diagnos?

Utdrag ur Augustus d'Estes dagbok

Augustus d'Este levde 1794-1848. Han var sonson till den engelske kungen George III. Hans far prins Augustus Frederick tvingades ut på en resa i sydeuropa av fadern för att undvika att komma i kontakt med lycksökande kvinnor. Under resan träffade han emellertid emellertid Augusta Murray och gifte sig med henne. Paret fick två barn varav Augustus d'Este var ett. Emellertid godkändes inte äktenskapet av kungen och barnen blev illegitima.Här är valda utdrag ur Augustus d'Estes utdrag. ( översättning av mig).

1822

I december 1822 reste jag från Ramsgate till skotska höglandet i syftet att tillbringa några dagar med en släkting för vilken jag hade en sons tillgivenhet. Då jag kom anlände fann jag honom död. Jag deltog i hans begravning: det var många personer närvarande och jag kämpade våldsamt för att inte gråta , men jag var emellertid oförmögen att förhindra det. Kort efter begravningen var jag tvungen att få mina brev lästa för mig och svaren skrivna för mig eftersom mina ögon hade blivit så angripna att när jag min fixerade på små föremål var följden att synen blev suddig. Tills jag försökte att läsa eller att vässa pennan var jag inte medveten om att mina ögon var minst sagt angripna. Strax efter att jag reste till Irland och utan att något gjorts åt mina ögon blev de fullständigt återställda beträffande styrka och skärpa.

År 1825 såg jag ibland ”inbillade” fläckar som flöt omkring framför ögonen. Jag konsulterade Mlr Alexander som hade åsikten att min syn kunde tillfälligtvis var problematisk men att det inte var någon fara för min syn.

I januari månad 1826 inträffade det mest smärtsamma kapitlet i min liv fram till den tidpunkten i mitt liv. Jag var anfäktad av lidanden från alla håll. Mina ögon blev igen angripna på samma sött som de hade blivit i Skottland. Dr Spangenberg skickade mig till Driburg,en hälsobrunnsplats där jag drack stål vatten , badade i det och baddade mina ögon med det:- mina ögon återhämatde sig ånyo. Den artonde juli 1827 fann jag min mor i dåligt hälsotillstånd i Lausanne; jag tyckte hettan i landet var outhärdlig. Min mor och jag reste till Venedig. Till min förvåning kände jag där en dag en domning eller otydlig känsloupplevelse i tinningen vid vänster öga. I Florens började jag känna av otydlig syn: omkring den sjätte november tilltog sjukdomen till den grad att alla objekt syntes dubbelt. Varje öga hade sin separata bild.- Dr Kissock antog att gallan var orsaken. Jag behandlades med ”åderlåtningar” med sniglar från tinningarna två gånger. Man gjorde två utrensningar en genom kräkning och och två gånger tömdes jag på blod från armen: en av gångerna var det med svårighet som det gick att få blod.Sjukdomen i mina ögon avtog, jag såg återigen varje föremål naturligt som ett. Jag kunde gå ut och promenera.

Nu började en ny sjukdom att visa sig: Varje dag fann jag gradvis ( genom små förändringar) att min kraft avtog. Jag kunde tydligt förnimma för varje dag att jag gick upp och ned för trappan med större svårigheter. Om jag då slog till mig kraftigt i ryggen ökade min styrka. En stumhet eller domning och önskan att förnimma något blev tydligt vid ungefär slutet ryggraden och bäckenbotten. Slutligen omkring den fjärde december hade min benstyrka helt lämnat mig och två gånger på en dag föll jag ner på golvet då jag försökte gå till toiletten utan hjälp; Jag blev tvungen att ligga kvar på golvet tills min tjänare kom in och tog upp mig. Jag blev kvar i detta extrema stadium med svaghet i cirka 21 dagar, under vilken period jag ramlade cirka fem gånger ( jag svimmade aldrig)på grund av att mina ben inte var starka nog att bära min kropp. Jag svimmade aldrig en enda gång eller hade någon sorts slaganfall: svaghet extrem svaghet var den enda orsaken till att jag ramlade. Jag bytte nu medicinsk rådgivare och anlitade nu en doktor Kent för vård. Han började omedelbart med ett system som i mycket var motsatt vad de tidigare rådgivarna använt: Doktor Kent ordinera mig att äta biffstek två gånger om dagen, dricka London Porter och Sherry och Madieraviner. Mina ben skrubbades två gånger om dagen med borstar och den domnade delen av min skrubbades två gånger om dagen ( en timme varje gång) med ett liniment.- Detta nya system lyckades fullständigt. Varja dag fann jag att mina krafter återkom. Fjortonde, femtonde och sextonde december 1827 var jag som svagaste; den tjugofemte kunde jag ta en kort promenad och den tjugoförste januari ( 1828) var jag tillräckligt stark för att börja avresan från Florens (Där jag var under min sjukdom) till Rom.På resan kunde jag gå upp på några branta kullar. I Rom fortsatte jag med det system som Dr Kent rekommenderat nämligen skrubbandet med borstar och den stärkande regimen. Jag upphörde med skrubbandet av ryggen med liniment men min betjänt brukade slå mig med öppna handen mot korsryggen.-

Jag red ut på hästryggen de flesta dagar och min styrka tilltog gradvis. Jag kunde aldrig springa så fort som förrut, ej heller vågade jag dansa. 

 

I Splugen en liten by i Alperna och i dess närhet stannade jag i sex veckor. Den stärkande bergsluften i Alperna återgav mig så mycket styrka att jag gradvis kunde ta mycket långa promenader i bergen och att i viss mån följa jakten i Chamonix.

- Jag kunde aldrig springa med min tidigare smidighet och på den steninga marken och på mycket branta platser brukade jag klaga över svagheten i mina knän. Innan jag lämnade Splugen gjorde sig domningen och önskningen om att känna förnimmelser på de tidigare ställena ytterst knappt till känna igen en eller två gånger. Den tredje september gav jag mig av från Splugen: Varje dag på min resa blev domningar krin bäckenbotten och ryggslutet mer och mer kännbara och till slut blir jag mycket förskräckt över det. Jag vet nu inte vad jag skall göra, antingen stanna eller att i Baden-Baden försöka på effekterna av de naturliga heta baden. Jag beslöt fortsätta och komma till Hannover i September.Jag deltar i manövern med en kår på 10 000 män under fjorton dagar.Under manövern kan jag sitta på min häst i fem eller sex timmar om dagen men jag är mycket utmattad av det. Efter de första dagarna noterar jag att jag har svårt med kissandet särskilt tidigt på morgonen innan jag haft avföring.Under dagens lopp minskar svårigheterna: Omedelbart efter att jag återkommer till Hannover konsulterar jag kirurgen Spangenberg. Den nittonde oktober försöker denne sätta in en Bougie ( en sorts kateter), finner ett hinder, han drar tillbaka Bougien och sätter in en silverkateter med vilken han spräcker vad han kallar en lätt membranös striktur. Operationen ger mig en tillfällig stark smärta, får kallsvett i pannan och jag känner mig något illamående: lite blod är följden men ingen stor mängd.- Följande dag har jag en konsultation mellan doktor Sleiglitz och Spangenber. De ordinerar mig att tre gånger dagligen ta en dekokt på kryddor och blommor, och att dagligen använda duschbadet.-

Jag stannar kvar i Hannover från förste december till den sjuttonde, badar alltid varje morgon i duschbadet och drickerteet eller dekoktet på blommor. Under dessa sjutton dagar har jag inte observerat någon förändringar i min åkomma. Jag kan rida i tre timmar åt gången med nöje eller gå i två timmar utan att bli utmattad, men jag kan inte springa, dansa och till och med gå ner för trappor var otrevligt för mig. Den sjuttonde december börjar jag min resa till London.-

Jag upptäcker att i till och med tre eller fyra timmar i vagnen ökar påtagligt stumheten i bäckenbotten och ryggslutet, och orsakar en oangenäm trött effekt längs hela ryggen, delar av benen till fötterna. Jag finner att om jag skulle försöka resa långt för en dag skulle jag bli oförmögen att fortsätta.-

1929

I början av augusti reser jag ned till Ramsgate och börjar bada i havet.

 Jag fortsatte bada i havet till den femtonde december. Under denna tid tar jag cirka 52 bad.- Medan jag är i Ramsgate fick jag ett förhållande med en ung kvinna. Jag upptäcker i mina handlingar en brist på hälsosam vigör. Tänker att det möjligen har återkommit någon förträngning ( om det någonsin varit någon)som kunde vara orsaken. Jag vände mig till Dr Courtenay. Han satte in de störta Bougiekatetern vid första försöket. Det fanns ingen striktur. Han gav mig lite medicin och piller och förvisso en liten ökning av vigören visade sig. Jag fortsatte konsultera honom till slutet av februari. Han ordinerar mig att bli ”elektrifierad” (någon sorts elbehandling förmodligen) av Partington, går i genom en serie behandlingar av elektricitet.

Här hoppar vi en period i dagboken. De handlar huvudsakligen om behandling.

Den nittonde juni 1843

Det jag klagar på nu är

1. att sittange ger en stumhet längs hela ryggen, en del av mina lår ochj ben och ger en underlig stum fönimmelse i lägre regionen av magen.
2. När jag står eller går kan jag inte hålla balansen utanen käpp.

Min matsmältning anser jag var bra. Jag sover bra när jag inte är missnöjd med få nervösa ryckningar i benen eller fötterna, vilka i bland men sällan är orsaken. Jag är naken varje morgon i cirka 30 minuter under vilka jag tvättar mig med svamp och kallt vatten vid bidén, gör gymnastiska övningar och dricker långsamt omkrin en pint (halvliter) friskt vatten. Mina fötter skrubbas och jag schamponeras morgon och kväll. Jag använder vanligen pannband. Genom att sparka kraftigt med benen kan jag träna mina ben bra genom att stödja höger och vänster genom att vila på en stol och på en byrå.Jag kan gå så mycket som jag tycker om och är intresserad av konversation.-Då jag är ensam går jag ibland en timme utan att vila. Mina promenader tar i allmänhet tre kvart. Cirka den tjugosjunde träffade jag herr´John Scott och sa till honom, utifall jag vore hans bror skulle han då inte önska att tala avseende mitt fall med någon av sina medicinvänner för vilka han hyste absolut förtroende. Han bekräftade att så skulle vara fallet.Jag talade om för honom valet av individen var helt och hållet hans, i följd av detta sände han den tjugonionde december dr Farre, No.4 Charter House Square att besöka mig.

-Dr Farre läste i själva den här boken, utfrågade mig och mötte i konsultation herr John Scott.
Januari 1844.

Den andre januari 1844 besökte mig Dr Farre en andra gång, och medförde följande papper med dess recept som ett resultat av deras överläggning. ” Den förste januari 1844 möttes Mr Scott i ´konsultation om fallet Sir Augustus d'Este, och de var överens om fallets natur, dess orsak och dess behandling, med de förändringar som dr Farre har föreslagit för att göra den behandlingen mer effektiv. Sjukdomen kallas paraplegia och är antingen aktiv eller passov, funktionell eller organisk. Övergången från funktionell till organisk sjukdom är ofta mycket oiakttagbar, men i den passiva formen av den, vilken är formen i fallet av Sir Augustus d'Este. Varaktivheten av den funktionella formen av sjukdomen är ofta mycket avsevärd:- och Dr Farre hyser åsikten utifrån fallets historik att denna övergång har ännu inte skett.

Januari 1846

Efter min återkomst till London den sjuttonde december 1845 har jag återfått lite av min styrka som förlorades på St Leonards, men då jag förvisso plågas väldigt mycket av starka spastiska smärtor i mina fötter och ben:- Spasmer som oroar hela systemet- speciellt en morgon när jag steg ur sängen och ibland när jag klär mig är jag tvungen att stå upp – stödjande mig- mina förnimmelser tycks vara förskräckliga indikatorer på att någon mycket sorglig förändring har ägt rum, eller äger rum i mitt system. Jag kan inte sitta någonm längre stund nu trycket mot de bakre delarna av låren mot stolen förorsakar spasmer.-

I sängen under de senaste femton månaderna har jag inte kunnat njuta av komforten med den liggande positionen med vilken nästan alla är välsignade.- Jag är often tvungen att byta sida på grund av obehagskänslor- dessa stiger inte till smärta- men är mycket ångestväckande. Upplevelsen av min ben i sängen är mycket underlig, så motsatt naturlig hälsa att jag inte vet hur jag skall ge en ide om den – När jag står upp i några få minuter påverkas hela ryggraden men i liten grad förvisso. - Min förnimmelse kring mitten är att om mina ben har varit ur led i höftlederna och blivitåtersatta på sitt rätta stället men fortfarande är påverkade av skadan som de varit utsatta för.

Jag måste också fästa uppmärksamheten på det faktum att under de senaste tolv månaderna ( sedan ungefär januari 1845) har mina händer blivit lätt lidande av minsjukdom, uppmärksamhet riktad till dem- de är torra, och som jag skulle tro, händer som hos en frisk person skulle kännas efter att ha varit i hett vatten en avsevärd tid och sedan torkade.

Den tjugoandre januari, 1846.- Jag placerar mig själv under behandling av dr Seymour M.D. Vid No13 Charles St., Berkeley Square. Han besöker mig, han läser denna bok. Han utrycker det som sin åsikt att det inte finns någon organisk sjukdom, och att det inte finns några skäl att han kan förstå varför jag inte skulle bli bra. Vidare säger han att han känt till sämre fall än mitt som blivit väsentligen förbättrade. Under denna månad ( november 1846) led jag av attacker från gallan så allvarliga att de i tillfällen fick mig att känna sensationer som fick mig att bli rädd att falla ur stolen i någon sorts slaganfall eller svimning. Vad avser tarmen skulle jag säga att under de sista tio veckorna har de i ett högst otillfredsställande tillstånd: under den tiden har jag knappast haft tömningar utan lätta laxantia. Ur den positiva sidan måste jag anmärka att känsligheten av huden kring mina höfter ner efter benen är avgjort bättre; för jag kan inte tåla friktionen av hästtagel handskar som jag brukade göra. Substansen i föregående uttalande skickade jag till dr Seymour via brev den eller omkring den tjugonde ( av november) och den tjugofemde fick jag svaret. I dr Seymours brev finns följande: I det hela tror jag att det vore bäst att ni slutade med cantharides ( en sorts drog- stimulerande, biverkningar ångestväckande mm) tills vi möts; men ni måste då börja med det igen- eftersom jag känner mig säker på att uthållighet för en slutgiltig förbättring.

( Sista noteringen 1846) Måndagen den sjuttonde december. Har fått en present med indiska mockasiner. Jag satte på dem- och jag gick i dem rätt upp, utan benägenhet att min vänstra fot som en tid alltid vänts utåt vid fotleden ledlös om inte stödd av en stålskena gjorde så. Säkert är detta en förbättring. Tack den allsmäktige!

Augustus d'Este dog i sitt femtifjärde år 1848