar centra för humörreglering  i hjärnan att förändras ganska kraftigt, på grund av vad personen tror pillret kommer att göra, inte på grund av den kemiska verkan av läkemedlet. Du ger samma placebopiller och berättar för dem att det är ett smärtstillande medel, varvid smärtreglerings- centra i hjärnan aktiveras mycket kraftigt. Det tycks finnas  biologisk neurologisk grund för vad personen subjektivt upplever.

Lynne Malcolm: Och det belyser trons styrka också. Vad vet man om hur inflytelserik enbart tro och kanske andlighet kan vara  för utvecklingen av vårt sinnes och vår kropps välmående?

Craig Hassad: Tja, tro och ... jag nästan tvekar att använda ordet i en vetenskaplig framställning, men tro, en persons tro på vad pillret kommer att göra, inte bara tro på behandlingen, men det är också tron på "doktorn", behandlar och hela showen däromkring, stetoskopet kring halsen, den vita rocken och all annan ritual. Sådant har  faktiskt  en betydande effekt också. Så det är ungefär   denna tro eller tillit   med vilken vårt medvetande producerar förändringar i hjärnan vilka leder till en strömning rätt ner genom kroppen,där det påverka organ som mag-tarm. Immunsystemet aktiveras, liksom den subjektiva upplevelsen av olika saker som smärta och humör och liknande.

Lynne Malcolm programledare: Det blir mer och mer accepterat att stress avsevärt kan påverka vår fysiska hälsa. Craig Hassad förklarar hur mekanismerna fungerar:

Craig Hassad: Tja, vi använder ordet "stress", men om vi breddar det till "ohjälpsamma mentala och känslomässiga tillstånd" kan vi inkludera  ockå ilska och fientlighet, depression och psykisk ohälsa på olika sätt.De är alla ganska mycket förknippade med aktivering av det sympatiska nervsystemet, vilket egentligen är det system som aktiveras vid hotande fara där det är adekvat att vi skall slå tillbaka (kamp) eller springa iväg och undfly faran.

Kamp- eller flyktreaktionen spelar en riktigt viktig roll  när du tar en morgonpromenad genom en park och ...  ... ... en tiger har flytt från det lokala djurparken och letar efter frukost. DÅ behöver du att aktivera kamp eller flyktreaktionerna. Och det är mycket mer än bara hjärtat som  engageras; hjärtfrekvensen ökar, blodtrycket stegras,  hjärtvolym ökar vilket betyder varje hjärtslag pumpar ut mer blod än i normala förhållanden. Allt detta extra blodflödet går till musklerna eftersom musklerna kommer att göra en hel del arbete under de närmaste minuterna medan vi försöker komma från faran. Socker och fett pumpas in i blodet, din ämnesomsättning går upp, så du börjar känna dig varm och du svettas för att hålla dig sval .

Mer blod går till musklerna betyder det måste komma från någon annanstans så du blir blek, blodet förs bort från huden och bort från tarmen, så hela magtarmkanalen stängs. Ditt blod blir tjockt och klibbigt och kommer levra sig snabbare än normalt, vilket kan vara skillnaden mellan liv och död, om tigern får tag på dig. ( risken att förblöda minskar). Ditt immunförsvar aktiveras genom att pumpa ut inflammatoriska kemikalier, så det sker en kortvarig ökning av aktivitet i immunsystemet.. Och du blir mycket uppmärksam; din hjärna är relativt tyst men samtidigt mycket fokuserad på det viktigaste ( vad man kallar kikarseende: Detta kan tillämpas på om man är stressad vid exempelvis prov i matte. Det visar sig att man klarar svårare uppgifter bättre om man har mindre stresspåslag. Det mindre stresspåslaget innebär att man har en bättre överblick,hämtar in mer information och löser uppgiften bättre än om man har "kikarseendet" påkopplat).

Dessa stressreaktioner spelar en mycket viktig roll  eftersom de är utformade för att rädda vårt liv när vi verkligen behöver det. Men om vi aktiverar dessa reaktioner hela tiden i vårt tillvaro när vi egentligen inte behöver det, exempelvis om vi föreställer oss framtida ”besvärliga” händelser eller i vårt inre återupplivar tidigare ”stressande” händelser, eller genom att vi jagar upp oss och blir alltför arga som svar på vad som som sker just nu- vad vi gör då är vi överaktiverar denna kamp eller flyktreaktion, och det har en långsiktig kumulativ (pålagrande) effekt som kallas allostatisk belastning:
 Den allostatiska modellen  innebär att man vid allostas varierar anspänningen vid olika moment i tillvaron som då man plötsligt möter en tiger. Om man en längre tid går med sådan ökad anspänning får man en allostatisk belastning, dvs vid övermäktig stress.
Så egentligen om vi vill påskynda åldrandet och de sjukdomar som förknippas med åldrande, är   vad vi skulle göra att ständigt gå och oroa oss för framtiden ( om vilket vi vet ganska lite) och att gå och grubbla och älta vad vi varit med om.

Dessa effekter är mätbara inte bara i fråga om fysiologiska och metaboliska effekter och immuneffekter utan ända ner till vår arvsanlag i cellerna. De accelererar hastigheten för åldrandet av DNA som mäts i telomererna, som är de små mössor på slutänden av dina kromosomer. Dessa effekter gör att vi snabbar på utvecklingen av kronisk sjukdom, Dessa effekter är också observerbara i hjärnan. Vi skadar hjärnceller , vilket vi verkligen inte vill göra när vi blir äldre.

Lynne Malcolm:-Det finns stressreaktion men det finns också en ... ... relaxationsrespons.

Craig Hassad: Ja, det är avslappningsreaktionen som i ganska mycket är motsatsen till aktiveringen av kamp- eller flyktreaktionerna. När man inte behöver kamp-flyktreaktionen stängs den av och man återgår till en viloreaktion som i mycket är motsatsen. Termen relaxationsresponse myntades av Herbert Benson som arbetar på Mind Body Medicine Institute vid Harvard och han forskade i slutet av 70-talet och i början av 80-talet med den första forskningen på meditation. Han fann vid upprepade försök ett antal fysiologiska och metaboliska förändringar  och också förändringar i hjärnan som han kunde mäta, och kallade detta "relaxationsresponse" och skrev en bok med samma namn.

På många sätt var han mycket profetisk eftersom forskningen har kommit mycket längre än de inledande tidiga studierna, men det dokumenterar bara betydelsen av avslappningsreaktionen  0ch att vi måste lära oss att känna igen olämplig aktivering av stress och stänga av den.

Lynne Malcolm: Craig Hassed är en stark förespråkare av meditation och utövande av mindfulness, och har skrivit böcker om hur man lär sig och använder dessa tekniker. Han förklarar effekten av meditation på våra hjärnor. ( Mindful Learning Craig Hassad, Mindfulness for Life :Stephen McKenzie and Craig Hassed)

Craig Hassad: Vad vi vet är, att när vi inte är uppmärksamma, när vi inte är mentalt närvarande, distraherade, oroliga, ängsliga, glider hjärnan in i vad som kallas standardläge ( default mode), och man kan kartlägga områden i hjärnan som är aktiva i detta standard läge med magnetkamera.

Man undersöker hjärnan när försökspersonen inte gör något alls utan bara ligger där, man testar detta ”vilotillstånd” resting state fMRI. I vilotillståndet har olika områden av hjärnan oscillatorisk aktivitet ( hjärnvågselektricitet) som man kan som signaler på fMRI. I bland sker dessa samtidigt i olika områden ( det vill säga vågorna är i samma fas samtidigt). Om man ser två sådana områden kan de vara funktionellt förbundna. Det behöver givetvis inte vara vilotillstånd för att man skall se sådan funktionell samhörighet ( funktionella nätverk). Det ses då man läser eller gör nästan vilken aktivitet som helst.

I det här standardläget för hjärnan är det många av de områden som är viktiga för kognitiva funktioner som inte fungerar så bra, vi minns sämre när vi inte är uppmärksamma, vi blir ofta oroliga och får ångest. Det finns flera sådana här mentala aktiviteter i ” standardläget” som ångest och depression.  Även i andra tillstånd som autism och schizofreni är de här funktionella nätverken aktiva. Det betyder att de exekutiva funktionerna som informationsbearbetning, beslutsfattande, emotionell kontroll och planering inte fungerar bra Därför finner vi det svårt att komma ihåg saker när vi inte är uppmärksamma, vi blir ofta oroliga och ängsliga. Det finns en hel del standard mental aktivitet i saker som ångest och depression och i andra saker också som schizofreni och autism, standardkretsar är mycket aktiva. Och det betyder att de verkställande funktionella områdena för exempelvis informationsbehandling, beslutsfattande, är emotionella regleringsområden som inte fungerar bra.

Och när det finns en viss standard mental aktivitet i hjärnan sker uppladdning med vad som kallas amyloid, och det är det protein som senare leder till Alzheimers sjukdom ( vilket skulle kunna betyda att vissa funktionella mönster i det neurala nätverket skulle kunna bidra till Alzheimers sjukdom). Men forskningen om saker som mindfulness meditation är intressant, och jag misstänker att det skulle vara samma om liknande studier gjordes med andra former av meditation. Forskningen på exempelvis mindfulness meditation har funnit att ju mer en person gör detta ju mer grå materia finns i hjärnbarken. Det tycks stimulera tillväxten av neuron säger Craig Hassen speciellt i de här områdena för exekutiva funktioner, emotionell reglering. Mindfulness dämpar ner aktiviteten i hjärnans stresscenter ( amygdala) påtagligt, säger han...

Det verkar som att ju mer och ju längre någon gjort detta kan man förhindra försämring av kognitiva funktioner som vid åldrande, sjukdom. Hassen säger ”kan ” för det är inte helt bevisat.

Shannon Harvey ( som gjort filmen The Connection-mind your body).

En av de riktigt intressanta studier som jag kom över var gjorda av en kvinna vid namn Sarah Lazar, en Harvardprofessorn som undersöker hjärnan hos människor som mediterar. Hon har påvisat, att människor som aldrig har mediterat förut, efter ett åtta veckors meditation program faktiskt förändrar strukturen på hjärnan. Deras små gråa celler, exempelvis stresscentra börjar att förändras efter endast åtta veckor. Hon upptäckte att hos de personer som hade gjort ett åtta veckors program, blev den del av hjärnan som kallas amygdala blev faktiskt mindre. Vad som var intressant var att de människor som hade gått åttaveckors programmet med meditation också rapporterade större känslor av frid och mindre stress i sina liv. När vi jämför det med en studie som gjordes i Indien av vissa forskare som tittar på möss, där de tog möss och de stressade ut dem i 10 dagar och de observerade att mössens amygdala blev större. Då man tog bort stressfaktorer och de mätte deras hjärnor igen förblev deras amygdala förstorade. Trots att man tagit bort stressfaktorer i mössens liv fortblev deras amygdala förstorad. Man kan se ett TED talk med Sarah Lazar här.

Hjärnan tillväxer alltså i vissa områden. Detta kallas neuroplasticitet. Sarah Lazar visar ett intressant diagram i TED- föreläsningen där mediterare och icke mediterare jämförs avseende
Shannan Harvey säger att det hela handlar inte om att förändra våra liv utan snarare förhållandet till våra liv. Det handlar inte om att förändra miljön utan snarare på hur vi reagerar på vår miljö då man mediterar.


Shannon Harvey intervjuade dr Herbert Benson ( mannen med relaxationsresponse) i filmen, och en del människor menar att han har startat hela det psykoneuroimmunologin,. Hon ville fråga hur relaxationresponse kan förändra människor hälsa. Han berättade att man nyligen funnit att relaxationreaktion tycks kunna påverka gener och deras inverkan på sjukdom, Studie om relaxationsträning under åtta veckor ökade utrycken av gener ( det innebär ungefär bildning av proteiner) som var associerade med energiomsättning, mitokondriefunktion, insulininsöndring och telomerernas stabilitet medan det minskade utrycken av gener kopplade till inflammationsreaktioner och stressrelaterade biokemiska vägar. Han säger med andra ord att man kan bromsa gener som ger sjukdom, tolkar Sharon Harvey det som.
Shannon Harvey: Deta är epigenetik... ...
Lynne Malcolm ( programledaren): ... där dina gener kan påverkas eller ändra deras uttryck på grund av yttre faktorer.

Shannon Harvey: Exakt, eller inre faktorer, beroende på hur du vill formulera det, det stämmer. Utvidgning av detta område fick jag då jag träffade Dr Dean Ornish som är ganska känd, särskilt i Amerika. Han är känd för sitt program som kallas Ornish Spectrum som tittar på kost och livsstil och inför saker som kärlek och intimitet, och han kan faktiskt få några otroliga resultat där människor gör sina program där i vissa fall man går tillbaka till tidigare stadium prostatacancer. Hans program har godkänts av Medicare i USA, framför allt till följd av att behandla människor med hjärtsjukdom. Så han är ganska känd. Han var konsult åt president Clinton efter att han hade sin hjärtinfarkt. Han är ganska välkänd.

Men det som verkligen gladde mig vid intervjun med honom är att hans forskning faktiskt tittar på denna idé om telomerer, vilket ... Elizabeth Blackburn ( intervju i SVD) , som faktiskt är en australisk forskare från Tasmanien, vann Nobelpriset för (upptäckten telomerer). Och Dr Ornish och Dr Blackburn slog sig ihop, och de tittade på vad som hände med människors telomerer när de gick igenom Ornish livsstilsprogram.

Telomerer är relaterade till cellulära åldrandet, så det bästa sättet att beskriva vad de är är att de är små mössor som sitter på ändarna av våra kromosomer som ändar våra skosnören, och när vi åldras blir ändarna av dessa skosnören successivt mindre. Och vad Dr Blackburn och Dr Ornish hittat är att när de gick igenom Ornish program som involverade livsstilsförändringar, som meditation, yoga, familjestöd, samhällets stöd, samt kost, upptäckte de att människors telomerer faktiskt blev längre med dessa åtgärder.George Jelinek minns då han fick diagnosen MS: Det var en känsla av total förstörelse i dessa stunder som jag inte kommer att glömma, och det har beskrivits som en av de mest livs förändrande diagnoser man kan få, och jag kan har förstahandsupplevelse av detta. Det kändes verkligen som en enorm hand bara hade ryckt in i mitt liv och tagit bortl min framtid framför mina ögon. Jag kunde genast föreställa mig förlamning och katetrar, rullatorer och rullstolar, och alla de saker jag sett hos min mamma plötsligt blev min framtid. Och jag kände bara att allt var borta.

Lynne Malcolm: Det är George Jelinek som minns sin MS-diagnos. Sjukdomen har en stark genetisk komponent, och 18 år tidigare hade George Jelineks mor tagit sitt eget liv eftersom hennes MS symtom hade blivit outhärdliga.

George Jelinek kom till rätta med sin egen diagnos när han mötte upp med en gammal vän och mentor Dr Ian Hislop.

George Jelinek: Vi började prata om den effekt mitt känslomässiga tillstånd och min själ och stress och så vidare i mitt liv kan ha haft avseende MS. Men han frågade mig också ett par viktiga frågor, som jag tror var riktigt viktigt. Han frågade mig , vad jag prioriterar i mitt liv. Han sa, "I detta skede  är du verkligen  tvungen att sätta dig själv först." Han frågade mig sedan om jag någonsin hade mediterat, och det jag hade och jag slutade för ett par år efter att jag tog den här nya jobbet ( som professor i akutmedicin), då jag blev så upptagen att jag bara inte hittade tid att göra det.

Och den tredje frågan, som jag tror var faktiskt det viktigaste, han frågade mig om mitt andliga liv, och det tog tag i mig då att jag insåg att jag var så splittrad i mitt liv avseende arbetet och mina förpliktelser att jag inte hade givit mig tid till lite mer viktiga saker som jag behövde tänka på och undersöka i mitt liv. Det blev så att mötet med Ian fick mig att börja titta på hur jag själv reagerade på att jag blivit sjuk och det ledde mig ut på alla sorters vägar att titta i medicinsk litteratur efter saker som jag själv kunde göra avseende denna sjukdom och hur jag själv kulle kunna hjälpa mig att bli bättre. Och givetvis hittade jag en massa saker som jag började tillämpa i mitt liv och nu mår jag bra. Det var för femton år sedan

Lynne Malcolm: Kan du ge mig en sammanfattning av de saker ... de ändringar som du har gjort i ditt liv som du tror har bidragit till din återhämtning?

George Jelinek: Förändringsarbetet har två sidor. En sida gällde det praktiska som jag hittade i litteraturen  om vad som kan modulera immunreaktionerna. Jag hittade kosten där det inte finns mycket tvekan om att det finns inte mycket hälsosammare än en växtbaserad fullkornskost, som kompletterad med fisk förmodligen ger lite extra fördelar vad avser att modulera immunreaktionerna eller komplementering med omega 3 om man inte äter fisk,

Jag tittade också på nyttan att exponera sig för sol vid autoimmun sjukdom. Det fanns litteratur som mycket starkt talade för att man skulle få adekvat solexponering och nu solar jag åtminstone 10-15 minuter per dag och när jag inte gör det tar jag D-vitamin. Jag håller mina D-vitaminvärden på en hög normal nivå. Jag motionerar regelbundet. Simmar en och en halv kilometer de flesta dagar i veckan eller springer sex eller sju kilometer och jag har börjar meditera  regelbundet igen. Se det finns ett antal praktiska saker jag gör.

Men det fanns också annan fråga som Ian tog upp med mig som var den andliga sidan av mitt liv, och jag började undersöka den i detalj. Och jag började föra dagbok där jag spelade in de viktiga saker som händer med mig livet. Jag började läsa mycket mer runt andlighet, började jag läsa några av de viktigaste arbetena kring andlighet av, en rad olika författare. Och jag började läsa mycket mer om healing.

Och jag började träffa människor som ... Jag gick ut ur mitt sätt att träffa människor som jag visste hade tillfrisknat från sjukdom eller som jag fann vara upplyftande i andlig mening. Jag drogs mot Ian Gawler, som många människor vet bor och arbetar i Victoria och anordnar cancer retreater efter sitt eget tillfrisknande från obotlig cancer mer än 30 år sedan. Och förvisso inom ett par år ledde jag retreater för personer med MS vid Gawler Foundation, och därefter har jag sådana i hela Australien och i olika delar av världen. Och den kombinationen av saker har verkligen samverkat och bidragit till att hålla mig i form.

Lynne Malcolm: Dr George Jelinek, som har gått i 15 år utan återfall. Hans senaste bok heter Att besegra multipel skleros ( Overcoming multiple sclerosis). Det finns en senare bok som han skrivit tillsammans med Karen Law, Recovering from multiple sclerosis. Real life stories of hope and inspiration.

Shannon Harvey i din dokumentär The Connection hävdar du att det finns en mycket stark själslig faktor som spelar en roll i många kroniska sjukdomar. Tror du att denna idé kan få folk att känna sig på något sätt otillräckliga eller skyldiga för att de är själsligt undermåliga?

Shannon Harvey: Det är en riktigt bra fråga och något som har varit mycket viktigt för mig i att göra filmen, är att denna film inte handlar om att vilja dig väl, detta är inte en film om att göra sig själv sjuk eftersom du är alltför  orolig, det är inte om att säga mantran om och om igen och därmed mirakulöst få din cancer försvinna. Detta är en film som ser på en riktigt viktig del av medicinen, och det är den roll som sinnet spelar i resultatet av en sjukdom. Och det är verkligen viktigt att budskapen i filmen handlar om att lägga till kropp-själ medicin till en övergripande behandlingsmetodik snarare än att kasta bort allt det underbara som västerländska medicin erbjuder.

Lynne Malcolm: Shannon Harvey, som nu har återhämtat sig helt från den autoimmuna sjukdomen lupus, som hon fick diagnosen för nio år sedan.

Shannon Harvey: Många frågar mig var finns den magiska kraften.. Man har fått någon diagnosen , vad finns det för magisk kraft som jag kan använda för att bli bättre? Och jag säger ihärdigt att det finns inget enkelt svar, och det är inte heller lätt, det är hårt arbete. När jag tänker tillbaka på mitt liv tidigare när jag först fick diagnosen och jag jämför det med mitt liv nu, det är nästan oigenkännlig. Jag är en helt annan person.

Så de mer uppenbara saker som jag gör för att hålla sig bra är att jag mediterar regelbundet, jag tränar yoga regelbundet, jag värdesätter mina relationer och de människor som jag älskar över allt annat liksom mitt arbetet, som kan vara mycket, mycket svårt. Jag ser också till att skriva dagbok  när sker något överväldigande eller om jag blir känslomässigt upprörd. Det finns riktigt intressant vetenskap kring att skriva i en dagbok och vad som det faktiskt kan göra för att ditt immunförsvar. ( Skriva kan till och med läka sår enligt denna studie) ( Enligt en liten studie kan skrivandet göra att cancerpatienter får en annan syn på sin sjukdom och förbättra deras livskvalitet). ( Att skriva ner vad man är tacksam för kan ge en positivare syn på livet). ( Och skrivandet om vad man är tacksam för kan ge en bättre sömn-något som är viktigt för läkning) (Och det kan faktiskt vara bra för många andra saker). Kursiverad stil är mitt tillägg.
Shannon Harvey fortsätter: Jag är absolut inte rädd för att söka hjälp hos en psykoterapeut för att lugna mig och komma i balans, och just det var faktiskt en stor del av min egen resa, nämligen att gå hos en psykolog i ett antal år för att förstå en del av det undermedvetna som jag inte hade insett.

Lynne Malcolm: Shannon Harvey.
Fråga till Craig Hassad:Så i vilken utsträckning kan detta kropp-själ tillvägagångssätt  införlivas i konventionell medicin?

 Craig Hassad:  Förståelsen av detta har gått låångsamt. En av anledningarna är att det inte är en patenterbar produkt, så att man får ingen marknadsförings push som då det till exempel kommer nya mediciner där det finns mycket stora summor att ta in. Den andra delen tror jag har att göra med utbildning. Tyvärr tror jag de flesta av våra medicinska skolor ligger decennier efter forskningen inom detta område. Så det inte blir integrerade i medicinsk praxis. Jag tror forskningsagendan måste komma ikapp liksom. Där finns  absolut en guldgruva.

Gott Nytt År

Här i V-land är  det underbart väder denna nyårsafton.

Igår tittade jag igenom det gångna årets anteckningar för att se vad som jag nu tycker om dem.

NEDA ( no evidence for disease activity- inga bevis för sjukdomsaktivitet) och T2T ( Treat to target-behandla tills man uppnått målet) är två begrepp som blivit allt viktigare i terapin av kroniska sjukdomar. NEDA är ett begrepp som kommit avseende MS, där målet är att trycka tillbaka all inflammation i hjärna och ryggmärg så snabbt som möjligt så att inga skador och handikapp skall inträffa. Det innebär att man går in med "aggressiv" terapi initialt för att förebygga framtida handikapp.
T2T är viktigt inom området reumatiska sjukdomar där målet är ungefärligen det samma- att handikapp inte skall uppstå. Inom reumatologin har detta fler år på nacken. Man kan säga att reumatologin är en föregångare.

Blodstamscellstransplantationer vid MS är också något intressant. 60 fall har rapporterats i Sverige med goda resultat. En större studie är på gång.

Sambandet mellan bakterierna i tarmen och immunsystemet och hälsan i allmänhet är också ett intressant område. Beträffande sjukdomar som MS och RA finns  sporadiska fall rapporterade avseende fekala transplantationer och möjligen, möjligen  kan där finnas något. Beträffande vissa svåra tarminfektioner ( clostridium difficile) är fekala transplantationer nästan suveräna. Även vid tarminflammationer som ulcerös colit och Crohns sjukdom studeras denna behandling.
Beträffande IBS ( irritabelt tarm syndrom) har dieten FODMAP blivit känd som en effektiv behandlingsstrategi.




Livsstilsfrågorna:
Där har kommit studier om bl a övervikt, rökning som riskfaktorer för MS. Jag såg nyligen att man frågade  olika neurologer  på MEDPAGE om Terry Wahls Protocol. De sa ungefär så här: det finns inga bevis för att detta skulle ha någon speciell betydelse för MS  med undantag för att leva och äta sunt är bra för alla.  Jag tycker emellertid att detta är fel inte ur den bemärkelsen att det är någon terapi för MS, men det är ändå på ett sätt viktigare för MS patienter. Man har lite mindre att spela med om man fått skador och då gäller det att vårda det man har kvar och att god kost, fysisk träning och i övrigt bra levnadsvanor är en del av detta.

Se om Garth Mc Lean. Han var tydligen ganska illa däran då han fick diagnosen 1996. Den man han gått hos och lärt sig Yoga Eric Small fick diagnosen för mer än 50 år sedan. Man kan läsa om Garth i senaste MS magasinet.

Snart nytt år: Dags för ny utvärdering av min hälsa

Tidigare utvärderingar ( det som beskriver utvecklingen i helhet är några år gammalt)

2014

Jag har haft  symtom som har varit ganska svårhanterade länge:
1. dels mag tarmproblematiken
2. samt besvären med domningar mm i fötterna- speciellt har det stört sömnen på dagen tycker jag inte längre det är något problem.
3 Urinträngningar
Då jag var hos neurologen i början av december diskuterade vi besvären från fötterna. Han föreslog då att jag skulle prova ett parkinsonmedel. Vi har diskuterat det tidigare men jag har varit något avvaktande. Han sa emellertid att han hade goda erfarenheter  och det är en mycket kunnig och erfaren neurolog. Jag visste också från intervjun med Per Bergman i Karin Glasbys och mitt arbete Att ta åran i egna händer, att det hjälpt denne mycket. Så här sa Per Bergman: "Sen har jag en sak till som vållat mig mycket bekymmer, restless legs. Det hade jag uppe då med läkaren på neurologen. Denne sa: Jaha, det har med sjukdomen att göra, och så fick jag ytterligare psykofarmaka. Men så lyssnade jag lyssnade på ett svenskt radioprogram och jag fick beskedet att det fanns mediciner, som skulle kunna hjälpa. Jag hörde namnet på personen som blev intervjuad och gick sedan in på internet och sökte. Det fanns två personer med det namnet i Sverige. Jag ringde upp. Antingen var det första personen eller också var det den andre. Så jag fick tag på den här personen som berättade vad medicinen hette med mera. Jag gick då till min neurolog och bad att få recept på medicinen Sifrol utskrivet. Neej, det gick inte. Men jag är envis och fick det slutligen utskrivet för tio dagar på prov. Det var ett himmelrike var i tio dagar. Det hjälpte bra."
Jag började med medlet Sifrol för 15 dagar sedan och det har fungerat tillfredsställande med en låg dos. Symtomen försvinner inte med det "laner" som det heter på värmländska dvs det känns inte så mycket. För mig har det "lane" så mycket att det inte stör sömnen längre. Jag somnar in utan problem. Så fungerar det i fortsättningen verkar ett problem vara ur världen.

Även problemet med mag-tarm har minskat. Jag har skrivit mycket om detta under hösten inspirerat bl a av forskningen kring tarmbakteriernas troligen viktiga betydelse för hur vi mår och kanske också för immunrelaterade sjukdomar. Jag har ´ju haft en del problematik. Efter att ha läst om bl a fekala transplantationer och om forskning om probiotika fann jag att en del probiotika hade verkan vid bl a tarmfunktion; Jag använder ett probiotikum som innehåller LAB4-komplex som enligt denna forskning tycks ha effekt vid olika åkommor.. Jag läste dessutom om Fodmap dieten  som är en diet som tycks vara löftesrik vid bl a IBS.
Jag har med både de här angreppsvägarna blivit bättre och jag hoppas att det skall hålla i sig.

Avseende urinträngningarna så har jag intensifierat en yogaövning som jag hållit på med länge om som sägs fungera då man har sådan problematik

. Jag vill inte säga att jag märkt detta hittills.( jag skrev om det maj 2011 och har inte märkt att det fungerat) Nu har jag som sagt ( skrivet) att jag ökat på fler ggr och mer ansträngning och kanske, kanske hjälper det. Men jag vet att det är mycket psykologi kopplat till det här och placebo effekten är stark.

Framtiden får utvisa om något av det här håller  framöver. Man skall inte ropa hej förrä. ... ...

Övriga saker som gång, balans, tal, kognition, fatigue mm känns helt okay och stabilt sedan något år nu.

God Jul önskas läsarna av bloggen

Fick ett ex av Biogens tidskrift MS magasinet häromdagen. En hel del bra och lättläst om MS och livsstil mm där. Man kan nog beställa den om man mailar infosweden@biogenidec.com eller går in på www. multipelskleros.nu.

Ha en bra Jul och njut av julbordets omega-3, frukter och grönsaker samt fibrer.

De här vackra iskristallerna fann jag vid en bäck då jag var ut och spatsera

Det har kommit en del forskning om progressiv MS och också en del erfarenheter

Jag tänkte skriva om vad som hänt om och med mediciner under 2014. Det är mycket. Inte minst har det kommit en hel del forskning om progressiv MS exempelvis statiner, vidare diskuteras cladribine, det svenska preparatet Laquinimod och faktiskt ett antal fler. Jag har också läst att kända och respekterade neurologer har rekommenderat att man skall rekommendera en bra livsstil och absolut sluta röka men även ha en nyttig kost och röra på sig vid progressiv MS. Detta har man inte sagt tidigare. Det där med nyttig kost är svepande och det finns många röster. Själv försöker jag äta mycket grönsaker och frukt men har under hösten fått dra ner på vissa kolhydrater (FODMAP) som ger material i tarmen till bakterier som kan jäsa. Sedan försöker jag ligga under 15 mg mättade fetter per dag. Strävar att få i mig fisk och omega-3 i form av linfröolja. Den kosten gjorde att jag gick ned en hel del i vikt- och övervikt är liksom rökning numera en känd riskfaktor för MS men också för andra autoimmuna sjukdomar. .

Intressant är den nya studien om statin.Jeremy Chattaway heter en av forskarna bakom den nya studien. Han har med studien pekat på ett problem. Det finns inga stora pengar att dra in på statiner. Det är ett fritt preparat ( inget patent längre). Detta innebär att det inte kommer att satsas på forskning finansierat av läkemedelsbolagen. Jeremy Chattaway är dock en av ledarna inom ett projekt som kallas MS Smart som går ut på att snabba upp forskningen kring progressiv MS. Bl a skall man göra det genom att undersöka flera medel samtidigt. Forskningen görs bl annat genom bidrag från MS organisationer. Just nu är det medlen i en aktuell studie:

• amiloride ( ett blodtrycksmedel som blockerar kalciumkanaler i cellmenbraner på neuron i hjärnan vilket kanhända kan skydda myelin och nervfibrer)
• Ibudilast används vid astma och kan ev. Minska immunceller i hjärna och kanske skydda neuron från att skadas
  
• Riluzole arbetar genom att blockera glutamat receptorer. För mycket glutamat kan vara toxiskt för nervfibrer och skada dem. Man vill undersöka riluzole för att se om det kan skydda nervfibrerna och vara verksamt mot progression.
  

Här är kanske platsen att berätta om mina erfarenheter av medel kring vilket det inte lönar sig att forska. I mitt fall gäller det statiner, kortison och D-vitaminer. Men observera vad som hände kan vara att jag till en del minns fel och det kan vara tillfälligheter. Kom ihåg att det här är ett fall, mitt fall. Och en svala gör ingen sommar.

Jag har en del erfarenhet av statiner. Jag fick medicinen 2001 efter att man funnit att jag hade lätt förhöjda blodfetter. Jag fick det också i samband med att jag var sjuk i något som kanske var ett skov ( min neurolog var tveksam medan jag i efterhand tror att det var ett skov). Jag började med statinet simvastatin i lägsta dos och blev inom kort mycket bra.( Därefter är jag tveksam om vad som hände men det kan ha varit så här. Jag vet att jag slutade med statin då jag tyckte jag borde skärpa min diet i stället. Någonstans där fick jag ett skov som satt i några månader. Efter en tid började jag med statin igen – jag vet inte riktigt när. Sedan blev jag väldigt bra i cirka två månader-bättre än jag varit på flera år- kognitivt, fysiskt. Sen fick jag ett skov som jag kallar globalt- det drabbade i stort sett alla funktioner. Då hade jag slutat med statin men jag kan inte sätta samband tidsmässigt på det här- det är sånt jag konstruerat i efterhand. Vad jag skrivit här skall man således ta med en nypa salt) Det globala skovet har jag kvar symtom av än men blygsamt. Det var dock ordentligt besvärligt i åtminstone två år. Det var så besvärligt att jag hade funderingar på att det vore bättre om det varit slut men samtidigt hade jag ett hopp att det skulle bli bättre. Och jag tränade men orkade inte mycket. Vad jag vet var att det kom en liten studie av statin (simvastatin 80 mg) som visade en reduktion av inflammatorisk aktivitet på MRI med drygt 40 procent. Då började jag med statiner igen. Cirka en månad efteråt återfick jag full rörlighet i hö arm. Jag hade då haft detta symtom i 17 månader. Jag trappade upp dosen successivt men då rörligheten återkom hade jag endast lägsta dosen. Jag följde upp med prover för att se att jag inte utvecklade biverkningar. Sedan dess har jag stått på statin. Jag var tänkt att sluta för en tid sedan men då kom en ny studie som tyder att hjärnkrympningen minskar ( och progression) med statiner. Tur att jag fortsatte troligen. / tilläggas kan att jag stod också på Rebif sedan något år.

Jag har också upplevt god effekt av kortison som jag tog under en månads tid i hög dos och sedan nedtrappning. Jag tog det inte på grund av MS men jag blev fruktansvärt mycket bättre i min MS. Min MS dimma minskade oerhört, min droppfot försvann och därefter har det bara blivit bättre och bättre ( och där tror jag starkt min diet, min träning och D vitamin har inverkat, D vitamin har jag tagit sedan jan 2004 i lågdos men successivt ökat, Jag har också varit i soliga länder på vintern sedan dess). Idag har jag fortfarande simvastin som jag ursprungligen har pga blodfetterna men jag misstänker starkt att jag har fördelar av det avseende min MS.

Information om Constraint Therapy finns på flera ställen i bloggen!

vattenfall där jag bor längre ner finns ett betydligt större

Här ett exempel på vad jag menar med att för närvarande är det svårt att hitta information på bloggen. Den finns på flera ställen. Och där finns upprepningar. Jag hade inte riktigt förstått att man faktiskt kan uppdatera ett inlägg hela tiden allteftersom man tar in mer. Jag menar jag skriver först inlägg om en bromsmedicin under forskningen före godkännande, sedan när den godkänns och sedan kommer det flera inlägg om dess effektivitet, dess biverkningar. Tysabri är ett exempel på detta. Jag har säkert skrivit ett tiotal inlägg om Tysabri. Det här exemplet handlar om Constraint Therapy som jag skrivit om två ggr om tidigare.

Constraint betyder begränsa. Tydligast kan man kanske beskriva terapin med en patient som fått förlamningssymtom i en arm i samband med stroke. Efter slaganfallet brukar symtomen gå mer eller mindre tillbaka. I början kan det gå ganska snabbt för att sedan gå långsammare. I de fall förlamningssymtomen inte försvinner helt brukar det bli så att man låter den andra armen göra de funktioner som tidigare utfördes av den nu drabbade armen och för en del kan det nästan bli så att man inte förnimmer den andra armen, eller irriteras av den som ett påhäng.

Constraint therapy är en behandling där man begränsar den friska armen så att den med förlamningssymtom skall utföra det mesta även om det är väldigt svårt. Hos barn med exempelvis CP kan man vara tvungen att använda skenor och liknande för att förhindra att man använder den friska armen. Hos vuxna och strörre barn talar man stället igenom situationen så att begräsningen av den friska armen genomförs. Det är en del kognitiv terapi i detta och man skriver ofta ett kontrakt med patienten att den skall följa förutsättningarna. Vad som är speciellt intressant med forskningen kring constraint therapy är att man följt patienterna med magnetkamera (MRI) och funnit att det skett en tillväxt i de områden i hjärnan där centra finns för den extremitet som varit förlamad. Det har alltså skett en neuroplastisk process i hjärnan. En läkningsprocess.

Anledningen till att jag skriver om detta är att jag börjat titta igenom de summeringar om vad som hänt inom MS området senaste året. Det har talats en hel del om progressiv MS inom forskningsvärlden. På National Multiple Sclerosis Society fann jag ett referat från neurologkongressen ACTRIMS/ECTRIMS 2014 där dr Victor Mark mfl vid University of Alabama at Birmingham rapporterade om en studie med tjugo personer med progressiv MS varav en del fick Constraint Therapy /CT och en kontrollgrupp fick andra fysikaliska terapier. Hos gruppen som fick CT förbättrades den försvagade armen och man fann på magnetkameran att hjärnvävnaden i det aktuella områden i hjärnbarken ökade signifikant jämför med kontrollgruppen. Forskarna slriver att om detta håller i större studier visar det att en ganska enkel terapi kan ge förbluffande bra resultat.

2013 kom en pilotundersökning( förstudie) där fyra MS patienter med gångsvårigheter på grund av progressiv sjukdom fick genomgå terapi enligt samma modell.Man fick behandling 3.5 timme per dag i tre veckor ( ej helger) Man undersökte resultatet med intervjuer enligt en speciell skala om hur man klarade promenader, ta sig ur eller i sängen och tolv ytterligare aktiviteter. Man fann att efter terapin hade man förbättrats avsevärt. Samma gällde efter ett år. Sedan följdes patienten i upp till fyra år. Under denna tid kvarstod förbättringen hos två patienter medan en återgick till hur han/hon var från början av studien och en patient avled av annan orsak.

Det här var bara ett exempel på vad som skett avseende progressiv terapi. Det nya är kanske inte förbättringen för det är nog välkänt att träning leder till förbättring men att man ser det på magnetkameran är nytt och förklarar kanske varför effekten sitter kvar i fyra år ( fast jag tror att det troligaste är att man fortsatt att träna funktionen i benen). Det nya är också att det här tas upp i organisationen National Multiple Sclerosis Society som alltså vänt ögat mot progressiv MS och det är en ganska inflytelserik organisation. NMSS har också blivit mer öppen för livsstilsfaktorer.

Så här är det tråkigt nog med mycket jag skrivit. En del av informationen om ett Tysabri finns här och en annan del där och på 100 andra ställen -känns det som. Vad har jag skrivit om yoga, fysisk träning vid sjukdom överhuvudtaget, ledgångsreumatism, koster osv osV oSV

OSV.......

Vad skall jag göra med bloggen

Jag har en period nu tyckt att jag i min blogg skrivit om det mesta och jag tycker inte jag har mycket mer att tillföra. Det finns definitivt en mättnad hos mig. Det är tusentals inlägg och det blir svårt att hämta information här. Därför ligger jag lågt med skrivandet på bloggen nu. Jag har börjat gå igenom mina inlägg och se vad det tillsammans handlar om. Kanske kan det sammanfattas så att informationen blir tillgängligare.
Jag kan se några stora drag i bloggen.
1 Hur min sjukdom utvecklats och för min del är det att det blivit en avsevärd förbättring. Det är nästan så att jag inte minns hur det var.
2 Ett annat drag är att jag försöker skriva medicinsk information på ett begripligt språk inte minst för att begripa det bättre själv.
3 Jag har följt det mesta av vad som hänt inom farmakologiska området avseende främst MS men också litet annat.
4 Tittat en del på alternativ terapi- där jag funnit att det finns väldigt många olika terapier och teorier som inte har mycket vetenskapligt stöd. Det finns också en del där det finns en del seriös forskning bakom. Med sjukdomar som det inte finns någon bot för är man speciellt utsatt och vill gärna gripa efter de halmstrån som erbjuds. Om det inte kostar något och om det inte är skadligt kan det väl vara okay att pröva men som sagt det vetenskapliga underlaget är ofta väldigt tunt.
5 Apropå detta att gripa efter halmstrån har jag skrivit mycket om CCSVI -det vill säga den teori som säger att MS beror på återflöde eller minskat avflöde av blod från hjärnan vilket skulle leda till inflammatoriska förändringar i hjärnan. Allra först tyckte jag det var heltokigt men sedan då jag läste om det och inte minst de fall som beskrevs blev jag lite fundersam. Jag tyckte forskaren Zamboni verkade seriös, han hade fallstudier och jag tyckte att det var bra om detta undersöktes i studier med bl a kontrollgrupper. Numera är det ganska tyst om CCSVI. Det har kostat 100-tals patienter i Norden stora pengar. Man skulle för den summa som man givit ut kunnat bekosta en månads rehabilitering i södern. Om det här med CCSVI var skulle behöva skrivas mer och jag skulle vilja att några berättade.



6 Livsstilfaktorer och dess inverkan på sjukdomar har också varit genomgående teman D vitaminet är ett kapitel för sig.


7 Och mycket mycket mer. Jag skulle vilja göra en bra och informativ sammanfattning av detta. Vi får se.

Om man frågar sig om man skall satsa på kost eller mediciner kanske den här studien säga något?

Om man väljer en speciell kost för en sjukdom brukar detta räknas till komplementär terapi eller alternativ terapi. Sjukdomar som reumatoid artrit, tarmsjukdomar, MS hör till de sjukdomar där patienter ibland provar detta. Man kallar det alternativ terapi när man väljer bort den vetenskapligt baserade medicinska behandlingen och komplementär när man exempelvis använder diet som ett tillägg till utprövade mediciner och annan beprövad verksamhet.
Studie 1.Jag har i en uppläsning ur Att ta åran i egna händer relaterat en svensk doktorsavhandling som hette Life style matters, där doktoranden Anne-Marie Wesley fann att fet fisk ett visst antal gånger i veckan minskade risken att utveckla rheumatoid artrit. Dock fann hon inte att omega -3 tillskott hade någon sådan effekt.
Studie 2 En större undersökning (metaanalys) rapporterades 2007. I den gick man igenom sjutton olika studier där man studerat patienter med reumatoid artrit, med ledsmärta somm följd av IBD ( inflammatory bowel disease/ Crohns sjukdom, ulcerös colit el ospecificerad colit) eller som följd av dysmenorre dvs smärtsamma menstruationer av olika orsaker.
Man mätte på följande sätt ledsmärta-1 patientens värdering av smärtan, 2 läkarens värdering av smärtan, 3 hur lång tid fanns morgonstelhet, 4 antal smärtande eller ömma leder, 4 Ritchie articular index ( bedömning av ledömhet då man trycker på ett visst sätt) 5 konsumtion av antiinflammatoriska mediciner ( ej kortison).
Vad man undersökte var huruvida tillskott av omega 3 påverkade smärtan. Man fann att patienterna efter 3-4 månader rapporterade mindre smärta och mindre morgonstelhet, färre smärtande eller ömma leder och mindre konsumtion av antiinflammatoriska medel. Man fann inte mindre uppskattat smärta av läkare, och Ritchies index påverkades inte. Som sammanfattning av studien skrev forskarna att omega-3 är ett attraktivt tillägg för behandling av ledsmärta vid reumatoid artrit, IBD och dysmenorre
Studie 3. Australiska forskare undersökte effekten av fiskolja på patienter med reumatoid artrit i denna studie. Det handlar om patienter med nyligen diagnosticerad RA som fick en vanlig behandling som initialt innebar DMARD, dvs läkemedel som lindrar symtomen och de skadliga effekterna av sjukdomen sådana är auranofin (oralt guld), azatioprin, ciklosporin, penicillamin, hydroxyklorokin, leflunomid, metotrexat, mykofenolatmofetil (MMF), natriumaurotiomalat, och sulfasalazin.
Man gav en grupp omega-3 i tillskott och en kontrollgrupp fick inte detta. Efter ett år tittade man på i hur många fall terapin inte var tillfredsställande dvs uppfyllde målet att ta bort patientens symtom på sjukdomen ( så kallad remissionsbehandling). Man fann där att 10.5 procent av gruppen som fick omega 3 inte uppfyllde detta mål medan i gruppen utan omega-3 var det hela 32,1 procent som ej uppfyllde målet med behandlingen. Studien visar alltså att omega 3 tycks ha en viss effekt vid reumatoid artit och kan öka effekten av den konventionella behandlingen.
Hur skulle omega-3 kunna verka vid RA men också vid andra inflammatoriska sjukdomar?
Man tror att omega-3 kan blockera bildningen av prostaglandin E2, leukotrien B4 samt de proinflammatoriska omega-6 eicosanoiderna. Om du vill läsa vad jag skrivit om detta tidigare finns det bl a här.

Livsstilsförändringar ingen dans på rosor

Recension av boken Recovering from Multiple Sclerosis i den viktigaste australiska medicinska tidskriften The Medical Journal of Australia av rehabiliteringsläkare dr Barbara Hannon

George Jelinek verkar i Australien . Man kan se den här recensionen i den ansedda tidskriften som ytterligare belägg för att insikterna om livsstilsförändringarna vid kroniska sjukdomar som MS är viktiga och har börjat krypa under skinnet på ”det medicinska samhället”.

Nedan en översättning av recensionen. Här på engelska.

DEN HÄR BOKEN innehåller personliga berättelser om 12 personer med multipel skleros (MS) som har gjort kraftfulla livsstilsförändringar med betydande vinster. I varje berättelse / kapitel, tar sig varje person an, förutom de viktigaste livsstilsförändringarna 1) kost (liten mängd mättat fett), 2) D-vitamin 3)  fysisk träning och 4) meditation,  de tar sig an en eller flera delar av konceptet på ett sätt som särskilt passar dem, antingen i relation till sin personlighet, eller i förhållande till en viss talang de har. Till exempel, en musiker som förlorat flexibiliteten i fingrar och händer börjar att visualisera fingerrörelser intensivt; för en psykolog fungerar självhypnos bra. Av intresse var berättelserna om tre läkares som fått MS (två i början av sin karriär och en halvvägs genom sin yrkesbana som patolog ( och forskare - sunes tillägg), som alla, efter att erfarit stora hälsoutmaningar, gör stora förändringar och går tillbaks till  framgångsrika och produktiva karriärer. Samtliga dessa människor visar en massa motivation och stark vilja att göra intensiva livsstilsförändringar under en lång tidsperiod. Man kan tro att endast "framgångsrika" berättelser finns med, men dessa berättelser ger en inblick i  många personliga prövningar och emotionella toppar och dalar hos mänskor då sjukdomen MS gör intrång i deras liv.

 Mediciner ingår tillsammans med livsstilsförändringar i ett flera berättelser, ; men den verkliga tyngdpunkten finns i att försöka bevara sin självständighet,  att se ljust på framtiden och att ta kontrollen. Ibland har detta varit komplicerat att uppnå, och det arbete detta kräver framgår tydligt. Boken avslutas med en diskussion av George Jelinek avseende de fyra huvudfaktorerna i fråga om livsstil och om viktigaste vändpunkterna i varje individs berättelse. Denna bok ger värdefulla insikter och är en stimulerande läsning lämplig för läkare och patienter samt vårdare, familj och vänner. Dessa berättelser med hopp, inspiration och om långsiktiga livsstilsförändring talar sitt eget språk

Att sätta studier i ett större sammanhang. Om risken att få MS efter att ett barn dött.

Jag har tidigare skrivit att jag tyckte en dansk studie där man studerade risken för föräldrar som förlorat ett barn att utveckla MS var stark. Man följde alla föräldrar i Danmark som förlorat ett barn under en 16 års period. Det var 21,062 föräldrar som förlorat ett barn medan det var 293,745 som ej förlorat ett barn. Under den 16 årsperioden var det nästan dubbelt så många (relativt) som utvecklade MS i gruppen som förlorat ett barn.

Nu har emellertid kommit en dansk studie igen som inte bekräftar detta med stress och MS. Det är dels undersökning där man tittat på ” att förlora ett barn” och dels på skilsmässor. Det var också en stor undersökning. Där fick man en riskkvot på 1.12 dvs en riskökning på detta tal vilket är nästan inget och inte talar för någon skillnad. Studieresultaten går alltså inte i olika riktning men motsäger varandra .

Alltså två studier som motsäger varandra. Om det var verkligheten forskningen speglade borde det inte vara så. Det handlar om sannolikheter. Den absoluta sanningen nås inte. Någonstans i studierna finns något inte inte uppmärksammas … vad?

Det här känner man ju igen. Inte minst från studierna om kost. En dagen är den kosten bäst för viktnedgång, nästa dag en annan, en tredje är alla koster bra initialt men sedan går alla upp igen osv. Vad man borde efterlysa är skepticism hos de som rapporterar;

På sajten MS Research Australia skriver man : Denna mycket stora studie antyder att risken för MS inte ökas av traumatiska eller krävande händelser i livet. Detta är ett viktigt steg mot att förstå samverkan mellan hur den sociala omgivningen och biologiska faktorer kan orsaka MS. För mig står inte detta lika klart efter att ha jämfört med den andra studien. Om inte den respektabla sajten MS Research Australia förmår att sätta in studien i ett större sammanhang hur skall då kvällstidningarnas löpsedlar då förmå det?

Förskräckliga upplevelser och sjukdom

Jag skrev nyligen om en HOLISM studie som visade att ta meditation och liknande övningar hade en välgörande inverkan på livskvaliteten vid MS. Jag tror inte det är ett fynd som beror på slumpen.

• Enligt en undersökning har ungefär en av tjugo MS patienter PTSD. Att insjukna i MS kan innebära stor och långvarig stress och det är en trolig orsak.
• Kanske kan också PTSD bidra till att man insjuknar i MS? I en kanadensiskt domstol fick en soldat som deltagit i krig soldatpension eftersom man ansåg att den PTSD han ådrog sig på slagfältet bidrog till att han insjuknade i MS. Om detta.
• Bromsmedicinen mot MS Gilenya har i en undersökning på möss visat att mössen snabbare kunde bli kvitt minnen av skäck. I denna studie fann man att Gilenya hämmade ett enzym histon deacetylas och förstärker därigenom bildning av proteiner förknippade med minne och inlärning. Den effekt man såg på möss kanske möjligen kan göra att den kan användas i behandling av PTSD.
• I en studie från UCLA, San Fran studerades 673 000 veteransoldater bla alla från Irak och Afghanistan som var yngre än 55 och vilka fått vård via veteranvården mellan 2005 och 2012. Av dessa hade 210 000 fått diagnosen PTSD, dvs betydligt fler än genomsnittet på 8-10 procent som jag angav i förra inlägget. ( men det här är inget genomsnitt av befolkningen)
  Av de som fått diagnosen PTSD var det betydligt vanligare att dessa hade utvecklat autoimmuna sjukdomar som RA, SLE(LUPUS), MS, Crohns sjukdom m flera än bland de soldater som var psykiskt friska.
  Det är vidare så att RA och andra autoimmuna sjukdomar också ofta leder till ökad risk hjärtsjukdomar och för tidig död skriver man. Det är därför extra viktigt med bra behandling av PTSD. Enligt min åsikt har denna ökade risk med hjärtsjukdom och liknande att göra med att man har mindre fysisk aktivitet om man har till exempel RA eller MS bl a för att man tidigare avrått från fysisk aktivitet.
• Ju större mängd traumatisk stress någon utsätts för under livstiden desto större är riskerna att ha höjda inflammatoriska markör i blodet. Inflammatoriska markörer är sådana som C-reaktivt protein (CRP), SR men kan också vara mer ovanliga som NF-κB-relaterade genutryck i vita blodkroppar.. Källa. I andra studier har samma forskare har också funnit samband mellan traumatisk stress och kortare telemerer, något som associeras till kortare livslängd.
• Jag gick i något så antikt som realskola. En av mina bästa kompisar där blev efter att han tagit ”handelsstudenten” kamrer i en bank. På den tiden var det ganska säkert och tryggt att jobba i bank. Men då han var cirka 25 och nygift  blev banken brutalt rånad. Själv blev han kraftigt chockad. Cirka sju månader efter rånet insjuknade han i en aggressiv MS. Inom något år satt han i rullstol. Han satte alltid sin MS i samband med rånet. Han dog av sin MS då han var cirka 40.

Svåra händelser kan ge PTSD

Psykologisk trauma ( skada) kan ske om man drabbas av en händelse som är livshotande eller kan allvarligt skada en själv eller andra. Detta kan åtföljas av ängslan , skräck och hjälplöshet och kan leda till utveckling av post traumatisk stress syndom. PTSD

Man har trott att PTSD var en normal reaktion på någon/ några extremt stressande händelser, men denna reaktion tros inte bara bero på de aktuella ”farorna” utan också på för individen specifika faktorer. För majoriteten leder extremt farliga händelser till mera akut övergående reaktioner . Men reaktionerna också bli mycket besvärande med:

1. ihågkommanden av händelsen ( flashbacks, mardrömmar och påträngande tankar)
2. aktivering ( spänningstillstånd, insomningproblem, irritabilitet och aggressivitet, ilska och impulsivitet) och
3. deaktivering ( grubblande, undvikande beteende, tillbakadraget beteende, avskärming från de egna inre upplevelserna, förvirring, overklighetskänslor och depression).

Dessa tre reaktionssätt begränsar indivien men i långa loppet ger de mindre skada för flertalet, men för en betydande minoritet leder sådana psykologiska trauma till långvariga symtom som kallas PTSD- post traumatisk stress syndrom.

För de som sett programmet om Kongoveteraner på SVT kan man se detta åskådliggjort. De svenska FN-soldaterna i Kongo upplevde mycket svåra förhållanden där nere. I programmet medverkar personer som kommit igenom upplevelserna mer eller mindre. Man ser att många får tårar i ögonen och gråter när de berättar, och det framkommer också att det finns en del som inte klarat situation och begått självmord. FN-soldaterna erhöll inget som helst psykologisk stöd vare sig som förberedelse, under tiden uppdraget pågick eller efteråt. Deras situation förvärrades bl a av att det skrevs en hel del negativt om dem i pressen där de beskylldes för brutalitet och rasism. Enligt artikeln Post-traumatic stress disorder: the neurobiological impact of psychological trauma bedömer man ett tillstånd med ovanstående grupper symtom: ihågkommanden, aktivering och deaktivering som kvarstår mer än en månad kan betecknas som PTSD.. Det förefaller i programmet som att en betydande andel av de som deltog i Kongo 61-64 faktiskt drabbades av PTSD.

I arbetet med att ta åran i egna händer intervjuades Hans Berg ( fingerat namn) som var FN-soldat i Kongo under 60-talet.

Hans Berg hade en besvärlig barndom och ungdom och berättade ( från Att ta åran i egna händer): Men det kom en vändpunkt. Hans fick se en annons i en tidning, där försvaret sökte efter personer som ville ta värvning. Han sökte till jägarutbildning i Kiruna. Nu började en bra tid i livet. Han fick äta och bo inomhus. Det var hårda fysiska krav men samtidigt goda förhållanden. Han fick utbildning och slutade som furir. Under den här tiden var han vältränad och hade en god kondition. Under tiden på jägarskolan sökte han FN-tjänst. Om tiden på jägarskolan var bland de bästa perioderna i hans liv blev tiden i FN-tjänst definitivt den värsta. Han var med i stridande förband under Kongokrisen. Vad som skedde under den tiden orkar han inte tala om på djupet. ”Det var ett rent helvete. Man kunde aldrig slappna av. När vi kom ner fick vi laddade vapen och skarp ammunition. Jag laddade aldrig ur så att jag hade inte oladdat en enda gång under de åtta månaderna. Vi åt med K-pistarna, vi sov med K-pistarna och vi levde med K-pistarna.” Han önskar att inga ungdomar idag skall behöva råka ut för något liknande. Lång tid efter hemkomsten hade han skrämmande bilder på näthinnan och känslor i kroppen som var närmast outhärdliga. Den behandling och hjälp man fick för att klara av tiden i Kongo var fri sprit, säger han. Man hade tre fotogendrivna kylskåp på förläggningen: ett med starksprit, ett med öl och ett med coca cola. Vi var sällan nyktra säger han. I mitt arbete har jag kommit i kontakt med patienter med kvinnor som levt i långvariga förhållanden med hot och misshandel. Liksom i Hans Bergs fall hade där ofta utvecklats kroppsliga symtom och sjukdomar som man misstänkte hade samband långvariga stressande situationer. Det var kvinnor som mådde dåligt många år efter att de aktuella förhållandena hade upphört och inte heller där hade det funnits någon effektiv hjälp. Det finns skäl att misstänka att det går omkring en hel del personer som lider av PTSD av större eller mindre allvarlighetsgrad.

Barn och unga som genomgått svåra traumata där någon dött eller de själva eller någon annan skadats svårt kan utveckla post traumatiskt stress syndrom. Händelser som kan ge PTSD är också sexuellt utnyttjande eller fysiskt våld. Naturkatastrofer, våld på skolor, vänner självmord och krigstillstånd. Hos barn och ungdomar kan symtomen är symtomen oftast annorlunda än hos vuxna. Barnen kan i sina lekar återkomma till de händelser som utgjorde traumat. Man kan till exempel ofta leka krig om man varit med om detta. Hos tonåringar kan symtomen ofta ha impulsiva och aggressiva inslag. Det är troligt att man bland de flyktingar från krig och annat elände som vi möter idag finns många fall av PTSD. Risken att drabbas av PTSD under livstiden är tio procent hos kvinnor och åtta hos män. Det är alltså fullt möjligt att åtminstone 10 procent av flyktingar från krigets Syrien eller Afganistan kan lida av PTSD. För ungdomar i amerikanska storstäder är risken att utveckla PTSD efter en livsomskakande händelse 23 procent.

Vad händer i kroppen vid PTSD?

Det endokrina systemet påverkas. Det tycks vara så att kortisolproduktionen påverkas. Kortisol är det kanske viktigaste hormonet vid stress. Trots att stress och stressreaktioner är bland det mest beforskade finns det fortfarande luckor i kunskapen om stressmekanismerna. Därför blir följande bara axplock.

Störd kortisolproduktion? Man brukar tala om en ”axel” mellan området hypothalamus i hjärnan, hypofysen och binjure ( HPA-axis) Vid stress påverkas hypothalamus att producera ett hormon CRH (cortisolreleasing hormone) som i sin tur påverkar hypofysen att producera ACTH vilket sedan stimulerar binjurebarken att producera kortisol som sedan går ut i blodet. 

Vid långvarig stress, vid PTSD kan det vara så att denna viktiga fysiologiska kedja inte fungerar adekvat. Normalt skall kortisol variera med dygnet och brukar vara högst i samband med att man stiger upp. Jag har läst om ett tillstånd som kallas hypokortisolism där kortisolnivåerna är låga vid exempelvis PTSD bland annat hos krigsveterander, holocaustöverlevare men alla studier har inte gett samma resultat Det är troligen studier av olika fall men det är ett underligt fynd att kortisolet skulle vara lågt vid långvarig stress. Man har också funnit förhöjda värden av CRF. Vidare är hippocampus mindre än normalt vid PTSD. Det tycks i varje fall vara så att vid PTSD är regleringen av kortisol störd. Forskaren Jerjes undersökte kortisolutsöndringen vid kronisk trötthets-syndrom och fann en lägre nivå av kortisol hos dessa patienter. 

 

Kurvan är ett exempel på sänkt kortisonproduktion vid sjukdom. Något exempel på sådan kurva vid PTSD har jag inte hittat.

Kortisol
Kortisol är det hormon som främst karaktäriserar stress. Det försöker återställa den obalans som stress kan orsaka i ämnesomsättningen. 

 

Kortisol balanserar blodsockernivån: En viktig funktion är att kortisol balanserar insulin genom att stimulera till ett högre blodsocker (stimulera glukoneogenes, genom bildning av glukos från andra enklare ämnen). Dessutom påverkar kortisol bildning av glykogen i lever, vilket innebär att blodsocker nivån minskas.

Kortisol och elektrolytbalansen i kroppen

Kortisol balanserar de viktiga metalljonerna natrium och kalium. Det förhindrar att cellerna förlorar natrium och kan öka på kaliumutsöndringen, något som balanserar pH värdet ( surhetsgraden) i kroppen.

Kortisolets effekter på immunförsvaret.

Kortisolet kan påverka vissa T-lymfocyter genom att göra dem oförmögna att påverkas av vissa signalsubstanser ( interleukiner) som till exempel signalerar att fler T-celler av en viss sort behövs. Kronisk stress tros göra individen känsligare för infektioner genom att dämpa immunförsvar.

Kortisol och hjärnan

Kortisol har också betydelse för minnet. Området hippocampus är den del av hjärnan där minnen kan bearbetas och lagras. Där minns många kortisolreceptorer, vilket talar för att kortisol är viktigt för områdets funktion. Vid normala kortisolnivåer ser man inga negativa effekter på hippocampus men vid överskott kan hippocampus skadas nervcellerna och hippocampus kan atrofiera ( krympa)
Studier av de äldre har visat att personer med förhöjda kortisolnivåer visar betydande minnesförlust till följd av hippocampus skador. I det här inlägget relateras föredrag av stressforskaren Robert Sapolsky om stressens skadliga inverkan på hjärnan ( och nervceller).

Man har i studier funnit att i de fall man har låga kortisolnivåer i samband eller strax före traumatiska händelser inträffar så ökar risken att man utvecklar PTSD. Om man ger kortison i samband med eller strax efter traumat kan det minska risken för PTDS. Detta kan bero på att kortisol påverkar minnet av händelsen. Det finns en normal dygnsrytm /cirkiadisk rytm för kortisolinsöndring. Om man härmar denna dygnsrytm genom att ge kortison i sådana mängder vid PTSD minskar besvären.

Sköldkörtel och stress.

På ett likartat sätt som hypothalamus-hypofys och binjurebarksaxeln samverkar i cortisolregleringen finns en likartad axel avseende hypothalamus- hypofys och sköldkörtel. I studier både på Vietnamveteraner och veteraner från andra världskriget med PTSD har man funnit förhöjda värden på sköldkörtelhormon. Detta kan möjligen vara en förklaring till den ångest som är förknippad med PTSD. Förhöjda värden på sköldkörtelhormon ( se thyreotoxicos) gör ofta att man mår psykiskt dåligt.

De vanliga signalsubstanserna och stress: noradrenalin och dopamin.

Noradrenalin och dopamin finns båda i hjärna och nervsystem och åtminstone noradrenalin produceras också i binjuremärgen. Dopamin har viktig funktion i bl a belöningssystemet i hjärnan . Båda är vanliga signalsubstanser i det autonoma nervsystemet. Noradrenalin är en av de viktigaste signalsubstanserna både i centrala nervsystemet och perifert vad beträffar stressreaktioner och medverkar i reaktioner i amygdala ( viktigt för emotioner och centralt centrum vid PTSD) och hippocampus ( viktigt för minne och likaså ett centralt organ). I artikeln Post-traumatic stress disorder … skriver man att det finns förbindelser mellan amygdala, hypothalamus och det ställe där noradrenalin produceras som samverkar för att stärka betingningen mellan känslomässiga minnen och upphetsning, rädsla. Här kan det finnas en viktig punkt där PTSD kan utvecklas, reaktioner som sedan kan gå vidare och påverka både hormonsystem och det autonoma nervsystemet. Även beträffande dessa kaskader av signalsubstanser vid stress har kortisol en balanserande inverkan och verkar bromsande.

Ute i kroppen finns både adrenalin och noradrenalin som produceras i binjurebarken och noradrenalin dessutom från nervsynapser. Dessa har en mycket viktig funktion fvid farofyllda situationer och skall ställa om kroppen till att strida eller fly.

Stressreaktionen	Stressreaktionen livsnödvändig Stress är något som kan orsaka sjukdomar, men utan  det skulle vi inte ha överlevt som biologisk art. Om man går makligt över en gata och upptäcker att det kommer en bil rusande mot en, är det livsavgörande att man kan ställa om sig till att komma ur vägen så fort som möjligt, och det är kanske också nödvändigt att föraren panikbromsar. Samma sak gäller om man skall försvara sig mot ett anfallande rovdjur. Antingen flyr man iväg eller också går man till motattack. När sådant händer måste kroppen ställa om sig från vila till full aktivitet. Den omställningen kallas stressreaktion. Stress är vad kroppen gör när den utsätts för en fara. Det som åstadkommer faran kallas stressor	Vad händer i din kroppen då du upptäcker en fara. Faran uppmärksammas i hjärna via syn, hörsel eller känsel. För djur är också luktsinnet ett viktigt varningssystem Signaler går sedan till hypothalamus, som är hjärnans förbindelse med hormonsystem. Där skickas nu signaler till hypofysen. Via hypofysen skickas nu signaler till binjurarna och sympatiska nervsystemet.

Det autonoma nersystemet och speciellt noradrenalin har en central roll i forskningen kring stressreaktion och PTSD. Ökad hjärtfrekvens, högre blodtryck och flera andra mätningar kan göras som indikatorer på detta. Man kan också mäta ökad utsöndring i urin av nedbrytningsprodukter vilket man funnit hos människor med PTSD- krigsveteraner, kvinnor och barn utsatta för våld då dessa påminns om vad som hänt.

På samma sätt som avseende kortisol har man sett att förhöjda värden på blodtryck, puls, utsöndring i urin av metaboliter (nedbrytningsprodukter av noradrenalin och adrenalin) innan traumata händer och sådana förhöjda nivåer kan öka risken för PTSD. Likaså har man funnit att om man ger medel som blockerar noradrenalin (betablockerare) efter traumat minskar risken för PTSD.

Förbindelserna i hjärnan

Med hjälp av bland annat magnetkameratekniker har man kunnat se förändringar i hjärna vid PTSD. De centra man funnit vara involverade är främst amygdala, hippocampus och olika delar av hjärnbarken. Innan jag skriver mera kan jag berätta hur jag uppfattat detta tidigare.

Amygdala står för emotioner. Hippocampus för minnen. Hjärnbarken står för att sätta varje sak på sin plats för realismen. Jag har föreställt mig ungeför att vid PTSD så har det skett sådana förändringar att när förskräckliga minnen kopplade till amygdala och hippocampus varit tillräckligt skrämmande hoppar autopiloten in och skapar reaktioner som gör att man kopplar bort verklighetsbedömningen i hjärnbarken. Jag har uppfattat det så att detta sker vid exempelvis fobier och något liknande vid PTSD. Jag tror att kognitiv beteende terapi arbetar med detta- att försöka koppla in verklighetsbedömingen igen då minnet om olika trauma utlöser reaktioner.

Man har spekulerat i om de förändringar som sker i hjärnan vid PTSD kan ha med myelinet att göra, dvs den fettskida som omger nervutskotten ( axonen) som för nervimpulser från en neuron till en annan. Skada på myelinet gör att nervsignalerna fungerar sämre.

Hippocampus: Ett kännetecken för PTSD är ofta att hippocampus förminskad. Hippocampus är ständigt i förändring och plastiskt. I djurförsök har man sett minskning i antalet nervgörgreningar från cellkroppen ( dentriter) och även minskad nybildning i och av nervceller ( vilket är en viktig del vid minnesbildning ). Som tidigare nämnt kan sådan påverkan ske av höga kortisolnivåer ( Sapolski). Man har sett minskning av hippocampus hos Vietnamveteraner med PTSD ( borde också finnas hos svenska Kongosoldater), hos PTSD patienter på grund av sexuellt utnyttjande eller fysiskt våld. Man har även sett det hos kvinnor med långvariga depressioner efter trauma i barndomen men inte hos barn med PTSD. ( Min gissning barn har bättre neuroplasticitet , reparationsförmåga). Men förutom att hippocampus minskas vid PTSD finns också forskare som tror att en liten hippocampus från början ökar risken att utveckla PTSD. Hippocampus tycks ha en viktig roll vid posttraumatiskt stress syndrom.

Amygdala: I den mandelformade kärnan amygdala processas emotioner bland annat skräck, hjälplöshet, rädsla eller vad man kallar den aktuella emotionen. Dit kommer både emotioner och dit kommer signaler av stress. Där är förmodligen den plats där inlärningen av PTSD reaktioner sker på något sätt. På fMRI- specialmagnetkamerabilder har man sett hur sådant som påminner om de utlösande händelserna leder till reaktioner och även stressande händelser i övrigt retar lätt till reaktioner. Man finner också att PTSD patienter lätt får reaktioner i amygdala när man visar bilder av ansikten fyllda av oro eller skräck mm. Till och med sådana stimuli som inte uppfattas medvetet kan ge reaktioner i amygdala. Detta är intressant för både PTSD, situationsångest som fobier och det säger kanske en del om att behandlingen inte alltid är lätt. Det finns också spekulationer om att en förhöjd medfödd amygdalareaktivitet kan öka risken för PTSD. 

 

Cortex (Hjärnbarken): I hjärnbarken processas de kognitiva funktionerna. I området prefrontala cortex utförs exekutiva funktioner. Dessa har med planering, problemlösning och beslutsfattande att göra. Man kanske kan säga att här finns bedömningen av vad som är realistiskt och området är viktigt för att reglera vad stressimpulser, stressväckta emotioner i amygdala kan leda till. Hayes mfl har med med hjälp av avbildningstekniker ( fMRI, PET kamera mm) funnit att vid PTSD finns en underfunktion i prefrontala cortex medan amygdala området är hyperaktivt. Även andra områden av hjärnbarken är inblandade. En del av hjärnbarken, det område som skall lugna oss, finna perspektiv och liknande, tycks inte fungera optimalt vid PTSD. I korthet tycks det finnas störningar i de reglerande förbindelserna mellan områden där våra emotioner väcks, där minnesbildning sker och områden där som skall väga samman allt, där det gjuts olja på vågorna.

Behandling av PTSD

Behandlingen av detta tillstånd är dels förebyggande.Förebyggande såtillvida att man har allmänna kunskaper om vad som psykologiskt kan hända vid svåra händelser i livet. Samtidigt är det viktigt att veta att när det väl händer något chockartat spelar det inte så stor roll vilka kunskaper man har- man drabbas ändå. Det är också omgivningen som är viktig. Den här förebyggande aktiviteten är viktig i olika yrken- sjukvårdspersonal, poliser, militärer med utlandtjänst, lokförare mfl.

Förebyggande är också att försöka behandla tidigt innan ett akut stresstillstånd efter ett trauma sätter sig och man blir fast i det. Det är många som inte vill ha hjälp efter exempelvis katastrofer- det aktualiserades efter Estonia och tsunamin – men det är viktigt att man erbjuds hjälp, att man vet vart man kan gå.

Det sociala stödet är viktigt i situationer där man utsätts för sociala påfrestningar. Att ha en omgivning där man får ett stöd från familj, vänner och andra då man utsätts för traumatisk stress kan förebygga PTSD enligt denna studie.

Det finns psykologisk behandling. Kognitiv beteende terapi är en sådan behandling där man arbetar med sådant som påminner om traumat för att återuppväcka känslor och fysiska upplevelser, emotioner för tillvänjning, minskning av det fysiska obehaget och för att koppla in upplevelserna i vad som händer, kan hända i nuet. Ett problem är att många avbryter behandlingen pga påminnelserna är svåra.

Ögonrörelseterapi är en annan metod vid PTSD- jag skrev om det här.

EMDR- eye movement desensitization and reprocessing är effektivt vid behandling av PTSD posttraumatisk stress disorder- posttraumatiskt stress syndrom enligt metaanalyser skriver forskarna Marcel A van Hout med flera i en artikel i J Behav Ther Exp Psychiatry. Den 12 april 2011.

Man skriver om att det eventuellt har med att ögonrörelserna plus att man aktualiserar emotionellt svåra minnen blir alltför belastande för arbetsminnet, med påföljden att de emotionella reaktionerna mattas av genom denna konkurrens om arbetsminnet mellan ögonrörelserna och emotionella minnen. I denna studie använde man en annan teknik som skulle belasta arbetsminnet- räkna baklänges. Och studerade hur det påverkade de emotionella minnet. . Jag fick fram drygt 200 studier om EMDR då jag sökte på Pub med. Och det finns en del forskning även från Karolinska Institutet.

Farmakologisk behandling av PTSD.

Det finns också ett antal psykofarmaka med vilket man kan dämpa besvären.

Avbildningar av hjärnan med märkning av neuron kan bli riktigt fina bilder. Här är en sådan bild av neuron i hippocampus: