Hej och välkommen

Hej och välkommen. Bloggen handlar om livsstilsfrågor och att leva med kronisk sjukdom. Här lämnas inga medicinska råd. De bör ges öga mot öga.

Translate

söndag, april 29, 2007

Om träning och multipel skleros

På hemsidan www.fyss.se kan man läsa mycket om nyttan av träning både i allmänhet och vid olika sjukdomar. Här kan man läsa om träning och multipel skleros. Artikeln är skriven av professor Jan Hillert och sjukgymnasten Ulrika Einarsson vid MS centrum Huddinge.

Artikeln börjar mycket klokt tycker jag. Man skriver att det är lika viktigt för personer med MS som för den friska befolkningen att bibehålla muskelaktivitet, styrka och kondition.
Rädslan för att bli för varm, att bli mer trött, viljan att spara energi för det viktigaste kan leda till att man utvecklar mer svaghet än vad som kanske sjukdomen i sig leder till. Det är väl känt att en tids rehabilitering ofta leder till en förbättring. Jag läste en undersökning om att efter ett år var denna effekt helt borta, inte bara för att sjukdomen försämrats men på grund av att man inte bibehållit sina förmågor genom fortsatt träning.
Jag vet att det är svårt. När man är på rehabilitering på till exempel Vintersol så är man ju där bra för träning; när man kommer hem kanske man skall sköta ett hem, ta ansvaret för familj och sköta ett ofta tungt arbete. Då finns det inte så mycket tid för träning, något som jag tror är livsviktigt för att kunna fungera.

Råden som att spara energi, undvika sol och värme är inte alltid bra råd; MS är en sjukdom som tar sig mycket olika uttryck för olika människor men också för för samma person vid olika skeden. Generella råd kan ibland bli helt fel; råden måste utgå från individen och egentligen komma från individen själv. Det ideala är att vårdgivaren är en sorts guide, som har den allmänna kunskapen, när man skall hitta de riktlinjer som gäller, medan patienten har den unika kunskapen om hur egna kroppen känns, hur sjukdomen påverkar just patientens situation . I artikeln skrivs insiktsfullt om detta.

I artikeln skrivs också en del om olika trötthetstyper.
  1. Efter kroppsansträngning kommer normal trötthet hos alla, men tidigare hos MS patienter skriver man. Detta känner man ju igen. På en del av sajten om allmänna aspekter av träning skriver man också att just träning av rörelser gör att man lär sig att röra sig mer ekonomiskt vad beträffar energin. Det får mig att ana en del av varför man blir ökat trött vid MS. Den lite vingliga stil man har ibland då man går och liknande är naturligtvis ett stort slöseri med energi. Kan man träna upp att röra sig mera "stabilt" sparar man säkert energi (så tycker jag det borde vara "logiskt" sett).
  2. Kompensatorisk trött. Vid MS använder man ibland stora muskelgrupper för att kompensera bortfall av vissa muskler. Kanske i viss mån samma resonemang som ovan. Även detta får till följd att man blir trött fortare.
  3. Trötthet på grund av nedstämdhet och depression. Nedstämdhet är vanligt vid MS. Jag läste någonstans att speciellt vid diagnosen är detta mycket vanligt. Nedstämdhet innebär en sorts apati. Vid djup depression brukar man tala om att man är hämmad, muskelrörelser är slappa, mimiken borta. Det är rätt naturligt att den depressiva tröttheten byggs på med ytterligare trötthet som kommer på grund av minskad aktivitet. Det är lätt att hamna i onda cirklar många gånger vid sjukdomstillstånd.
  4. Inaktivitet gör att hjärtats funktion påverkas. Man får vad man kallar kardiovaskulär (hjärta-kärl) trötthet. Om detta kan man läsa på avsnittet om träning i allmänhet.
  5. Sen kommer något som man kallar MS-typisk muskulär uttröttbarhet. Personer med MS behöver längre vila efter ansträngning. Man rekommenderar att man skall lära känna sina gränser, ta pauser. Jag tyckte det viktigaste jag lärde mig på Vintersol var att vila. Innan dess tränade jag så att jag blev utmattad, men där lärde jag mig att vila innan jag blev "utmattad", och då menar jag inte utmattad på friska sättet utan den utmattning som var specifik för mig. När jag promenerade då gick jag tills jag fick droppfot hö ben, därefter var jag ofta däckad för dagen av fatigue. Efter Vintersol har jag inte haft droppfot men fatigue. Även det är längesen nu. Nu har jag i stället en sorts energibrist men det är inte lika obehagligt som fatigue. Man kan vara angenämt slö. I artikeln rekommenderar man submaximal träning. Jag vill skriva under på det; liksom att man poängterar vikten av pauser.
  6. Allmän trötthet utan sömninghet har man som en sista punkt. Man skriver att MS personer har ett ökat sömnbehov, och även efter en god sömn kan man vara fortsatt trött, som är skild från sömnighet. Jag kan både känna igen och inte känna igen detta. Perioder sover jag mycket men i perioder är också sömnen väldigt dålig, så i mitt fall jämnar det ut sig i längden.

Man skriver att de olika formerna av trötthet fordrar olika former av insatser men det är en utbredd uppfattning av anpassad fysisk aktivitet kan minska graden av MS fatigue; och det är just det som är kärnpunkten anpassad efter individen. Gäller för övrigt all rehabilitering.( Nu är jag lite allergisk mot ord som rehabilitering, träning på recept. Risken är att detta med livet klinikiseras, medikaliseras. Leken, lusten får förlorad om det för mycket går ut på klinikisering. Men samtidigt är orden viktiga, har mycket viktigt innehåll men jag vill ändå göra förbehållet. Det är just det här som gör att jag vill ta reda på så mycket som möjligt om hälsa, frågans komplexitet; det här att man lyfter fram detaljer, analyserar gör att nånstans finns en risk att livet inte blir något annat än detta hopplock av teknikaliteter. Människan och livet blir maskiner, vi blir ting. Jag tycker detta är viktiga kunskaper, men samtidigt finns det något i det som skrämmer mig).

Detta var en parentes. Anpassad träning anses minska fatigue skriver man. Hur skall då denna anpassade träning se ut.
  • En punkt är givetvis värmekänsligheten. Bara en tiondels grad minskar nervledningshastigheten, och det är givetvisvis viktigt att ta hänsyn till detta. Men samtidigt är det här med värmekänslighet något som är individuellt. Jag läste på ett forum om MS, där en kvinna skrev att hon på sitt MS centrum fått beskedet att det inte var bra för henne att vara nere i värmen och solen i Italien, samtidigt som hon sällan mått så bra som där nere. Jag har också läst att man på något rehabiliteringscenter för MS patienter i Finland har en bastu som används en hel del. För min egen del tycker jag att min värmekänslighet har förändrats. Just nu är jag inte speciellt känslig och trivs ganska bra i solen i uppmot 28 graders värme. Men för dem som är värmekänsliga kan avkylande väst, kallt bad, motion i kylig bassäng vara vägar att kunna tillgodogöra sig träning.

  • Det finns en rädsla för att träning skall försämra sjukdomen, skriver man. Speciellt en rädsla för träning under skov. Man skriver att man måste anpassa sin träning under ett skov men samtidigt är det viktigt att hålla en viss aktivitet för att bibehålla en viss kondition och funktion. En sak som jag tycker kommit i samband med MS för min del är att mina signaler från kroppen inte fungerar, jag måste på något sätt lära om igen vad jag känner. Det kan bli svårt åt två håll. Jag tränande mycket knäböjningar för att öka styrkan i benmusklerna, men samtidigt försummade jag att lyssna, känna igen varningssignaler från knän som nu lett till ganska ordentliga besvär från speciellt vänster knä, Samtidigt kan man vara för rädd så att man inte tränar tillräckligt. Att just ha en guide i sin träning, en personlig coach är inte dumt. Har man då en sjukdom är det bra om detta är en sjukgymnast, som helst är väl känd med den aktuella sjukdomen eller i varje fall är följsam och nyfiken.
Träningen ger ganska snabbt resultat. Träning med ergometer cykel gav redan efter några veckor ett förbättrad syreupptagning, total arbetsförmåga och även den allmänna aktivitetsnivån höjdes. Andra faktorer man sett effekter av träning på är muskelstyrka, uttröttbarhet, livskvalitét. Min erfarenhet stämmer väl överens med dessa fynd.
Man har även sett effekter på handikappgrad, minskad osteoporos. ( Osteoporos är vanligt vid MS på grund av minskad aktivitet. Man skriver om osteoporos och kvinnor men osteoporos hos män är inte helt ovanligt. Jag tror jag såg en rapport om skelettskador hos äldre där andelen män inte var låg.) Skelettet behöver belastning. Sjukdomen MS i leder ofta till minskad aktivitet och belastning. Men kanske många också har brist på D vitamin. I läkartidningen har det det här året det funnits flera artiklar om D vitamin och att vi eventuellt har en brist på detta. Nu senast var en recension av en rapport från England avseende D vitaminbrist. Det är ju väl känt att detta är högintressant vid MS).

I korthet kan man nog säga att vid MS så får man många positiva effekter av träning precis som hos friska men att man måste göra det anpassat i många fall. Men i många fall där man inte har några funktionsinskränkningar kan man träna som en helt frisk skriver man kanske tänka på eventuell värmekänslighet.
  1. P/S

måndag, april 09, 2007

Livsförändrande händelser och Hälsa



Krisreaktioner med tyngdpunkt på dödsfall och att insjukna i allvarlig sjukdom.


Efter att ha läst "Ett år av magiskt tänkande" av Joan Didion och
"Ro utan åror" av Ulla-Carin Lindquist.


Närståendes bortgång kan utlösa sjukdom med död som följd.

En förfader till mig drunknade eller dränkte sig 1755 i en Värmlandssjö, Fåen. Sjön finns inte längre. I senare hälften av 1800-talet beslöt sig några bönder för att de behövde mer åkrar och mark. De slog sig samman om ett projekt, som skulle tömma just denna sjö, Fåen i Brunskogs socken i landskapet Wermeland. Man kan föreställa sig, hur landskapet måste ha sett ut där 1755. Värmlandgårdar ligger på höjder och de heter namn som Kingselviken, där Oppe och Där Nere i Näs och Där Oppe i Kallvika. Idag finns där inga vikar, inga näs men på 1750-talet var det troligen mycket vackert. Men ändå dränkte sig min förfader. Han kom kanske fram till att han inte ville leva och dränkte sig eller också ramlade han i och drunknade. Man kommer att tänka på följande dikt av Nils Ferlin.

Inte ens en grå liten Fågel som sjunger på grönan kvist det finns på den andra sidan och det tycker jag nog blir trist. Inte ens en grå liten fågel och aldrig en björk som står vit men den vackraste dagen som sommaren ger har det hänt att jag längtat dit.

Förr var det olagligt att ta sitt liv. Det blev rättegång, och man bestämde vilken påföljd det skulle vara. Det följde flera sessioner i domstol, som skulle avgöra om min förfader skulle få ligga i vigd jord eller inte. För de efterlevande var det viktigt, att han skulle få ligga innanför kyrkogårdens murar. Jag kan föreställa mig att det inte kan ha varit lätt för den närmaste familjen. De fick en hel del tungt att bära på i sin ryggsäck. Det skulle vara intressant att veta hur länge hans fru överlevde hans frånfälle. Kanske blev det så att hon fick så mycket att tänka på, att det hjälpte henne att vara fokuserad och komma igenom sorgen. Kanske en stor familj och vänner slöt upp och gav det stöd och sociala nät, som är så välgörande. Jag läste en forskningsrapport avseende tvillingpar, som tydde på att det var vanligare bland änkor under sjuttio år att avlida inom fyra år än för deras fortfarande gifta tvillingsyster. Men efter fyra år försvann sambandet, och det blev i stället en större chans att överleva än för tvillingen. Man tolkade det som att denna grupp hade anpassat sig, vuxit och kommit starkare socialt ur krisen. Ordet kris kommer av grekiska krisis och betyder avgörande vändpunkt, plötslig förändring, ödesdiger rubbning. Ordet kreera lär komma från samma källa. Forskningsrapporten var skriven av bland annat Paul Lichtenstein då vid Institutet för Miljömedicin, Karolinska Institutet. (1)
Det är väl känt att en näras död och sorgreaktionerna därefter kan leda till ohälsa , sjukdom och död. Det gäller inte endast en händelse, som när någon går bort utan stora, livsförändrande händelser över huvudtaget. Man kan tala om när man blivit rånad, gått i konkurs, kuggats i en examen och mycket, mycket mer. Joan Didion skriver om en ikon i forskningssammanhang beträffande detta. Det gäller en undersökning av änkor ( the mortality of widows) utförd av Young M, Benjamin B, Wallis publicerad i den ansedda medicinska tidskriften Lancet. Den visade att nyblivna änkor inom sex månader insjuknade och dog i större utsträckning än jämförbara gifta kvinnor.

Stora livsförändrande händelser har visat sig ha epidemiologiska samband med många olika sjukdomar.
För några år sedan kom en dansk undersökning beträffande människor som förlorat ett barn. Den tydde på att risken att insjukna i MS var större för denna grupp än för andra jämförbara människor som inte förlorat ett barn. Undersökningen gjordes universitet I Århus I Danmark av Jiong Li MD och Master of Science. Studien omfattade ett mycket stort antal personer och har därför en viss tyngd. Författaren sa: Vi antog att om stress orsakar MS, kan bara allvarliga saker komma ifråga, därför att MS är en ovanlig sjukdom. Ett barns död är en av de allvarligaste stressorer som kan inträffa i ett land där barnadödligheten är hög, så det tjänar som en objektiv indikator när det skall studeras. Jag har läst detta på hemsidan All about Multiple Sclerosis. Risken för någon i gruppen som förlorat ett barn att få MS var fördubblad. (2)

Det finns forskning om ”livsavgörande händelser” på engelska ” life events” om ett flertal olika sjukdomar. Det är ett välkänt man kan försämras i sin astma eller sitt atopiska eksem, men kan astma och dermatit utlösas av ”livsavgörande händelser”. Maritta Kilpeläinen, avdelningen för lungsjukdomar och klinisk allergologi vid Åbo Universitet med flera har gjort en undersökning om detta.Hon kom fram till i sin undersökning av så kunde vara fallet. Artikeln publicerades 2002 i Clinical & Experimental Allergy 32 (2), 256–263. (3)
När jag söker på google med sökorden ”life events” kombinerat med disease (livsavgörande händelser och sjukdom) får jag mer än 900 000 napp. Det kan gälla Grave’s disease, , en autoimmun sköldkörtelsjukdom, Systematisk Lupus erythematosus , en autoimmun sjukdom som bland annat involverar huden, irritabel colon; en sjukdom som innebär symtom från tjocktarmen, rheumatoid artrit, bröstcancer och snart sagt flertalet sjukdomar. Förvisso säger detta inte dessa sjukdomar utlöses av livsavgörande händelser men det är ändå talande att många seriösa forskare är mycket intresserade av området, och visar på hur betydelsefullt, hur avgörande det är om vi tar vara på varandra i samband med att sådant inträffar. När allvarliga saker inträffar, behöver man hjälp med att bära de tunga tegelstenarna i ryggsäcken och sedan helst kunna lyfta bort dem.

Tsunamin
Något som jag tror gjordes bra i Sverige efter tsunamin var krisomhändertagandet. Det framkom då, att en del tyckte att detta med krisbearbetning med hjälp av professionella inte behövdes. Man sa att alla inte sörjde på samma sätt; man går igenom det på sitt sätt. Förvisso delvis sant men det var viktigt att möjligheterna erbjöds.
Man kanske såg situationen lite grand som i Cornelis Vreeswijks melodi Hopplös Blues:

Hopplös Blues har flyttat in i mitt kök,
Hopplös Blues har…dricker upp mitt kaffe, snor min sista rök.
--- Snälla fru kurator jag står inte ut, snälla fru k…
säg får jag inte be hopplös blues flytta hem till er?


Så kan det naturligtvis kännas, att man måste få någon att lyfta bort en sak, kanske göra den ogjord, men det går ju inte. Men vad skall man då ha hjälpen till? Johan Cullberg skriver, i sin bok Kris och Utveckling, Natur och Kultur 1975, första upplagan sid 144, en bok vilken för mig något av en ikon i krisfrågor, att "terapeutens uppgift är inte att ge tillbaka vad klienten/patienten förlorat eller att förneka den smärtsamma realiteten, utan i stället att varsamt stödja klienten i konfrontationen med verkligheten och motverka realitetsförvanskningar." Men klientens/ patientens önskan är kanske innerst inne just att något skall göras ogjort, att man skall bli frisk, att någon skall återuppväckas till livet.Det är bland annat denna orealistiska önskan man behöver tala om, sätta i relation till verkligheten.
Jag tror, att man kan behöva stöd att gå igenom sin kris, sitt sorgearbete och att det är viktigt. Speciellt viktigt i dessa dagar många lever långt borta från andra anhöriga som mor- farföräldrar, syskon. Det sociala nätverket, som förr kanske fanns naturligt, finns inte där lika starkt som förr. Sannolikt gav satsningen på krisbearbetning att många kunde få hjälp med sin att komma igenom sin kris. Kanhända har de idag eller i framtiden en bättre hälsa, än de skulle ha haft om de inte fått den möjligheten. Jag tror det. Jag tror att det var mycket viktigt att alla erbjöds hjälp. Och speciellt viktigt var det naturligtvis att barnen fick hjälp och stöd. Att som barn förlora en förälder, ett syskon är nog bland det svåraste en människa får uppleva. Att man där satte in intensiv hjälp var mycket viktigt och kanske kunde hjälpa de barnen framöver i livet.

Om irrationella tankar, känslor och beteenden vid kris.

När jag skriver om kris här menar jag traumatiska kriser, dvs. när det finns en klar yttre utlösande händelse, som att någon dött, att man har gått i konkurs, att man har blivit allvarligt sjuk. Det finns också andra kriser, så kallade utvecklingskriser. 40 års krisen är väl ett typiskt exempel på sådana kriser men de viktigaste är de som inträffar i barndomen och hur vi kommer ur dom. I traumatiska krisprocesser, i sorgarbete finns så många saker inblandade, saker som kan vara svåra att förstå. Efter tsunamin kanske någon anklagade sig för att man reste till Thailand; kanske man tyckte sig ha varit den som drivit på. Detta är naturligtvis helt irrationella tankar. Tsunamin utlöstes av ett jordskalv på havets botten och inte av någons tankar. Men anklagelser och skuldkänslor är vanliga inslag i kris och sorgprocesser. Ibland kan det ju finnas reella skuldinslag i en kris och då behöver man ofta ännu mer stöd. Vi är alla människor; det innebär att vi ibland gör fel. Ganska ofta faktiskt men för det mesta händer inget olyckligt. Det är ganska sannolikt, att de som kört sin bil allra mest stolligt i trafiken inte har orsakat något allvarligt, medan ett smärre fel och ibland inget fel alls kan leda till väldiga konsekvenser. Jag har flera gånger dragit en suck av lättnad efter att ha inte kört alltför klokt eller då någon av mina medtrafikanter har gjort det.

Men just skuldkänslor tenderar att dyka upp i sammanhang med död och andra svåra händelser. Ofta kan det vara skuldkänslor från ett tidigare skede i livet, från barndomen som nu dyker upp när man är mer sårbar och mottaglig. Skuldkänslor från utvecklingskriser som man kanske inte alltid gick i genom helt utan men. Om man har mycket sådant i sin ryggsäck riskerar krisen att bli svårare och man kan också behöva mer hjälp.
Många tycker ibland att anhöriga och vänner reagerar väldigt konstigt när de fått en allvarlig sjukdom som cancer, MS eller andra allvarliga sjukdomar. Man kanske undviker att tala om det, vill inte höra. Det kanske är de närståendes krisreaktion. Kanhända är det deras oförmåga att ta till sig de svåra känslorna. Man vill blunda med ögon och öron för det man inte vill se och höra. Man vill förneka det. Detta är ett försvar man naturligt har för att skydda sig och sitt inre. Ett försvar som kanske hjälper en att ta till sig svårare saker i en lämplig takt för att på något sätt skydda sitt inre, sitt jag. Detta gäller givetvis alla som drabbats av en kris både den det djupast berör och dennes anhöriga. Här är stödjarens uppgift att lotsa fram den som är i kris till kunna ge utlopp för sina känslor och närma sig det som har hänt på ett realistiskt sätt.

I situationer med död och andra svåra händelser kan, som tidigare nämnts, de mest rimliga och orimliga tankar dyka upp liksom olika typer av känslor. Smärta är en vanlig känsla vid sorg. Jag har mött många, som fått svår bröstsmärta vid någons dödsbädd. Paradoxala reaktioner som skratt i stället för gråt vid begravningar är inte heller ovanligt. Man kan skratta av sorg och gråta av glädje.
Alla dessa irrationella tankar, känslor och handlingar är helt naturliga och normala, men finns ett behov av att kunna ventilera att sådant kan komma vid kris. Samtal, med andra som har erfarenhet och förstår kan vara viktigt. Samtal med professionell samtalspartner som kurator, präst och liknande är också ett bra sätt att bearbeta svåra saker och ibland helt nödvändigt. Det finns också flera exempel på skrivandets roll i detta sammanhang. Jag har i ett tidigare blogginlägg skrivit om en undersökning med patienter som led av astma eller rheumatoid artrit. De fick i uppgift att en enda gång skriva ned det allra värsta de hade varit med om. I jämförelse med en kontrollgrupp fick båda patientergrupperna en klar förbättring. Undersökningen gjordes av Smyth JM Stone AA, HurewitzA. Kael l. Den var rubricerad A. Effects of writing about stressful experiences on symtomreduction in patients with asthma or rheumatoid artritis: a randimized trial när den publicerades i JAMA 1999;281:1304-9. (4)
Det finns flera exempel på skrivandets roll i detta sammanhang. Man behöver inte vara en skribent i världsklass för att det skall fungera. Det räcker med att försöka sätta sina egna ord på vad man upplevt och upplever.

Ett år av magiskt tänkande-en bok om Joan Didions sorg skriven av Joan Didion


Boken ”Ett år av magiskt tänkande” av Joan Didion är en fallhistoria av ett år- året 2004- i Joan Didions liv. Den börjar vid juletid 2003. Joan Didions och maken John Dunnes (båda mycket kända författare och journalister i USA) barn Quintana insjuknar i vad som först tros vara influensa , men som visar sig vara en mycket allvarlig lunginflammation. Bakterierna sprider sig och det blir en allmän blodförgiftning (sepsis). Det är mycket dramatisk, blodtrycket sjunker och Quintana kommer i chock. Joan Didion utläser av läkarnas uttalanden att dottern inte kommer att klara sig. Den 30 december ligger hon till synes okontaktbar kopplad till olika apparater. Hon är intuberad och andas med hjälp av respirator och syretillförsel. Flera potenta antibiotika prövas.
När Joan Didion och maken John kommer hem till sin lägenhet på kvällen den 30 december , sätter Joan igång med att laga mat och maken John sätter sig att läsa. Joan blandar honom två drinkar med whiskey. När maten är klar sätter de sig till bords. Hon minns i efterhand att de har talat om två saker, dels om hon använt olika sorters whiskey till drinkarna och dels samtalat kring boken som John Dunnes höll på att läsa. Den handlade om första världskriget och dess totala inverkan på hela det förra seklet. Joan rör om i salladen. John Dunnes talar. Plötsligt talar han inte längre. Hon ser att han fallit ihop vid matbordet.

Detta är inledningen till ”Ett år av magiskt tänkande”. Ett år där Joan försöker att på alla sätt handla, tänka så att detta på något sätt inte har hänt. Dottern kommer att klara sig tänker hon. När Joan följt med till sjukhuset , efter att man försökt hjärträdda maken i hemmet, säger hon till den kurator som skall bistå henne, att han inte får komma in i rummet där hon befinner sig. Om kuratorn inte kan komma in, kan hon inte få beskedet om att maken är död, och då är han inte död. Så följer året då hon på alla sätt försöker att finna handtag i tillvaron. Hon beskriver det mycket grundligt i sin berättelse.
Sorgligt nog finns ytterligare ett tragiskt slut. Dottern Quintana överlevde sin svåra infektion och kom hem. Då visade det sig att hon fått blodproppar under tiden i sängläge. ( Vid långvarigt sängläge skall man förebygga detta). Efter hemkomsten blir hon sjuk igen med proppar som lossnar och går till lungorna med andningsvårigheter. Hon räddas än en gång till livet och kommer hem ställd på blodförtunnande medicin. Hon reser med sin make till LA för att ”få färg på kinderna”. När hon går från flygplatsen faller hon ihop. Massiv blödning i skallgropen. Hjärnan trängs ihop . Hon blir medvetslös. Opereras. Joan Didion räknar med hjälp av information hon har om hennes ljusstela pupiller och sökningar på internet att hon har cirka en procents chans att klara sig utan några men och mycket liten chans att överleva överhuvudtaget. Hon klarar sig. Men, efter att boken kom ut avled Quintana. Jag vet inte, men troligen av ytterligare följdverkan.

Sorg- ett exempel på krisreaktion. Men även andra livsförändrande händelser utlöser likartade reaktioner.
Didions bok beskriver på ett mycket utförligt sätt en svår tid i en människas liv. Hur krisens olika faser går in i varandra. Det magiska tänkandet- ”det här har inte hänt tänkandet”- finns med länge och hör hemma i första stadiet av en krisreaktion. Chockfasen. Som i verkligheten pågår den ofta samtidigt som andra faser också kommer och går. Joan Didion hade förvisso ett svårt år och har troligen inte kommit igenom detta ännu, men jag hoppas att hennes skrivande gjort det möjligt för henne att på något sätt ta sig igenom.


Vi människor är i mycket lika. Vi har ärvt olika drag, reaktionssätt som utvecklats under årtusenden. Detta har utvecklats som en följd av att det är ändamålsenligt. Stress och stressreaktioner är idag ganska välkända med sina speciella drag. Det har varit ändåmålsenligt för oss kunna blixtsnabbt ställa om kroppen från vila till stark aktivitet. Lucy, allas vår förmoder behövde det när hon utsattes för någon fara-antingen till att fly eller gå till anfall-eller också att svimma och spela livlös om de två första sätten inte fungerade. På samma sätt är det troligen med krisreaktionerna. Det har säkert en viss betydelse, att de ser ut på det sättet. Kanske är det viktigt i vissa situationer att inte alldeles omedelbart förstå något som hänt, kanske för att man själv skall överleva. Jag vet inte, men påtagligt är att vi reagerar ganska lika och det brukar man beskriva i termer av kris och krisens olika faser. Man brukar indela krisen i fyra olika faser. Detta är förvisso en schablon, ett sätt att försöka göra den traumatiska krisen på något sätt hanterlig. Men det säger oss, att på något sätt så reagerar vi mer eller mindre likartat då det händer oss någon svår livsförändrande händelse.

En krisreaktions olika faser.
  • Man har första fasen, chockfasen. Den kan vara sekundkort men också mycket längre. Man kan säga att den innebär att man inte förstått vad som hänt, att någon dött. Man kan bete sig mycket lugnt, som om det inte berörde en Men i det inre härskar kaos. Man kanske talar om att den närstående maken, barnet dött men känslomässigt har man inte förstått det. Joan Didion beskriver detta mycket bra. På sjukhuset sa man på kvällen då John Dunnes dog, att hon var den "lugna typen". Det är viktigt att veta att under chockfasen tar man inte till sig information men det är mycket vanligt att man får viktig sådan då till exempel på sjukhus. Vanligen minns man det inte efteråt. (Det är väl känt att patienter minns överhuvudtaget väldigt litet av vad en läkare sagt vid ett vanligt besök. Man frågar ofta mottagningspersonal efteråt)
  • Nästa fas kommer då man börjar ta till sig känslomässigt vad som hänt. Den kallas reaktionsfasen. Då kommer olika känslor, där en del gråter högljutt och och skriker medan andra kanske reagerar mycket mindre synligt. Då kan ilskan komma på sig själv, på andra, på begravningsentrenören, på sjukhuset, på den som dött. Man försöker hitta en mening i vad som hänt och i den kaotiska situation man befinner sig i, man frågar sig varför detta skett. Det är också sådana saker som förnekelse kan komma in, ett försvar som gör att man kanske kan ta till sig det svåra i sin takt. Det kan vara i den här fasen man upplever att man talar med någon som gått bort eller tycker sig se den döde. Det kan då vara bra att få veta att sådant förekommer i kriser, och att man inte håller på att bli allvarligt psykiskt sjuk. Tyvärr finns det nog en hel del fall där det bakom olika diagnoser som demens och psykoser finns krisreaktioner. Joan Didion skildrat reaktionsfasen väl i sin bok. i sin bok.
  • Den tredje fasen är bearbetningsfasen. Då har man kommit ur den akuta krisen. Då börjar man att ta till sig de saker som har hänt och blickar en del framåt. Försvarsmekanismerna av typ förnekelse minskar. Ens beteende börjar likna det man haft innan krisen. De irrationella känslorna och tankarna avtar, och man talar och tänker mer realistiskt. Ofta blir man också tvungen att ta itu med olika saker rent praktiskt.Om det gäller en avliden maka/make kan man behöva lära sig laga mat om den andre skött allt sådant, betala räkningar. Det finns en hel rad praktiska saker som måste tas tag i. Om man fått en allvarlig sjukdom med handikapp kommer givetvis mängder av nya situationer som man måste lösa. För min del blev det bland annat uppvärmningen av huset, som jag måste göra mycket enklare och mycket, mycket annat. En del av bearbetningen kan vara just skrivandet. Jag tror att det för Joan Didions del började efter minst ett halvår, detta med att skriva om vad som hänt. I bearbetningsfasen kommer också så småningom de ljusare minnena dyka upp. Tidsperspektivet förändras, man ser kanske inte bara just detta att någon dött, utan man kommer att se tillbaka på hela livet man haft tillsammans. Om man utvecklat ett handikapp kanske man i början kände, att nu kan man inte göra det och det när man ser någon åka rullskridskor, vattenskidor etc. I varje fall var det så i mig, att när jag såg människor göra de mest äventyrliga saker, kände jag ett stygn i hjärtat, det där kan inte jag göra numera. Nu i bearbetningsfasen tänker jag tanken, att det där kunde jag egentligen inte förut heller, och jag har ju ingen äventyrlig läggning eller önskan. Även Ulla-Carin Lindquist kommer i sin bok in på sådana tankar, om vad hon kunde göra för en ganska kort tid sedan. Det är bara att för henne måste det ha känts mycket värre. Hon såg nästan dag för dag hur hon försämrades. Ur den synpunkten är boken svår att läsa. Men hon kommer ändå in i en bearbetningfasen i sin kris. och man kan också se att hon på något sätt kommer in i även nästa fas.En fas där hon planerar för sina barn både praktiskt men också för hur de skall klara sin kris, som består i att deras mor blir sjukare och sjukare och dör. Och den mamman det är hon. Hon tänker på hur hon ser ut i deras ögon. Det blir mycket viktigt för henne att ha utsökta kläder, att se så bra ut som möjligt. Hon vill att hennes kära, barnen och maken skall minnas henne som den vackra kvinna hon var. Men hon tar även itu med sjukdomen i samhällsperspektiv. Varför forskas det så lite kring ALS. Hon ser till att det görs en film om henne. Hon tar intiativ till en fond som stöd för ALS-forskning.
  • Denna fas kallas nyorienteringfasen. Man börjar kanske kan hitta nya vägar i livet. Det är inte ovanligt att man ser detta, tycker jag. Bodil Malmsten skriver i sin bok Mitt första liv:" Min farmor levde upp då min farfar dog . När morfar dog gick mormor och la sig" ( och jag tycker mig förstå att hon inte reste sig upp igen). Det berodde nog inte på hur deras äktenskap varit, utan mera hur man arbetat sig igenom krisen men också på personliga förutsättningar, hur mycket man hade av "KASAM", som Antonowski kallar det. KASAM som han kallade de egenskaper, som han fanns hos vissa människor som överlevt koncentrationsläger. Han blev förvånad när så många som bortåt 30 procent av överlevarna mådde bra psykiskt i en undersökning han gjorde, trots de fruktansvärda upplevelser de haft. Han fann då detta hos dem som han kallade KASAM, en förkortning för känsla av sammanhang. Han beskriver det i boken Hälsan Mysterium. Boken finns recenserad i läkartidningen av psykiatrikern Nils-Erik Landell och i den kan man få en utmärkt beskrivning av vad det innebär. (5) Det är också här man ser de människor som omtalas i undersökningen av änkor gjord av Paul Lichtenstein vid Institutet för Miljömedicin, Karolinska Institutet. De som fanns kvar efter 4 år hade en större chans än att överleva än sina gifta tvillingsystrar. De hade anpassat sig, vuxit och kommit socialt stärkta ur krisen. Sorgen finns kvar som ett ärr i själen och kan kortvarigt komma tillbaka som stark smärta om man lyckats att på ett bra sätt arbeta sig genom krisen.
En bit jord, en bok om ett år av sorg av Käbi Laretei.

Konsertpianisten Käbi Laretei har också skrivit en bok, ”En bit jord” om ett år av sorg. En berättelse om året då hennes far dog ganska plötsligt och därefter insjuknade modern och låg nästan som ett paket på olika långvårdsavdelningar, tills hon slutligen avled. Under detta år kommer mycket tillbaka till henne från familjens tidigare liv i Estland. Under tiden där hade Käbi Laretei en besvärlig astma. Den försvann då Estland invaderades av Sovjet och familjen som många estländare och andra balter förlorade allt. Hennes far då estnisk minister i Sthlm var hotad av dödstraff om han återvände. Hela familjen flydde till Sverige. ( Som dock var ganska ovänligt. Utrikesminister Östen Undén sade till den olyckliga fadern och ministern, då Sverige krävde att man skulle överlämna ambassaden till Sverige: "Har verkligen sådana små stater något berättigande". Undén sade det till fadern, som riskerat sitt liv i frihetskriget, som hade förlorat sin yngste bror i samma krig och vars åldriga föräldrar nu deporterades till Sibirien. Men mitt i bedrövelsen försvann alltså astman. Käbi skriver: ”Jag var av med astman den dagen jag blev flykting. Ingen utpressning kunde framtvinga den igen.”

Under året med föräldrarnas sjukdom och död blir Käbi oförmögen att arbeta, hon fylls av olust och får symtom från luftvägar. Allt eftersom hon arbetar sig igenom sin kris kommer och går hennes andningsbesvär. Kanske är detta en beskrivning för att hon inte får utlopp för sina tårar, de stockar sig och orsakar slemhinns- och bihålebesvär. Didion hittade om detta i sina sökningar om sorg och reaktionerna på sorg. Jag tror det möjligen var i Bereavement: Reactions, Consequences, and Care (1984). Denna skrift finns åtminstone delvis på nätet på länken.

Det finns gott om böcker, som skildrar hur man genom olika samtal och andra bearbetande metoder kommer fram till läkning efter svåra händelser. Den mest kända skildringen är kanske fiktiv. Jag tänker på Vilhelm Mobergs Ulrika i Västergöl i Amerikaeposet. Hur hon lämnade kunde lämna eländet, fattigdomen och förtrycket i ett Sverige, där hon hade sålts på auktion vid fyra års ålder till en bonde och storpamp, som sedan våldtog henne då hon var fjorton. Därefter var hon byhoran, den mest förtryckta och föraktade av alla. Men när Ulrika mötte människor som såg henne, såg människan och accepterade henne, kunde hon utvecklas till att bli en lycklig och respekterad människa.
I faktiska livet finns böcker som ”Orden som befriar” av Marie Cardinal och ”Ingen dans på rosor” av Joanne Greenberg (Hannah Green). Båda är självbiografiska och skildrar hur de i samtalets form botats från allvarliga psykoser. Men det rör sig då om år av psykoterapeutisk behandling och om några fall som har varit mycket lyckade. Samtal vid akuta kriser och sorg har inte den ingående karaktären. Jag tar upp det för att visa på samtalets och ordens inneboende kraft.

Sorgens förändring.



Det här är en bild från en begravning på landet 1908. Då var döden inte någonting som skedde på sjukhus. Det fanns många sjukdomar på den tiden, som man inte kunde bota, men som idag är banala. Före penicillinet var allvarliga följdverkningar av streptocockinfektioner i halsen vanliga. Öroninfllammationer kunde leda till döden. För att inte tala om blindtarminflammation. Listan kan göras mycket lång. Men på den tiden kunde man antagligen hantera döden och sorgen bättre. Här har man sorgklätt huset, draperat gardinerna på ett speciellt sätt. Man har prytt verandan med granris och kanske golven också. Begravningen kunde pågå i dagar. Man klädde sig i speciella kläder, De närstående kvinnorna bar sorgflor som var draperat framför ansiktet under begravningen, men efteråt veks det tillbaka och täckte bara halva delen av huvudet. Detta minns jag från mina föräldraföräldrars begravningar på femtiotalet. Före begravningen hade man olika traditioner med liksvepning och den döde låg lik i finrummet. Jag minns att man hade utläsningar av döda åtmistone så sent som på sjuttiotalet. Just nu pågår förändringen att man mer och mer slutar att bära ut den döde ur kyrkan och i stället avslutar akten inne i kyrkan. Och man hade som sagts ett gravöl som kunde pågå i dagar, där olika känslor kunde få sina utlopp. Allt detta var uttryck för att det fanns ett etablerat nätverk, som stödde personerna när något sådant som dödsfall inträffade. Det fanns nätverk för många olika skeden i livet. Födslar. Omhändertagande av barn. Man hade stöd av anhöriga och vänner. Mor- och farföräldrar fyllde en viktig roll.

Detta har i stort sett försvunnit idag. En del hänger samman med att vi bor idag inte så nära våra anhöriga. I många fall bor barn och föräldrar på helt olika håll och de som bor i omgivningen känner man dåligt. Man säger adjö till den som gått bort en kort stund på sjukhuset. Begravningsakten är ofta plågsam och obegriplig och att visa tårar ses av många som ett tecken på svaghet, som något skamligt, medan jag menar att det är en styrka. Behärskningen uppskattas. Man har inget fungerade socialt skyddsnät. Den gångna tidens skyddsnät hade ett pris , bland annat jantelagen men det finns också en sorts jantelag och tryck även i dag om än det gäller andra saker.

Det finns många undersökningar om det sociala nätverkets betydelse. En är gjord på japaner som emigrerat till USA. Man jämförde en grupp som flyttat till Kalifornien med en grupp som flyttat till Hawaii. Den visade att man i Kalifornien löpte betydligt större risk att dö i hjärtinfarkt än i Japan och på Hawaii. Man misstänkte första matvanor och liknande. Att man i Kalifornien hade anpassat sig mer till de amerikanska vanorna med fast food och stor mängd fett samt inte minst börjat röka. Detta visade sig stämma till en liten del, men om man tittade på faktorn socialt nätverk, dvs om man levde enligt gammat japanskt mönster med storfamilj mm, förklarade detta skillnaden bättre. De som behållit mer av det japanska sättet att leva var de på Hawaii och detta förklarade till stor del deras lägre risk att dö i hjärtinfarkt. Jag läser om detta i boken Socialmedicin och psykosocial medicin av Töres Teorell, Peter Allebeck, Finn Diderichsen (red). Studentlitteratur 1987 sidan 79 under rubriken Sociala nätverk och hälsa-Empiriska studier.

Kanske sjukvårdiseringen av döden, där den blivit klinisk och teknisk, spelar in också. Jag läste i Jerzy Einhorns andra memoarbok, Det är människor det handlar om, att en period ägnade man sig överhuvudtaget inte åt de patienter, som inte trodde kunde botas på Radiumhemmet. Det var säkert inte enda stället. Man besökte dessa patienter inte på ronderna utan gick förbi deras rum. I själva verket var det ju dessa som behövde ha en doktor vid sängkanten för att tala om sin vånda, sin oro för att dö. Jerzy Einhorn införde förändringar därvidlag och hans vägvisare var Loma Feigenberg. Det har nog blivit bättre nu ,men jag tycker att jag själv under min tid som sjukhusläkare kunde ha varit bättre på detta.

Jag minns för min del kom bearbetandet av sorgen efter mina föräldrars död , när vi gick igenom deras saker och avvecklade deras hem. Då vi tog itu med det praktiska kom känslorna. Törhända var det därför man förr hade fasta rutiner för många saker, som skulle hända då någon dött. Då kom i samband med de praktiska rutinerna kanske känslorna fram och kunde bearbetas, och man kunde tala om det som skett. Jag har träffat många som saknat just detta. Både vid dödsfall och när något annat hänt har människor, anhöriga, vänner undvikit att tala om sakerna. Men det har inte varit något man hellre hade velat än att få prata med någon om, vad som hänt.Det är alltså precis vad vi bör göra, när vi träffar någon i en sådan situation; Vi bör tala om det. Sällan blir man avspisad. Men det kan hända.

Nätverket- det sociala stödets betydelse i tider då marken sviktar och vi tycker oss gå på gungfly.

När man tittar på program på TV om sådana saker som att kvinnor har svårt att komma fram i näringslivet, bli chefer så talas det mycket om att män har sina nätverk, nätverk som inte släpper in kvinnor. Det kan nog vara riktigt. Det finns säkert sedan en lång tid tillbaka fasta strukturer för nätverk i dessa sammanhang. Men är det inte så att överallt där det finns människor bildas sociala nätverk. Att tiden är en faktor i bildandet och förändrandet av nätverk. Utvecklingen av samhället i stort innebär att förändringen i inställningen till sorg och död bara är en liten del. Utvecklingen har inneburit att en del av de gamla nätverken har blivit glesare. I dag är skilsmässor och separationer så vanliga, att ens partner ofta inte är någon som kommer att följa med hela livet. Syskon är kanske de personer, som man kan räkna med kommer att vara de som finns med i det längre perspektivet, om man nu har några syskon. De nära vännerna följer relativt sällan med under långa tidsperioder (decennier). Har man sådana vänner skall man skatta det högt. Arbetskamrater är viktiga men även där finns begränsningar i relationerna. Det är relativt sällan att man umgås mycket med arbetskamrater utanför arbetet. För barn som inte lever tillsammans med båda biologiska föräldrarna blir ofta relationen till en av föräldrarna oftast fadern ganska dålig. Det kommer in nya kontakter i form av plastpappor, bonusmammor och bonussyskon, som kanske sedan försvinner igen. Det innebär visserligen en form av nätverk men kvaliteten på relationerna för barnen blir ofta lidande i sådana familjer jämfört med där man lever tillsammans med sina biologiska föräldrar. Detta dels på grund av att det är så mycket svårare men också på grund av att det innebär en massa saker som stjäl tid, tid som man skulle behöva till kontakt.. Tillkomsten av den moderna tidens medier i form av TV, datorer har också bidragit till att kvaliten försämrats på relationerna. En frukost med frukostteve på är inte lika bra som en frukost där man umgås med sin familj utan TV. Överhuvudtaget har ofta de gemensamma måltiderna försvunnit i många hem. Allt detta är en utveckling som inte är gynnsam för människan.

På vilket sätt kan ett nätverk vara bra?
Vi såg i undersökningen av japaner som immigrerat till Kalifornien och Hawaii, att de som bevarat sina nätverk löpte mindre risk att dö i hjärtinfarkt. I boken Socialmedicin och psykosocialmedicin beskrivs ett par teorier som forskningen kring sociala nätverk utgår från.
  • Den ena kallas buffertmodellen och innebär att de mänskliga och sociala relationerna utgör ett skydd, något som hjälper till att ta emot stötarna vid svåra påfrestningar. Man antar då att vi vid olika påfrestningar reagerar på något sätt som kan framkalla ohälsa. Och vi vet ju att vi vid kriser reagerar med bland annat stressreaktioner. Våra hjärtan bultar, vi drar djupare andetag, blir spända i musklerna. Själv brukar jag få mycket spända ryggmuskler när något händer så att jag knapp orkar gå. Det har hänt vid åtminstone två begravningar att jag känt att jag fått väldigt ont i ryggen. Jag minns en gång då jag blev utskälld, att jag plötsligt fick jätteont. En gång när jag väntade vid ambulansintaget på ett hjärtstillestånd hände samma sak. Jag är övertygad om att ni alla på något sätt känner igen stressreaktioner, som kan kännas vid någon krisartat eller oroväckande händelse. Joan Didion berättar, att hon frös obeskrivligt då hon följt med in till sjukhuset vid makens död. En situation som lätt kan förklaras med stresshormonernas sammanträngande inverkan på blodkärlen i huden. Om det sociala nätverket kan hjälpa till och verka avlastande vid sådana reaktioner är detta gynnsamt för hälsan. Kortvarig stress är inte farlig, den är till och med livsnödvändig. Det är den långvariga stressen som inte är bra, som är väl känd för att kunna ge bland annat högt blodtryck men det finns mycket som talar för att den även är inblandad i en mängd andra sjukdomar.
  • En annan forskningmodell kring sociala nätverk kallas enligt boken direktmodellen, och utgår enligt samma källa från att närvaron av mänskliga och sociala kontakter är ett fundamentalt mänskligt behov. Man får genom de sociala kontakterna en hjälp till att finna sig tillrätta och anpassa sig till förväntningar och krav. Det sociala nätverket bidrar till stabilitet och en viss förutsägbarhet . Ett sätt att uppfatta verkligheten som förutsägbar är också en av hörnstenarna i Antonowskis teori om KASAM, känsla av sammanhang.

I samma bok redogörs för ett nätverksindex, som skall beskriva hur starkt kontaktnät man har. Har man ett lågt värde så har man få kontakter, inte gift eller sambo, få kontakter med anhöriga och vänner, ej med i föreningar eller religiösa organisationer. Man fann en övervikt för dödlighet hos de som hade ett lågt värde på detta nätverksindex. Det var en ökad dödlighet över ett brett fält av sjukdomar hjärt-kärlsjukdomar, tumörsjukdomar och inte enbart i exempelvis alkoholism, depression och självmord, vilket man kanske skulle gissa.

Samhället verkar i mycket utvecklas i en riktning som försämrar de sociala nätverken. Det blir en angelägen politiska fråga att hitta vägar att stödja och förstärka dem. Det är kanske ännu viktigare än att försöka reglera kostvanor och liknande i detalj att försöka hindra nedbrytningen av nätverken. Sociala myndigheter och sjukvård har byggts upp för att ta tag i akuta situationer, i åldringsvård, hemtjänst etcetera men kan inte ersätta kvaliten i de mänskliga kontakterna som ett nätverk som vuxit fram under en längre skeden av livet. Det blir på något sätt alltid akuta åtgärder även om åtgärderna pågår under år.Det blir vare sig det gäller åtgärder från samhället som hemtjänst eller frivilligorganisationer i stort sett alltid något som kommer när något redan skett. Den förebyggande verkan som de naturliga nätverken med familj, vänner , egna kontakter med föreningar och organisationer uteblir också. Samhället kan inte ta hand om allt sådant, och i själva verket vill väl de flesta av oss inte det.

Vad kan man göra för att förbättra möjligheten att gå igenom en kris?
  • Nätverket. Det är alltså viktigt för vår hälsa att vi vårdar våra kontakter med nära och kära. Det skyddar mot ohälsa och sjukdom. Det hjälper oss att bära en ryggsäck som i bland blir för tung. Det förbättrar vår möjlighet att gå igenom en kris.. Att vårda sitt sociala nätverk i alla tider kan hjälpa dig, din familj, dina vänner när något svårt inträffar.
  • Professionell hjälp. Ta reda på de hjälpmöjligheter som finns. Det är också ett sätt att bygga nätverk. Kurator på sjukhuset? Präst? Samtalsterapeut? Psykolog? Läkare, distriktsläkare, psykiater? I svåra krisreaktioner kan det komma saker som du behöver detta.
  • Sätt att bearbeta. Skrivandet och andra uttryck för emotioner kan vara värdefullt. Att föra en dagbok kan vara en bra vana att ha när något inträffar speciellt vid bearbetningen av krisen Samtalsgrupp.
  • Andra sätt :Målning. Läsning. Musik. Kursdeltagande. Motion och fysisk ansträngning kan också vara sådant som kan bidra till att man får lättare att bearbeta sin sorg. Någon sa, att många män spenderar många timmar med att fiska och meta, men de vet egentligen inte vad dom gör. Han eller hon menade; de låter känslor, tankar smyga sig fram i lugn takt, som en meditation. En gammal kvinna broderade mycket berättade hon för en föreläsare om meditation att hennes broderi fungerade för henne som en meditation

Vad hände med min förfaders hustru? Hustrun till mannen som drunknade 1755. Jag måste slå upp det... ... ...Jag lyckades inte hitta när hustrun Karin Jordsdotter dog. Hur går det för Joan Didion? Jag läste i en intervju, att hon var orolig för att ha förlorat mycket i vikt.



Referenser och noter:
Böcker: Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion
Ro utan åror av Ulla-Carin Lindquist
Kris och utveckling av Johan Cullberg
Mitt första liv av Bodil Malmsten.
Hälsans mysterium av Antonowski
En bit jord av Käbi Laretei
Utvandrarna av Vilhelm Moberg
Orden som befriar av Marie Cardinal
Ingen dans på rosor av Hannah Green ( Joanne Greenberg)
Socialmedicin och psykosocial medicin av Töres Teorell med flera
Det är människor det handlar om av Jerzy Einhorn

noter:
1. Forskningsrapporten var skriven av bland annat Paul Lichtenstein då vid Institutet för Miljömedicin Karolinska.Källa för detta är: Forskning om sorg och risk att dö. http://www.journals.cambridge.org/action/displayAbstract?fromPage=online&aid=25799#
2. Jiong Li MD och Master of Science.Universitet I Århus I Danmark Referat av rapporten finns på hemsidan All about Multiple Sclerosis (http://www.mult-sclerosis.org/news/Mar2004/StressofLosingChildIncreasesMSRisk.html

3. Stressful life events promote the manifestation of asthma and atopic diseases
M. Kilpeläinen,M. Koskenvuo,H. Helenius and E. O. Terho.Department of Pulmonary Diseases and Clinical Allergology,*Department of Public Health, and†Department of Biostatistics, University of Turku, Turku, Finland

4. Smyth JM Stone AA, HurewitzA. Kaell A. Effects of writing about stressful experiences on symtomreduction in patients with asthma or rheumatoid artritis: a randimized trial. JAMA 1999;281:1304-9
5.Hälsan Mysterium. Boken finns recenserad i läkartidningen av psykiatrikern Nils-Erik Landell och i den kan man få en utmärkt beskrivning av vad det innebär. http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=3645

P(eace)/S(une)