Bloggen öppnas igen.

Hej. Jag öppnar nu bloggen igen för offentlig läsning. Jag stängde den för att gå igenom mina inlägg. Jag har inte hunnit det och har egentligen inte orken att göra det ( 1700 inlägg) Ber istället att ni läser den med en nypa salt. En hel del är gammalt och inte aktuellt längre. 

Här är ett inlägg som jag egentligen tänkte ha med i en bok men det blir inte så, varför jag lägger ut det här.

Spridda tankar kring kronisk sjukdom

                      I tusentals år betraktades sjukdom som en mystisk åkomma,  en  följd av trolldom eller att man kommit på kant med onda makter.  Ett stort steg framåt tog Ignaz Semmelweiss, som jämförde två BB-avdelningar på Wiens Allmänna sjukhus i mitten av 1800-talet och fann  att den avdelning som sköttes av barnmorskor hade mycket lägre dödlighet hos nyblivna mödrar än den som sköttes av doktorer. Han såg att läkare och läkarkandidater gick direkt från obduktioner till att förlösa barn utan att tvätta händer eller byta kläder. Detta var innan smitta och mikroorganismer  sågs som orsak till sjukdomar, men Semmelweiss anade här ett samband mellan hanteringen av döda  och risken att mödrarna skulle få den dödliga barnsängsfebern. Han påbjöd  att läkarna skulle tvätta händerna innan de påbörjade arbetet på förlossningsavdelningen. Dödligheten hos mödrarna minskade från  drygt 12 procent till cirka 2.5 och därmed ökade även barnens chanser att överleva. På den tiden var den dominerande teorin att sjukdom berodde på obalans mellan olika kroppsvätskor och motståndet mot Semmelweiss idé var starkt hos läkare. Hans råd stred mot dåtida vetenskapsteorier och han fick inget erkännande  för sitt epokgörande arbete under sin livstid.

                     

                       Ligger det i människans natur att vara sen med att acceptera nya insikter och kunskaper? På något sätt betraktas sjukdomar  fortfarande likadant som för tusentals år sedan ^__ som mystiska åkommor. De dyker bara  helt oväntat upp. Insikten att övervikt, rökning, stillasittande liv  är sjukdomsframkallande  håller mycket långsamt på att bli accepterad. Dessa tankar har mött en del protester till exempel från tobaks- och livsmedelsindustrin  och har inte slagit igenom  till fullo. I stället  går utvecklingen delvis på tvärs. Rökningen har minskat men dessvärre börjar många ungdomar att röka. Snabbmat har blivit en vanlig kost och tillhandahålls av de stora snabbmatskedjorna i såväl rika som fattiga länder med påföljden att fetma och övervikt ökar världen över. Man talar om en fetmaepidemi som brutit ut under de senaste decennierna.

                     

                      Det finns en del kända platser där människor blivit mycket gamla, vilket tros bero på kosthållning och livsstil över huvud taget. En sådan plats är ön Okinawa i Japan. Men levernet och kosten ”moderniseras” där också med hamburgare och annan snabbmat plus  sockrade drycker. Medelhavskosten med mycket frukt och grönt, fibrer, fisk och olivolja samt nötter ersätts med skräpmat i medelhavsländerna.  Studier visar att delar av den traditionella nordiska kosten  kan vara lika nyttig som medelhavskosten men varm korv, pizzor, hamburgare  konkurrerar ut den. Man äter dessutom alltför mycket. Tallrikar har blivit större  liksom glasen. Buteljerna med läskedrycker växer. På vissa snabbmatsrestauranger erbjuds fri och obegränsad tillgång till dessa drycker om man äter där. Följden blir att vi överäter, äter mer än vi behöver.   Att äta för mycket och felaktigt är  förödande speciellt i kombination med ett stillasittande liv. Att regelbundet få sin lunch eller middag via drive in är ingen bra vana.  Min generation har levt mer fysiskt passivt än mina föräldrars och den yngre generationen mer passivt än min. Detta går igen på många områden. Barn och ungdomar åker skolbuss eller med föräldrarna i stället för att gå till fots eller cykla till skolan.  Alltmer tid spenderas framför datorer, spel och TV vilket medverkar till  övervikt och fetma samt kronisk sjukdom. Sjukdomen diabetes typ 2 är ett skolexempel på vad  överätande och ett stillasittande liv kan ställa till med. 

                      Kort och förenklat:  Diabetes typ 2 är en sjukdom där man utvecklat nedsatt känslighet för insulin, så kallad insulinresistens. Detta hormon har en viktig roll i omsättningen  av glukos och möjliggör dess passage från blodet in i olika celler typ fett- och muskelceller varvid blodsockret sjunker. Vid brist på insulin som vid diabetes typ 1 kommer en snabb förhöjning av sockerhalten i blodet.  Blodsockret vid diabetes typ 2 kan däremot stiga smygande  under flera år utan att man känner det. Insulinresistens utvecklas med långsamt stigande blodsockerhalt och är klart kopplad till  både övervikt och  låg aktivitetsnivå. I samband med  viktökningen hos befolkningen i USA har antalet fall med diabetes ökat.  Förr fanns knappast barn med diabetes typ II där, men numera har sjukdomen blivit inte helt ovanlig och man förstår varför om man ser hur  kroppsvikten däröver ökat under senaste decennierna.  I tabell  visas att siffran för fetma har stigit ganska dramatiskt  under de  senaste 25 åren enligt officiell statistik. 1991 hade färre än tio av de femtio staterna en andel på 15-19 procent av befolkningen  som led av fetma, men 2008 hade i stort sett alla staterna denna andel. Dessutom hade andelen med feta människor, BMI över 30, vuxit till  minst en fjärdedel i  hälften av staterna.

                      Övervikt och fetma  kan  påverkas och  komplikationer förebyggas och allra bäst är att undvika uppkomsten av övervikt och fetma. Här följer ett antal exempel på vad individen själv kan åstadkomma. Att gå ned i vikt  medför att typ II diabetes kan förbättras betydligt.  Ulf N led av flera olika åkommor och vägde bortåt femtio kilo för mycket, något som gjorde  att han fick svårt att röra sig.  Korrigering av medicinering  och kostomläggning ledde till att  många kilon försvann, och parallellt  minskade hans symtom på diabetes. Slutligen kunde diabetesmedicinen sättas ut.  Att få en kronisk sjukdom kan leda till ökade svårigheter att röra sig  varför det gäller att vara uppmärksam på detta. Det kan lätt hända att man kommer in i en ond cirkel där nedsatt rörlighet orsakar viktökning som i sin tur ger ännu sämre rörlighet. I värsta fall kan detta bli allvarligare än sjukdomen i sig. Den kände MS- läkaren och forskaren Gavin Giovanni  berättade på bloggen Bart's blog om en man på sin  mottagning, som på ett år hade förbättrats betydligt och blivit mycket rörligare. Det som hänt var inte att patienten fått några nya mediciner, utan han hade tagit till sig kunskapen att en förändring av livsstilen kan ha en stor betydelse. Genom diet och träning gick vikten ned från 107 till 69 kilo vilket medförde att rörelseförmågan förbättrades och käpparna kunde läggas åt sidan. Människor med kroniska sjukdomar försämras ofta avseende kondition , ökar i vikt, får hjärtsjukdomar med mera, men  det behöver absolut inte bli så.  I varje fall kan man motverka det genom att stressa  ner, äta bra, och röra sig mer.

                      Marlene S. kände sig mer och mer isolerad. På fritiden blev hon ofta sittande hemma trots att hon älskade bio, teater och konserter eller att bara gå ut för att träffa folk. Jobbet påverkades, varje steg hon tog gjorde  ont och för att klara sin uppgifter konsumerade hon en maxdos av Alvedon.  2003 gick hon till doktorn för smärtorna i sitt knä. Denne sa till henne: Du måste gå ned i vikt! Inne i sig tänkte hon, vad tror han att jag håller på med egentligen.  Hon blev frustrerad och arg  över att inte ha tyckts få någon hjälp för sitt onda knä. Ute på gatan gick hon direkt  och köpte en stor påse med lösgodis, vars innehåll  hon omedelbart åt upp. Marlene hade hela sitt vuxna liv kämpat med övervikt och försökt alla bantningsmetoder. För varje gång hon lyckades gå ned i vikt kom bakslag, där hon gick upp alla kilon igen och lade på sig lite till. Hon visste det mesta om mat, kalorier och vad som gjorde henne  kraftigt överviktig. Hon sysslade i tankarna med att banta hela sin vakna tid, men att med enbart vilja gå ned i vikt blev henne för svårt. Ilskan och missräkningen över läkarbesöket - och godispåsen -  medförde att hon begärde och fick remiss för viktminskningsoperation. Detta ingrepp och tiden efteråt var ingen dans på rosor men ledde till önskat resultat, Blodtrycksmediciner kunde sättas ut och besvären från knät försvann och precis som för  Ulf N. fanns inte längre behovet av medicin mot diabetes då kilona rann av.  Marlene S återfick sin livskvalitet och framstår som ett ypperligt prov på  att viktnedgång kan rätta till en hel rad av hälsoproblem.

                      MS-sjuka Berit Jansson skrev i boken En samuraj i rullstol om en studie, där de flesta förbättrades efter en periods vistelse på rehabiliteringscenter men inom ett år efter hemkomsten hade denna effekt försvunnit totalt. Livet blir annorlunda då man kommer hem. Arbete och hushållsgöromål bidrar till  att den nödvändiga träningen inte blir av. Ofta finns också en bristande insikt i den fysiska träningens betydelse och efter träningsperioden tar tidigare vanor över och sakta försämras funktionerna även om sjukdomen i sig inte avancerat.  Vid ett  besök på Vintersol 2010 bekräftade arbetsterapeuten Lena Urefjord och sjukgymnasten Nina Suo  vad Berit Janson skrev i sin bok; De som fortsätter träna mellan rehabsessionerna  fungerar både psykiskt och fysiskt bättre än de som inte gjort någon regelbunden träning under mellanperioden. I januari 2004 var jag själv på Vintersol för träning.   Under den månadslånga vistelsen förbättrades balans och finmotorik i hög grad och  självförtroendet växte.  Hemma fortsatte jag med likartad träning dagligen  (Jag hade då läst om studien)  och ett år senare var jag ännu bättre. Studiens resultat stämde vad mig beträffar.

                      Det  låter sig lätt sägas men att förändra vanor och ovanor kan vara svårt.  Jag är den enda som kan ändra på vad jag gör och inte gör och därmed min livsstil,  och du den enda som kan påverka din.  Som hälsorådgivare tror man ofta felaktigt att man lyckats sälja hem en del hälsoråd och patienten kan tro att enstaka träningssessioner medför  magiska förändringar. Hur mycket än doktorn, sjukgymnasten eller vem det nu är talar om den stora betydelsen av att regelbundet röra på sig och äta ”riktigare” händer något först när individen  tar till sig budskapet och sätter igång. I samtalet med  Per B, som har MS sa denne: Att träna regelbundet tror jag är mycket viktigt för att hålla symtomen på avstånd. Jag har talat med flera som sagt att de fått träningsprogram, som inte har fungerat. Har du följt dem då, frågar jag. Nej, det har de inte. Att träna regelbundet tror jag är avgörande för utvecklingen. Får man ett program att göra är det viktigt att man gör det.

                      Tyvärr har inte de som håller i penningpåsen för rehabilitering heller insett vikten av kontinuitet. Alla klarar inte av sin träning helt själv på grund av olika handikapp. Henrik R har råkat ut för att sjukgymnastiken begränsas av regler, vilket gör att han tränar mindre än han skulle vilja. Visserligen försöker han träna själv men hans inskränkta  rörelseförmåga i benen gör en del nödvändiga övningar svåra att utföra i hemmet. Det landsting han bor i tillåter inte att han går regelbundet hos sjukgymnast utan det måste göras uppehåll, vilket får till följd att hans funktioner inte bibehålls. Begränsningsreglerna har bidragit till att hans rörelseförmåga försämrats mer än vad som hade varit nödvändigt.

                      Goda matvanor och ett  fysiskt aktivt liv är viktigt, men jag menar inte att alla kroniska sjukdomar kan förebyggas genom livsstilsförändringar eller att alla symtom påverkas. Våra gener har stor inverkan och det finns andra faktorer utanför vår makt att påverka, men forskningen och även nämnda exempel  talar sitt tydliga språk. Medelhavskost gör att hjärt- och kärlsjukdomar samt vissa cancerformer minskar med cirka 20 procent och för  en del neurologiska sjukdomar som Parkinson och Alzheimer är minskningen ännu större enligt stora undersökningar.  Likaså finns  ett  antal vetenskapliga studier om hjärnhälsa och  träning som visar att motion skyddar nervceller och minne.  Att minnet hos äldre  mår väl av promenader  har man kunnat läsa i  dagstidningarna många gånger om. Det finns  potenta och enkla verktyg att förändra den enskildes situation men också för  samhällsinsatser. Det är förvisso bra om du och jag ändrar vårt beteende, till exempel tar trappan i stället för hissen, stiger av en hållplats tidigare på hemresan, ger plats för grönsaker på tallriken  och skippar läsken till maten men det ger inte den där stora effekten som en livsstilssatsning i förslagsvis  skolan skulle göra.

                     

                      USA är landet där förändringar ofta kommer före vad som händer i Europa.  Samhällets och medicinens framsteg har lett till att livslängden för varje generation successivt stigit men nu hotar den kurvan att brytas. Om inte det sker en vändning riskerar kommande generationer leva kortare tid än sina föräldrar och det kan redan anas i amerikansk statistik. Jag har under årens lopp haft en hel del USA-kontakter och för mig finns ingen tvekan om att fetmaepidemin drabbar alltfler. Det finns inget av mystik i denna ”utveckling” utan den förklaras väl av förändringar som skett i människors tillvaro och livsstil. Här i Europa har det inte gått så långt men ökningen av kroniska sjukdomar finns  här  sedan länge och det är hög tid att stoppa den rullande bollen.

                      Forskning visar att  cancer och många kroniska sjukdomar kan orsakas av faktorer i miljö och livsstil. Rökning, det  mest kända exemplet, kan förorsaka både lungcancer och förkalkade kärl. Den cigarett som förr ansågs vara ett medel att stressa av förorsakar  i stället för tidig död. Innan dess kan rökningen förvandla den senare delen av livet till  ett riktigt helvete med hosta, andningssvårigheter, smärtor, amputationer och infarkter. I Sverige röker betydligt färre än tidigare. Detta har skett efter en lång tids information om riskerna med rökning. Tillsammans med lägre blodfetter och blodtrycksnivåer har detta medfört att  hjärtinfarkter och stroke har minskat markant. Förändring är möjlig men vad göra? Vi hör och ser motsägande saker; En dag står det i tidningen att en viss typ av mat är bra och  någon vecka senare rapporteras att den inte alls var nyttig. Det handlar  oftast om att det kommit vetenskapliga studier som säger de olika sakerna, och ibland är det någon självutnämnd guru eller kändis som kommer med råden. De vetenskapliga rapporterna  bör man inte svälja rakt av. Läser man vad forskarna säger i intervjuer i samband med att deras arbeten presenteras finner man många reservationer. Dessa kan handla om att arbetena är gjorda på experimentdjur och därför inte direkt överförbara på människor, vidare kan alltför få individer ha studerats  för att dra säkra slutsatser eller dosen av ämnet ifråga har varit skyhögt över vad det handlar om i vardagslivet då vi äter. Nästan alltid är en av slutsatserna att det måste till mer forskning för att kunna säga något säkert.   Bilden  klarnar när man ser till den samlade forskningen. Socialstyrelsen, Livsmedelsverket och andra myndigheter har till uppgift att ta fram en sådan sammanfattning av vad forskningen säger. På engelska finns tillgång till ett stort antal institutioner vars information är tillförlitlig. Om det man läser på flera välrenommerade och tillförlitliga  sajter överensstämmer med vad doktorn säger kan man känna sig relativt trygg. Går man efter löpsedlarnas budskap ökar förvirringen.

                      Ett viktigt kapitel är hur själen och psyket mår. Jag är så trött, skrev Eva Soumi i Sundsvalls tidning, där hon kåserade om sitt liv som ung mamma. Det handlade om hur man idag tenderar visa sig så bra som möjligt i livets alla situationer, så kallad maximering.  Det kan medföra att man tär på sina resurser och inte bygger upp dem igen. Kroppen har ett system  med stressreaktioner som aktiveras i farofyllda situationer. Det gör att hjärta, lungor och ett antal andra organ tar all energi för  att vi skall kunna undfly och bekämpa faran medan andra organ sätts på sparlåga.  Det finns också en funktion som sätter in efter att faran försvunnit, som skall ladda energi och krafter igen. Vår hjärna förmår inte  helt skilja mellan olika typer av stress utan behandlar en attack från  björn eller lejon på ett likartat sätt som risken att komma försent  till ett möte  med följden att stresshormonerna flödar i båda fallen. Att ständigt vara på topp som vid maximering utgör en risk att  inte få  nödvändig vila och nya krafter.  Då rör det sig om skadlig stress vars värsta konsekvens är döden. I Sverige dör ungefär 400 personer av hjärt- och kärlsjukdomar  kopplade till arbetet och enligt Arbetsmiljöverket är stress en orsak till många av dessa dödsfall.

                     

                      Att stressa ner  och vila faller inte alla i smaken. Den amerikanska  professorn i neurologi   Roy Swank ägnade sitt 99-åriga liv åt sjukdomen MS och skrev en bok om vad han kommit fram till i sin forskning och  praktik.  I den beskrivs en diet som han fann vara bra för MS-sjuka samt allmänna råd om att leva med MS. Ett av hans råd är att ta en vilostund mitt på dagen. Det är nu många år sedan boken kom men den säljs och läses alltjämt av många; På nätbokhandeln Amazon.com kan man hitta nutida läsares recensioner,  och flera ser Swanks råd att vila sig mitt på dagen som något synnerligen otidsenligt och rent av löjligt. Rådet  tycks gå dåligt ihop med maximering. Forskaren Sara C Mednick, den största auktoriteten på området säger precis tvärtom: Man kan få otroliga fördelar av 15 till 20 minuters sömnpaus.  Sinnesorganen vaknar fräscha, maten smakar bättre och Helen Sjöholm sjunger vackrare. Enligt en NASA-studie ökar vakenheten  100 procent efter att man sovit cirka 25 minuter mitt på dagen. Kognitiva funktioner som minne och koncentration förbättras. Det tycks inte finnas någon hejd på nyttan av en kort stunds tupplur, och man kan bli skeptisk men låt inte detta överskugga  det faktum att vilan är lika nödvändig som att vi rör på oss. Livet i det moderna samhället med mobiler, appar, övervakning i form av kameror och GPS, sociala medier som Facebook och Instagram har förändrat  livet för både barn och vuxna. Detta kan driva oss till  att ständigt  vilja vara den mest effektiva, mest fantastiska,  mest jättegoa, mest intressanta och andra superlativer.  Kvar blir ett  allt mindre område utan krav och press där man  duger och är trygg i den man är. Möjligheterna att koppla av och vila tunnas ut. Många skulle må bra av att vara mobilfria en period på dagen och ta sig en stunds vila .  Genom  vila kommer krafterna åter  och sömnen är därvid central.

                        I viss mån förnyas energi och krafter i vaket tillstånd men sömnen är kroppens i särklass mest effektiva återhämtning och speciellt viktig för centrala nervsystemet.  Vakna utsätts vi för frekvent stress med ökad hjärt- och andningsverksamhet,  stegring av blodtryck, kroppstemperatur och muskelspänning. Under sömnen  sjunker stresshormoner och kroppen går i vila, däremot ökar tillväxthormon  under djupsömnen och befrämjar bland annat läkning och tillväxt av immun-nerv-skelett- och muskelsystem. Människor som sover mindre djupsömn löper ökad risk att fetma till och få kalaskula, den  farligaste formen av fetma. Insulinresistens som orsakar diabetes typ två  och misstänks  bidra till andra kroniska sjukdomar ökar kraftigt av  blott enstaka nätter med  dålig sömn. Det mest kända stadiet, REM-sömnen, tar mest stryk om man drar in på sömnen. REM är förkortning för engelskans ord för  snabba ögonrörelser och  under denna fas sker stora omställningar i kroppen med ökad aktivitet bland annat just ögonrörelser. Det är då vi har de flesta och längsta drömmarna. Under REM-sömnen bearbetas vad vi lärt, minnen  och emotioner från vakna skedet. Brist på REM-sömn leder till sämre tänk och koncentration och på längre sikt till ohälsa.

                      Genom god sömn motverkas den stress vi utsätts för och kroppen får chans till återhämtning. Att korta ned sovandet är inte en god idé vare sig på kort eller lång sikt.  Rekommendationer för optimal sömn  enligt  Amerikanska Thoraxförbundet är sju till nio timmar per natt men det kan finnas vissa individuella variationer. Man har gått ut med rekommendationerna sedan man sett att vi i moderna samhället drar in på sömnen. Detta har omedelbara konsekvenser eftersom alltfler sömniga personer ger sig ute på vägarna och orsakar olyckor. Thoraxspecialister  arbetar med sjukdomar i bröstkorgen och  tar sig an exempelvis sömnapné, uppehåll i andningen  under sömn. Sömnapnéer bidrar till  allt från att man är trött under dagen till högt blodtryck, diabetes, hjärtattacker och stroke. Att människor sover otillräckligt innebär att de kan hamna i ett nedbrytande ekorrhjul. De ökar i vikt,  sover ännu sämre , vikten stiger ytterligare med  sömnapnéer som följd.  Sover man mindre kan det få medicinska konsekvenser men också om man sover för mycket kan finnas hälsorisker. Så hur länge skall man då sova? Att sikta på att vakna utvilad  på morgonen ser jag som ett rimligt mål för egen del.

                      Amerikanska Thoraxförbundet tar också upp att  utbildningen avseende sömn  för hälsovårdare och allmänhet  brister. Sömntabletter erbjuds oftast  där en kartläggning av individens sömnvanor hade   behövts. Vid dålig sömn  finns många infallsvinklar att begrunda. Är man trött då man går och lägger sig?. Tog tuppluren under dagen flera timmar? Hur mår man rent allmänt? Är det samma tankar som dyker upp regelbundet och stör då man försöker sova?  Är det tankar man kan göra något åt? Problem man kan få ur världen?  Går man regelbundet till sängs vid samma tid? Vad gör man innan man går och lägger sig? Var TV-programmet man såg rogivande eller fick det hjärtat att klappa? En spännande deckare kan höja spänningen i kroppen medan en komedi kan vara lugnande. Vad har man för nattlektyr? Och hur är det med kaffet? Koffeinet finns kvar i blodet länge och kan störa insomningen och utgör en stor orsak till sömnproblem.   Skolåren och tonåren är en kritisk tid  då barnen ofta lider brist på sömn under veckodagarna men försöker ta igen det under helgerna, Det fungerar inte och en dålig sömn kan grundläggas där. Skolstart en halvtimme senare gör dessa ungdomar betydligt mer alerta enligt en studie. Det finns  ett kunskapsunderskott om sömnen och hur den kan förbättras både hos läkare och allmänhet.

                      Sammanfattningsvis kan kroniska sjukdomar i ganska stor  mån förebyggas  genom en bra livsstil. Kroniska  icke smittsamma sjukdomar  är ett tilltagande problem i Sverige och hela världen.  Världshälsoorganisationen ser det som ett av mänsklighetens största gissel. Det behövs förebyggande samhällsinsatser.  En bra livsstil kan också hjälpa den som fått en kronisk sjukdom, men där måste anpassning ske till individuell problematik. Följande kapitel kommer till stor del att handla om detta.

                     

OM ATT RAMLA

Bild från Wikihow

Varje år inträffar tusentals skador efter att man ramlat och enbart höftfrakturer uppgår till 18000 skador årligen. Höftfrakturer eller brott på lårbenshalsen associerar man mest till äldre men fallskador kan inträffa i vilken ålder man än är och inte minst om man har något tillstånd som ökar risken att falla eller om man ägnar sig åt äventyrliga strapatser. Allra allvarligast kan de skador vara som inträffar om man slår i huvudet eller skadar nacke och ryggrad. Många fall kan förebyggas genom olika miljöåtgärder men personliga insatser av den enskilde är också viktiga. Exempel på förebyggande aktiviteter i samhället kan vara att ta bort hinder på gator och torg, att motverka halka, att ge äldre och andra som går långsammare tillräcklig tid att gå över gatan vid grönt ljus osv. Som enskild kan man träna styrka, koordination, balans, reflexer med mera och inte minst viktigt är att tänka sig in i hur man kan falla så riskfritt som möjligt.

Hur skall man bete sig om man ramlar?

Nyligen fanns en artikel i NY Times om detta. Här följer litet om vad som diskuteras där:

Sjukgymnasten Jessica Schwartz tränar idrottare och personer med proteser i hur man ramlar utan att skada sig.

”Viktigast är att skydda huvudet”, säger hon. Försök att hamna på sidan om du ramlar och väj undan med huvudet. Undvik att falla rakt bakåt eller framåt. Mycket lättare att slå i huvudet då och få hjärnskakning. Efter att man slagit i huvudet sker en kraftfull rörelse åt andra hållet som kan ge whiplashskador och annat. Att falla rakt bakåt eller framåt ökar också risken att skada ryggrad, ryggmärg och andra vitala organ.

Schwarz säger även att man skall undvika att falla med rakt utsträckta armar, något som gör att att största belastningen koncentreras där och man riskerar en armfraktur.

Man bör också undvika att ramla så att knän tar hela belastningen vilket kan ge knäskålsskador, man bör överhuvudtaget undvika att en liten del av kroppen tar emot hela belastningen av den egna vikten då man faller. I stället skall man försöka falla med böjda armar och ben och försöka hamna på det ställe av kroppen där man har som mest mjukdelar. ”Man skall sträva efter att hamna på köttiga delar i stället för ben”, säger en stuntman i artikeln.”Din instinkt säger åt dig att sträcka ut armar eller skydda dig med knä eller fot”. Men dessa är hårda och dämpar inte fallet. Man skall försöka att följa med i fallet och inte kämpa mot- något som fallskärmshoppare tränar.

Man skall försöka få fallet mot marken så att när man träffar marken kan få tillstånd en flerstegsprocess och få kroppsvikten att fördela sig till flera och större områden, säger en tränare i fallskärmshoppsteknik. Fallskärmshopparens mål är att ramla på sidan i vindens riktning och inte bekämpa fallets kraft. När fötterna vidrör marken försöker de omedelbart ta emot belastningen också med underben och lårområde och musklerna i höftområdet för att sedan rulla över och låta den stora muskeln (m.latissimus dorsi) som löper längs baksidan arbeta för att slutligen via fötterna ståupp med benen böjda framför sig.

På liknande sätt tränar man i olika kampsporter hur man skall ta emot fall.

”Man skall acceptera att man faller och följa med i det, runt din kropp och inte stelna till. Fördela energin så att du faller på så stor yta som möjligt”, säger Paul Schreiner en instruktör med svart bälte i jiu jitsu. ”Detta sparar kroppen”.

Andra experter säger att det är viktigt att slappna av då man faller. Det är mindre risk att skadas om musklerna slappas av. Stela muskler är din fiende och slapphet din vän. En av experterna säger att det är de som är berusade tenderar att inte skadas i bilolyckor ( jag vet inte om det är sant men nog har man hört om att berusade ofta klarar sig bra. Vad vetenskap och statistik säger vet jag inte).

Ju mer vältränad man är desto lättare blir det att slappna av, vrida sig åt sidan och ta emot fallet med en stor del av kroppen. Detta betyder inte att man måste vara en elitidrottare eller fallskärmshoppare för att ta emot fallet bra. Småbarn klarar ofta fall bra eftersom de sällan är rädda eller spända säger fysioterapeuten Eric Moen. Sjukgymnaster och andra kan hjälpa till att stärka dina svagheter samt din vighet och balans.

Egna erfarenheter:

Jag skulle vilja göra reklam för stavar som inte bara kan tjäna som motionsredskap utan också till exempel i terräng eller där det finns ökad risk för ojämnheter och halka kan utgöra ett par extra ben. Använder det då jag går i obanad terräng eller vid halka ( men allra helst undviker jag halka).

En gång i tiden började jag träna judo men det blev kortvarigt. Jag lärde mig dock lite fallteknik. För ett tiotal år sedan ramlade jag en hel del men nu har det blivit bättre fast jag halkar ofta till. Jag tycker jag tränat upp en bra balans och bra reflexer och kanske det hjälpt till att undvika att ramla. Jag tror inte jag ramlat sedan jag intensivtränade balansen under vistelsen på Vintersol 2004. Jag är också noga med att titta där jag sätter stegen, speciellt i trappor och liknande. När jag halkar till är det ofta på plan mark där jag inte tittar på marken. Jag försöker att träna på att inte titta alltför mycket utan mera känna med kroppen var jag sätter stegen. Det är bra att ha vetskap om var man kroppsdelarna befinner sig- en del av kroppskännedomen.

Kan man träna fall? Jag försöker träna lite då jag sitter i sängen och försöker ramla åt sidan och ta emot mig mjukt, följa med fallet. Något annat man kan göra är att träna på att ta sig upp från golvet eller marken. För alla är inte detta helt enkelt.

Wikihow. På websidan wikihow finns beskrivning av hur man skall undvika fall. Sidan är på engelska men man kan få den översatt med google translate. Där finns fina bilder som kan vägleda.

Tycker du att detta var nyttigt att läsa? Har du erfarenheter att förmedla -lämna en kommentar.

Bok om besvär från urinvägar

Huvudvärk i bäckenet

Jag håller på att läsa boken A Headache in the Pelvis: A new understanding and treatment for prostatitis and chronic pelvic pain syndromes skriven av (perceptions)psykologen David Wise och läkaren Rodney U. Anderson vid Stanforduniversitet (University of California). Författarna tar itu med ett mycket vanligt men också svårbehandlat tillstånd kroniskt smärtsyndrom i bäckenet ( Chronic pelvic pain syndrom= CPPS), vilket tidigare hos män i stort motsvarade kronisk prostatit. Tillståndet kroniskt smärtsyndrom i bäckenet finns också hos kvinnor. Författarna skriver att ungefär 50 procent av alla män någon gång har symtom på detta tillstånd. I 2016 års rapport om prostatasjukdomar( 2016 Annual Report on PROSTATE DISEASES) från Harvards medicinska lärosäte skriver man att prostatit finns hos mellan 9-16 procent någon gång under livet beroende på hur det definieras och att endast en liten del av detta utgörs av akut prostatit eller kronisk prostatit orsakade av bakterier som kan behandlas med antibiotikum.

Tillståndet kroniskt smärtsyndrom i bäckenet, i fortsättningen kallar jag det CPPS, är således ett synnerligen vanligt tillstånd och inte bara vanligt utan också mycket besvärande som drabbar många män och kvinnor. Man (urologer och läkare) har slutat att använda kronisk prostatit för detta tillstånd eftersom man inte kan påvisa att det är en sjukdom i prostatan men länge har tillståndet behandlats med antibiotika eftersom man inte haft annat erbjuda och att man temporärt ibland sett effekt (placebo) och tillståndet har också medfört att man även gjort kirurgiska ingrepp enligt vad som beskrivs i boken.

I korthet har författarna funnit att en stor del av CPPS patienter lider av ett tillstånd orsakad av överanvändning av den mänskliga instinkten att skydda genitalier, ändtarm och andra organ i bäckenet från skada och smärta genom att dra samman muskulaturen i bäckenet och bäckenbotten , med påföljden att detta efterhand lett till förkortade, ömmande och smärtande muskler som i sin tur även påverkat funktion i urinvägar, könsorgan och tarm. Hos män har detta lett till smärtor i ändtarm, i perineum (området mellan pung och ändtarmsöppning), smärtorna kan vara intermittenta eller mer eller mindre konstanta och kan kännas då man ligger, sitter eller står. Smärtor högre upp som om de vore från urinblåsan är också vanliga liksom smärtor i testiklar eller penis. Tillståndet kan också kännas som smärtor i svansregionen och nedre delen av ländrygg. Tillståndet ger ofta nedsatt sexuell funktion eftersom det smärtar, likaså påverkar det urineringen med frekventa trängningar och smärta. Naturligt nog påverkar detta också psyket och det är också något många män inte söker hjälp för och då man gjort så har inte funnits mycket hjälp att få. Hos kvinnor är smärtorna ofta lokaliserade till vaginaregionen ytligt eller djupare. Även hos kvinnor finns många av de symtom som finns hos män med besvär från ändtarm, svansregion och ländrygg och från sfären framtill ovan bäckenbenet. Hos både män och kvinnor finns ett tillstånd som kallas interstitiell cystit ( icke bakteriell inflammation i blåsan) som författarna också i många fall kan bero på de förkortade, smärtande och ömmande musklerna i bäckenet.

Vad som är nytt med boken är att man tycker sig ha funnit en fungerande behandling för tillståndet. Behandlingen utvecklades psykologen David Wise för egen del efter att han i många år sökt hjälp för sin kroniska prostatit utan att ha fått någon. Behandlingen har man utvecklat till något som kallas The Stanford Protocol som går ut på att medelst avslappningsmetoder försöka få de spända och ömmande musklerna i bäckenet att ge med sig och slappna av. Det är dock inte vilken avslappning som helst. Det är dels en avslappning som går ut på att dels temporärt försöka slappna av i bäckenet för korta perioder när man sitter, går och liknande men det är också en avslappning som utövas mer koncentrerat och längre perioder. Det går bland annat ut på att finna triggerpunkter från vilka man vill få fram den spända musklerna och så småningom få dem avslappade. Dessa triggerpunkter finns både i huden i området men också i det inre som i ändtarm eller vagina. Denna avslappning kan man alltså inte praktisera själv. Författarna skriver också att man inte vill sälja de avslappningsband ( idag sannolikt CD el ngt nyare media) som man använder utan vill använda dem enbart i samband med den behandling man erbjuder vid Stanford. Där erbjuder man sexdagarssessioner för att egenbehandling sedan kan fortsätta hemma eventuellt med assistans.

Detta är ju intressant ur den synpunkten att det är ganska vanliga tillstånd och jag har inte sällan stött på det hos både kvinnor och män men inte haft så mycket att erbjuda. Emellertid tror jag själva tankesättet ger en ingång till bättre behandling. Det är väl inte omöjligt att en välfungerande avslappning till exempel hos fysioterapeut kan vara till hjälp liksom minskning av stress, psykologiska samtal. Med boken ser jag ett hopp för ett svårbehandlat tillstånd.

Mindre livsstilsförändringar minskar risken för att dö av hjärtsjukdom även om man har stark ärftlighet

Ett sommarminne,  God Jul!

Att inte röka, att inte vara kraftigt överviktig, att äta nyttigt och att röra sig regelbundet minst en gång i veckan kan vara minst lika verkningsfullt som medicinering mot hjärtsjukdomar som kärlkramp och hjärtinfarkt även om man har genetiska anlag för dylika sjukdomar.

Genetiska faktorer har förvisso en stor inverkan på risken att dö av hjärtsjukdomar men man kan faktiskt göra stora insatser själv genom att leva ett hälsosamt liv, och de fyra viktiga faktorerna är: rökning, röra på sig, äta sunt och bevaka sin vikt.

Enligt en nyligen puplicerad studie i NEJM är det lika viktigt för de med ett belastande arv för hjärtsjukdom och arterioscleros att följa dessa riktlinjer. Man har gått igenom och bearbetat data från fyra olika studier med tusentals personer varav den första började rekrytera deltagare 1987 och den sista 2008 och man studerade förekomst av hjärtsjukdom, livsstilfaktorer och genetiska riskfaktorer.

De som hade 3-4 av livstilsfaktorerna äta bra, motionera och inte röka och ha ett BMI under 30 lades till gruppen gynnsam livsstil, medan de som hade två av faktorerna tillfördes mellanlägesgruppen och den som hade ingen eller en faktor tillfördes riskgruppen.

Kraven på livsstilsfaktorer var att man inte skulle röka, att man skulle utföra en fysisk aktivitet minst en gång i veckan ( alltså betydligt mindre än vad som vanligen rekommenderas), man skulle inte vara fet men kunde alltså vara överviktig dvs ha ett BMI mellan 25-30. Beträffande kosten skulle man uppfylla kraven att äta mer frukt, nötter, grönsaker, fullkorn, fisk och mjölkprodukter samt äta mindre av processat spannmål och kött, mindre oprocessat rött kött, sockrade drycker, transfetter och salt till cirka femtio procent dvs hälften. Det är alltså inte så stora krav men ändå skall vi se var fynden uppseendeväckande.

Vidare tittade man på genetiken, och undersökte inte mindre än 50 olika genetiska variationer och utifrån dessa klassificerades genetiska riskgrupp.

Resultaten var genomgående i alla fyra studierna att en ogynnsam livstil medförde 71-121 procent ökad risk för att insjukna och allra störst påverkan hade en gynnsam livsstil på kranskärlssjukdom, hjärtattacker, by pass operationer och hjärtdöd och detta syntes på varje risknivå. Detta såg ut så här: De som hade en gynnsam livsstil hade en 45-procentig minskning av kranskärlssjukdom för de som hade en låg ärftlig risk. Mellangruppen avseende ärftlig risk hade en 47-procentig lägre risk om de hade en gynnsam livsstil jämför med de som hade en ogynnsam livsstil. ´De som hade hög genetisk risk hade en 46-procentig minskad risk om de hade gynnsam livsstil jämfört med de som hade en ogynnsam livsstil.

I verkliga livet betydde detta att de med hög genetisk risk hade cirka 10 procentig risk att få krankärlssjukdom de närmaste tio år om de hade en ogynnsam livsstil och detta halverades om man hade en gynnsam sådan. Det är alltså ganska stora effekter av insatser som är ganska rimliga. Siffrorna tydde genomgående på stora goda effekter av en gynnsam livsstil minst lika mycket som av medicinering och rätt kombination kan vara ändå gynnsammare skulle jag tro. Detta läste jag nyligen i NY Times.

Hur är din kost sett ur medelhavskostperspektiv?

När jag skrev om stress och dödsfall handlade det om riskfaktorer. Man kan minska sina riskfaktorer genom flera saker. Ett sätt är äta nyttigt och den enda  väldokumenterade kosten grundad på vetenskap är medelhavskost. Där finns forskning bakom både de enskilda komponenterna och den totala sammansättningen. Här kan du kolla hur din kost ser ut ur medelhavsdietsynpunkt.

• Grönsaker: Äter du grönsaker två eller fler gånger per dag.
  
• Frukt:Två eller fler gånger per dag.
  
• Fullkorn ( bröd, ris mm) Två tilfällen per dag.
  
• Fisk två eller fler gånger i veckan
  
• Kyckling, kalkon en till två gånger i veckan.
  
• Ärt och baljväxter två eller fler gånger i veckan.
  
• Nötter : Några nötter varje dag.
  
• Olivolja och andra nyttiga fetter ( rapsolja, linfröolja- de senare speciellt linfröolja ej lämplig att upphetta innehåller mycket omega 3).
  
• Rött kött/ processat kött korv etcetera: 1 gång eller mindre per vecka.
  
  

Vin och speciellt rött vin ingår också som en komponent. Man brukar räkna med att ett glas vin per dag har gynnsamma effekter. Jag är försiktig med den rekommendationen eftersom det finns risker. 

Återpublicerar Intervju med Per Bergman från "Att ta åran i egna händer".

Kapitel 4-Intervju med Per Bergman

Kinesiska tecknet för kris består av två tecken. Det ena betyder hot och det andra möjlighet.

Intervju med Per Bergman

Denna intervju med Per Bergman gjordes i Oslo 2011. Jag hade träffat Per på en NHR-konferens något år tidigare och fäste mig vid historien om hans liv med MS. / Sune Överhagen

När Per var 22 år var han nere i Holland och seglade med några kamrater. Han trivdes och hade mycket roligt. Vid ett tillfälle då han badade blev det grumligt för ena ögat. Han tänkte ”skitigt vatten, so what” och fäste sig inte vid det. Grumligheten gick över efter en period. Året var 1966. Idag är Per 67 år och pensionär sedan något år. Han har arbetat som ingenjör med ett ansvarsfullt arbete, där det ingått många resor. Han är gift och har två utflugna barn. Vi sitter i familjens villa i Oslo när han berättar.

Fyra år senare, 1970, kom det på andra ögat, samma sak. Jag var inne på lasarettet i Jönköping. De misstänkte att det var MS redan då men sa det inte till mig. Det gick tillbaka. Efter ytterligare fyra år dvs 1974 kom det på första ögat igen med att synen blev sämre. Det kändes inte bra. Jag funderade över om det var en tumör eller liknande. Det gick över efter en tid. Sedan dröjde det till 1979 då vi var på semester. Jag fick dubbelseende och tappade känseln i den ena sidan. Jag var ju inte kapabel att köra bilen hem utan min hustru fick köra hela vägen. Jag blev sjukskriven och var borta från jobbet i sex månader. Jag mådde ganska dåligt då, men efter en tid började jag hämta mig. Efter ett halvår hemma fick började jag arbetsträna och så började jag jobba igen.

1982 fick Per likartade symtom. Familjen hade flyttat från Jönköping till Oslo några år tidigare. Han kommer inte ihåg om det var på samma sida som tre år tidigare, men symtomen var i stort sett samma. Han blev på nytt borta från arbetet ett halvår. Han började sedan återhämta sig och fick möjlighet att arbetsträna. Snart kom han igång med arbete igen.

Hade du fått diagnosen då?

Den fick jag 1983 och jag fick den på telefon! Det är väl inget jag önskar nån skulle få. Först sa en läkare här i Oslo att man i Jönköping misstänkte att jag hade MS. Sedan tillade läkaren; ”Det har du inte. Men det visste du väl?” Sedan ringde man med beskedet att jag hade det. Det var besvärligt att hantera. Man kastar inte ur sig saker om man inte har belägg för det. Jag skulle aldrig ha meddelat något per telefon på jobbet om jag hade ett känsligt besked till en medarbetare. Det är sånt som inte skall ske. Jag tror inte det sker inom sjukvården heller. Jag såg det som ett undantag. Jag hoppas på det.

Hur reagerade du vid diagnosen?

Beskedet glömmer jag aldrig. Det var en lättnad. Ingen hjärntumör eller liknade. Nu fanns något i varje fall, något gripbart. Sedan kom chocken. Jag blev fundersam. Det var inte bra alltså. Jag fick inget erbjudande om uppföljande samtal. Det tog lång tid att smälta. Man talade om för sina närmaste, man talade om för andra. Det var så svårt att tala om.

Sedan dröjde det till 85 då jag blev helt blind på ena ögat. Synnervsinflammation. Det dröjde en hel vecka innan man kunde se någon reaktion på ögat när man testade det. Efter hand har det blivit bättre och bättre men det har tagit många år och det finns fortfarande fläckar. Jag spelade badminton en gång i tiden men det går inte längre. Ibland kommer bollen in i fält där jag inte ser den, så det går inte att spela längre.

Det var sista … … senaste skovet. ( skov=episod med försämring). Sedan har jag inte haft något. Men det har varit en del problem under de här åren. Det som har varit jobbigt har varit smärtor. Smärtor i låret. Det finns brister på olika ställen precis som med synen. Jag har förstått att det är myelinskiktet är nedbrutet på olika ställen och det ger konsekvenser. Det är signaler som kommer som inte finns egentligen och det finns signaler som inte kommer fram. Jag försöker att hantera smärtan och har slutat med tabletter mot smärtan.

Du har en del symtom? Ja, det har jag. Jag försöker att hantera det. Jag har dragit ned ordentligt på medicinerna. Jag har haft mycket mediciner. ( Per visar upp en lista med den medicinering han haft genom åren.) Det har varit ganska mycket. Jag har vid något tillfälle fått kortison men jag minns inte riktigt vad. Sex olika bensodiazepiner, tabletter för magen, för humöret. Jag har också fått akupunktur. Det var bättre med mindre biverkningar. Jag har blivit lite rädd. Det blev ganska mycket mediciner och jag kände mig påverkad. Det var så lätt att skriva ut; det var något annat jag behövde. Jag har aldrig haft bromsmediciner, men för att lindra smärtan och sånt har jag haft rätt mycket mediciner.

Sen har jag en sak till som vållat mig mycket bekymmer, restless legs. Det hade jag uppe då med läkaren på neurologen. Denne sa: Jaha, det har med sjukdomen att göra, och så fick jag ytterligare psykofarmaka. Men så lyssnade jag lyssnade på ett svenskt radioprogram och jag fick beskedet att det fanns mediciner, som skulle kunna hjälpa. Jag hörde namnet på personen som blev intervjuad och gick sedan in på internet och sökte. Det fanns två personer med det namnet i Sverige. Jag ringde upp. Antingen var det första personen eller också var det den andre. Så jag fick tag på den här personen som berättade vad medicinen hette med mera. Jag gick då till min neurolog och bad att få recept på medicinen Sifrol utskrivet. Neej, det gick inte. Men jag är envis och fick det slutligen utskrivet för tio dagar på prov. Det var ett himmelrike var i tio dagar. Det hjälpte bra.

Hur känns symtomen? Är det synliga kramper i benen eller...?

Det kryper i fötterna. Det har funnits länge sedan jag var liten, men har blivit värre. En gång satt jag på flyget från Australien och det var turbulent väder och man fick inte röra sig. Det var så fruktansvärt så jag tänkte att jag kommer nog aldrig att kunna åka till Australien mer. ( Pers dotter bor i Hobart, Tasmanien). Det händer även nu att besvären kommer om jag missar en tablett. Man måste göra uppehåll med Sifrol och jag bytte till ett plåster mot fotbesvären Neupro, vilket också hjälpte. Nu har jag gått tillbaka till Sifrol igen.

Har du några andra symtom kvar?

Ja, jag har inte den fulla synen men det är inget som hindrar mig. Jag har blinda fläckar som kan dyka upp. Jag får vara lite observant på dom när man spelar boll eller så, men det är inte så ofta man gör. Smärtan i benet, i låret har jag fortfarande men kanske inte lika mycket som för en del år sen. Sedan är det en grej som jag tycker är lite jobbig. Jag kan bli väldigt trött. När jag jobbade så kunde det bli problem. Om jag var ute och körde bil och blev trött fanns det bara en möjlighet och det var att stanna. Det gick över på cirka tio minuter. Om detta hände brukade jag ringa dit jag skulle och förvarna. Jag talade inte om vad det var utan sa bara att jag blev lite sen. Fick jag bara de där tio minuterna var jag pigg igen och kunde fortsätta att köra.

Tröttheten har jag fortfarande och får gå och lägga mig och vila på dagarna. Tröttheten är lite besvärande,

Du hade sista skovet 1985 sa du. Blev du sämre efteråt? Kom det smygande?

Ja, mellan 85 och 95 var en period då det blev sämre och sämre. Jag kunde inte röra mig så mycket. Jag kunde inte cykla. Vi försökte med tandem ett tag med det gick inte riktigt bra. Så det var en period jag inte kom ut och gå som jag ville. Det var bara en kort sträcka .Som sämst orkade jag bara gå runt huset. Cykla kunde jag inte. Simma kunde jag däremot, så det höll jag på med. Det var jobbiga år. Jag blev sämre. Jag fick tabletter. Det var psykofarmaka. Man blev drogad. Det kändes inte bra och det märkte ju min hustru med.

Kunde du läsa och sådana där saker?

Ja det kunde jag. Naturligtvis hade jag inte riktigt samma kapacitet. Jag blev fort trött. Det blev inte att jag läste så mycket. Jag hade fullt upp med att klara jobbet och sedan komma ut och röra mig. Hela tiden hade jag fullt upp med sådant som jag upplevde jag var tvungen att göra.

Du har aldrig haft några problem några problem intellektuellt, minnet och så.

Nej egentligen inte, Minnet har väl inte alltid varit det bästa. Jag får tänka mig för mer och koppla det till någonting. Förresten , jag är intresserad av foto och jag läste nyligen femton högskolepoäng i Photoshop via nätet. Jag var aldrig därnere på universitet utan läste här hemma. Jag är envis och ville tentera det. Det var en del svåra uppgifter. Man skulle ha nio frågor av tio rätt. Jag missade första tentan men andra gången gick det bra.

Att ha intressen kan ha betydelse för att man blir frisk. Man har något att se fram emot, sjukdomen är en bit men det är viktigt att ha något annat att fokusera på.

Per har själv läst mycket om sjukdomen MS. Dottern i Australien och vänner i USA har skickat honom mycket material och böcker om sjukdomen, och han har på det sättet fått en del kunskaper och information som läkarna ej kommit med. Det har varit en varierande kvalitet på vården. Han är kritiskt till att man avvaktade så länge med att ge honom besked om sjukdomen trots att man haft misstankarna länge. Det tog mer än tio år från att man hade första misstanken tills han fick diagnos. När han väl fick diagnosen gav man den per telefon. Incidenten då man vägrade att ge mediciner för besvären med restless legs är ett tredje exempel. Han efterlyser mer inlevelse. Sådana saker som diagnos per telefon får bara inte hända.

Men han har också haft mycket god vård och har mycket bra kommunikation med sin nuvarande läkare, som han har fullt förtroende för.

När kom vändpukten?

Den kom då jag började att rida. Helt klart. Den kom ganska snabbt. Det är olika saker som har haft betydelse. Jag hade fysioterapeuten ( sjukgymnasten) som lärde mig rida. Hon har numera gått i pension. Och jag har en fysioterapeut nu som definitivt också har en viktig roll. Det skall hon ha heder för. Sedan har jag bytt läkare vilket också varit en stor förändring.

Jag hade sedan ungdomen haft en dröm att åka till Sydamerika och hälsa på vänner från då jag var ung. Men jag hade nu insett att det kommer aldrig att bli av. Jag hade släppt tanken på Sydamerika. Men när jag började rida märkte jag att jag blev bättre. Gradvis. Ja, det kan man säga var vändpunkten. Och jag bestämde mig att åka till mina bekanta i Sydamerika. Min hustru var inte så pigg på att jag skulle göra det, men jag var bestämd. Det visade sig att min dotter ville följa med. Resan gick mycket bra och jag knöt kontakter för livet.

Sedan kan jag också säga en sak. Jag har sagt att jag är engagerad i en kyrka. Väldigt många har bett för mig. Jag har fått en väldig omsorg. Jag har nog upplevt att även det har varit ett helande. Jag tror inte man skall förringa det. Olika saker har spelat in. Det är ganska viktigt att ha i tankarna.

Har du sett en tavla som heter Spår i sanden.?

Nej, inte vad jag minns

Nej, i varje fall det var en person som hade det kämpigt och han hade en relation till Gud. På tavlan fanns två spår i sanden men plötsligt fanns där bara ett spår. Han frågade då , men Gud var var du då när jag som mest behövde dig. Då fick han besked: Jag bar dig. Det är så jag upplevde det, när jag hade det som kämpigast. Jag tror det är viktigt att nämna det.

En annan sak. Jag har sanerat tänderna för amalgam. Jag gjorde det i Peru, av en tandläkare utbildad i USA men som har mottagning i Lima. Min hustru skulle göra något åt sina tänder och det skulle kosta ganska mycket och via svärsonen fick vi kontakt med tandläkaren i fråga.

Sedan gjorde man amalgamsanering på mig - allt vid ett tillfälle. Fick guld insatt.

Jag fick allt gjort och har inte märkt något av det. Jag har blivit bättre men vet ju inte vad det beror på. Det var för sex år sedan.

D-vitamin och sol? Har du varit mycket ute i solen?

Ja det har jag. Jag har vistats en hel del utomlands i soligt klimat. Men i övrigt har jag inte tagit mycket vitamintillskott och liknande. Jag fick en bok av min svärsons mamma. Hon är mycket intresserad av antioxidanter och sådant. Men jag har inte känt för det. Däremot försöker vi äta nyttigt. Mycket frukt och grönsaker. Fibrer. Vi drar ner på fettet. Det är min fru som sköter mathållningen och hon är noggrann med att det skall vara nyttig mat.

Du fick första symtomet då du var 22 år. Hade det föregåtts av något? Stressande situationer eller annat?

Nej, då 1966 hade jag inte jobbat så mycket. Jag kan inte säga att det föregicks av något sådant, men under åren har jag haft jobb som varit ganska stressande. Tuffa jobb. Rest mycket utomlands. På företaget jag arbetade på i Sverige kastas man ut på djupt vatten och kan man simma är det bra. Det förväntas att man skall klara upp det. Det var ofta jag åkte ensam och det fungerade.

De var inte glada första gången jag skulle byta jobb. De ville jag skulle bli kvar och jag blev kvar. Men andra gången man ville att jag skulle jobba här i Oslo kunde jag inte tacka nej till. Efter något år här erbjöds jag ett jobb i Indien som koordinator där av mitt förra företag. De skulle fixa ett bra chefsjobb när jag kom tillbaka. Jag hade haft några skov i det läget och jag kände mig inte riktigt bra, så jag valde att stanna kvar här.

Perioderna mellan skoven hur var de? Mådde du ganska bra eller?

Ja, första skoven var inte så farliga. Hade problem med synen och sov lite dåligt, men det gick över. Så jag tycker inte det var så farligt. Det var 79 som det blev lite värre.

Har du någon i släkten med MS, någon autoimmun sjukdom som ledgångsreumatism eller liknande?

Ledgångsreumatism hade min mamma. Det kan ju ha en koppling. Sedan fick hon Hodgins sjukdom. Det har jag aldrig tänkt på att det kunde finnas samband.

Någon infektion?

Ja, förresten. Som liten hade jag ledgångsreumatism. Man fick bukt med den med hjälp av acetylsalicylsyra. Det gick bort helt. Då var jag inte så gammal. Jag var inte fem år. Så i och för sig fanns det kanske något innan.

Vi diskuterade om träning

Träning vid multipel skleros har varit en kontroversiell fråga tidigare. Man har bland annat resonerat som så att MS-patienten behöver spara energin till det som vardagen kräver. Ett annat problem med träning är att en del personer med MS är känsliga för värme och när de blir varma vid träning blir de trötta och får andra symtom. Det finns olika metoder att klara av detta. Man kan använda kylande västar, duscha kallt med mera. Man kan anpassa intensiteten i träningen..Att vila i samband med träningen innan man blir alltför trött är också viktigt. Värmekänsligheten kan variera i olika perioder. . Numera rekommenderas anpassad träning vid MS. Det minskar tröttheten och ökar livskvalitén.

Du började att rida 95? Fortsätter du och rider?

Nej, det gör jag inte. Jag hade ridit i många år. Så inträffade en episod att hästen tvärvände och jag åkte i backen med huvudet före. Hade jag inte haft hjälm hade jag inte suttit här. Och jag upp på hästen sedan och red vidare. Sedan gick det en vecka, det hände inget. Det gick två veckor, tre veckor och fyra veckor. Så skulle jag till kyrkan en söndag och jag hade så ont i huvudet tyckte jag. Jag sa att jag stannar hemma. Men en god vän som såg mig och han sa, jag kör upp honom på akuten direkt. Redan nästa morgon låg jag på operationsbordet. Jag hade fått en liten blödning inuti skallen då jag föll av hästen, en blödning som successivt hade blivit större och större.

Gick symtomen helt tillbaka?

Nej, balansen har varit ett bekymmer. Så jag håller på att träna balansen. Jag går på sjukhuset och tränar balansen en gång i veckan. Det är olika träning. Tränar på balansbräda. Cykla är också bra.

Du tränar cirka en timma per dag? Och då är det varierande träning?

Ja, det är varierande. Det är mycket för konditionen. Det kan vara simning. Stavgång, men det har jag fått hålla uppe med efter en olyckshändelse vid en byggnadsställning där jag slog i armbåge och axel. Jag går fortfarande hos fysioterapeut för det. Det är bättre nu så jag skall sätta igång med stavgång igen. Att träna regelbundet tror jag är mycket viktigt för att hålla symtomen på avstånd. Jag har talat med flera som sagt att de fått träningsprogram, som inte har fungerat. Har du följt dem då, frågar jag. Nej, det har de inte. Att träna regelbundet tror jag är avgörande för utvecklingen. Får man ett program att göra är det viktigt att man gör det.

Man får inte anstränga sig fullt ut så att man kör slut på sig det har jag märkt. Det är inte bra.

I samband med ett skov fick jag problem med att höger ben släpade, så kallad droppfot. Så småningom blev det bättre men brukade återkomma vid ansträngning. I några års tid kom det efter att jag gått cirka en kilometer. Pressade jag mig då och gick vidare kom också en överväldigande trötthet och jag klarade inte göra överhuvudtaget något resten av dagen. Efter något år lärde jag mig vila innan droppfoten kom och så småningom ledde detta till att droppfoten försvann helt och hållet. Men det tog ganska lång tid.

Det du säger känner jag igen mycket av . På åttiotalet, det var innan jag var så dålig att jag bara orkade gå runt huset, försökte jag att gå lite grann. Jag stannade upp och tog en banan. Så kunde jag gå ett tag till. Jag hämtade mig ganska snabbt och sedan kunde jag gå igen.

Spelar du badminton fortfarande?

Nej, men vi tränar badminton, men har valt att ha ballonger. Bollarna kommer så snabbt så jag hinner inte.

Vi diskuterar om urinproblem.

Problem med urinträngningar är ett mycket vanligt symtom vid MS. Förutom trängningar kan man få problem med att blåsan inte tömmer sig helt. Detta kan ge upphov till urinvägsinfektioner. Det finns numera engångskatetrar, som man kan använda för att tömma den urin som man inte klarar kissa ut. På så sätt förebygger man urinvägsinfektioner.

Har du några problem med vattenkastningen?

Ja det har jag. Jag tömmer inte blåsan riktigt. Det kan bli problem. Så jag har katetrar för att tömma blåsan . I perioder använder jag det ganska ofta.

Det har jag också. Problem med att kissa har nog varit mitt största problem under de senaste åren, men det är bättre nu. Långa flygresor och sådant har jag varit rädd för.

Är jag på stan så har jag alltid tankarna på var finns det en toilett.

Ja så fungerar det för mig också.

Jag får hela tiden tänka på det. Jag måste snabbt kunna komma till en toilett. Hinner jag inte känns det som jag skulle kissa på mig. Det har inte hänt men det har varit nära.

Det är lite psykologi i det. Jag har märkt att det ofta kommer intensivt då jag närmar mig hemmet och det är precis på gränsen att jag skall hinna fram till toiletten.

Javisst är det psykologiskt i det. Det är min erfarenhet med.

Vi har en fråga om hur positiv/ negativ man är i allmänhet. Om man har en skala mellan 1 och 10 där 1 är maximalt negativ och 10 maximalt positiv, vilken siffra skulle du då ge dig?

Jag skulle nog lägga mig på 7-8. Jag vet inte har du hört talas om det kinesiska tecknet för kris. Tecknet består av två andra tecken. Det ena tecknet betyder hot och det andra betyder möjligheter. Jag fick reda på det för några år sedan. Jag trodde inte riktigt på det men jag har grannar från Kina och jag frågade dem. Jo, det var riktigt. Detta speglar väldigt mycket. Vissa ser bara hot, är det en skilsmässa, en katastrof kan det finnas möjligheter eller hot. Jag ligger nog mera på möjlighet. Jag ser inte bara hotet.