Berättande eller narrativ medicin har setts som ett sätt att förbättra kommunikationen mellan en svårt sjuka patient och behandlare skriver man i sammanfattningen av studien.I den narrativa medicinen är emotionellt skrivande ett viktigt inslag. I den här studien fann man att själva skrivandet kunde hjälpa patienterna att förstå sig själva och sina behov bättre.
I studien ingick 234 patienter. Alla patienterna hade minst ”moderat” smärta. De indelades slumpmässigt i tre grupper:
| En grupp som fick skriva emotionellt. | En grupp fick fylla i ett standard formulär om smärta | En grupp erhöll standard behandling. |
De i emotionellt skrivande gruppen fick skriva 20 minuter dagligen i 3 veckor hur deras cancer påverkade deras dagliga liv.
Vid starten och en gång i veckan i 8 veckor fick patienterna i alla tre grupperna fylla i ett standardformulär om hur de mådde och skatta sin smärta på skalor. Ungefär som jag skattade mina knäsmärtor här.
Man fann inte någon skillnad mellan grupperna huruvida man upplevde mindre smärta eller mer välmående efter studien, det var först när man delade in i undergrupper.
Man fann att bland patienterna i gruppen narrativt skrivande,var de som var öppna om sina känslor mindre smärtpåverkade och tycktes vara mer välmående än de andra. Sådana effekter fann man inte hos patienter som visade mindre känslor i sitt skrivande.
Man drog slutsatsen att de som verkligen skrev med utlopp för sina känslor fick hjälp att hantera sina smärtor men det kunde också vara så att de mest sjuka fann det mest svårt att skriva om hur de kände det. Man säger att fler studier behövs om man skall uppmuntra svårt sjuka patienter att skriva om sina emotioner för att de skall må bättre. Man bör också studera skriver man om berättandet av ens historia har positiva effekter.
Jag har några frågor: Emotionellt skrivande som jag tidigare sett i studier av astma och liknande har varit så att man redovisat vad man skrivit utan man har bara skrivit och sedan behållit det, slängt det. Men här lämnar man alltså in vad man skriver. Detta kanske är enda sättet när det handlar om mycket svårt sjuka patienter, men det kanske också är det som gör att en del inte skriver så emotionellt.
Det andra som skiljer på från det tidigare är att man skrivit om det värsta man upplevt, här handlar det om att man skall skriva om sin svåra sjukdom. Många gånger kanske det är samma sak, men inte alltid.
Det kan ju också vara så att den gruppen, som skrev med känslor redan från början avvek på den punkten och hade lättare att visa vad man kände än i övriga i gruppen.
Man kanske drar lite för mycket slutsatser av studien när man säger att det narrativt skrivande kan lindra smärtan och öka välmåendet hos cancerpatienter, men ändå säger mitt förnuft mig att naturligtvis är det viktigt att få kommunicera hur man känner och hur man mår. Något som emellertid kommer bort här är lindringen som består i att skriva om det allra värsta; men här kommer det etiska aspekter in. Skall man be svårt sjuka personer göra det och studera det? svårt !
det är lätt att skriva i en blogg men svårare att arbeta med det i verkligheten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar