Hej och välkommen

Hej och välkommen. Bloggen handlar om livsstilsfrågor och att leva med kronisk sjukdom. Här lämnas inga medicinska råd. De bör ges öga mot öga.

Translate

onsdag, december 31, 2014

Gott Nytt År

Här i V-land är  det underbart väder denna nyårsafton.

Igår tittade jag igenom det gångna årets anteckningar för att se vad som jag nu tycker om dem.

NEDA ( no evidence for disease activity- inga bevis för sjukdomsaktivitet) och T2T ( Treat to target-behandla tills man uppnått målet) är två begrepp som blivit allt viktigare i terapin av kroniska sjukdomar. NEDA är ett begrepp som kommit avseende MS, där målet är att trycka tillbaka all inflammation i hjärna och ryggmärg så snabbt som möjligt så att inga skador och handikapp skall inträffa. Det innebär att man går in med "aggressiv" terapi initialt för att förebygga framtida handikapp.
T2T är viktigt inom området reumatiska sjukdomar där målet är ungefärligen det samma- att handikapp inte skall uppstå. Inom reumatologin har detta fler år på nacken. Man kan säga att reumatologin är en föregångare.

Blodstamscellstransplantationer vid MS är också något intressant. 60 fall har rapporterats i Sverige med goda resultat. En större studie är på gång.

Sambandet mellan bakterierna i tarmen och immunsystemet och hälsan i allmänhet är också ett intressant område. Beträffande sjukdomar som MS och RA finns  sporadiska fall rapporterade avseende fekala transplantationer och möjligen, möjligen  kan där finnas något. Beträffande vissa svåra tarminfektioner ( clostridium difficile) är fekala transplantationer nästan suveräna. Även vid tarminflammationer som ulcerös colit och Crohns sjukdom studeras denna behandling.
Beträffande IBS ( irritabelt tarm syndrom) har dieten FODMAP blivit känd som en effektiv behandlingsstrategi.




Livsstilsfrågorna:
Där har kommit studier om bl a övervikt, rökning som riskfaktorer för MS. Jag såg nyligen att man frågade  olika neurologer  på MEDPAGE om Terry Wahls Protocol. De sa ungefär så här: det finns inga bevis för att detta skulle ha någon speciell betydelse för MS  med undantag för att leva och äta sunt är bra för alla.  Jag tycker emellertid att detta är fel inte ur den bemärkelsen att det är någon terapi för MS, men det är ändå på ett sätt viktigare för MS patienter. Man har lite mindre att spela med om man fått skador och då gäller det att vårda det man har kvar och att god kost, fysisk träning och i övrigt bra levnadsvanor är en del av detta.

Se om Garth Mc Lean. Han var tydligen ganska illa däran då han fick diagnosen 1996. Den man han gått hos och lärt sig Yoga Eric Small fick diagnosen för mer än 50 år sedan. Man kan läsa om Garth i senaste MS magasinet.


fredag, december 26, 2014

Snart nytt år: Dags för ny utvärdering av min hälsa

Tidigare utvärderingar ( det som beskriver utvecklingen i helhet är några år gammalt)

2014

Jag har haft  symtom som har varit ganska svårhanterade länge:
1. dels mag tarmproblematiken
2. samt besvären med domningar mm i fötterna- speciellt har det stört sömnen på dagen tycker jag inte längre det är något problem.
3 Urinträngningar
Då jag var hos neurologen i början av december diskuterade vi besvären från fötterna. Han föreslog då att jag skulle prova ett parkinsonmedel. Vi har diskuterat det tidigare men jag har varit något avvaktande. Han sa emellertid att han hade goda erfarenheter  och det är en mycket kunnig och erfaren neurolog. Jag visste också från intervjun med Per Bergman i Karin Glasbys och mitt arbete Att ta åran i egna händer, att det hjälpt denne mycket. Så här sa Per Bergman: "Sen har jag en sak till som vållat mig mycket bekymmer, restless legs. Det hade jag uppe då med läkaren på neurologen. Denne sa: Jaha, det har med sjukdomen att göra, och så fick jag ytterligare psykofarmaka. Men så lyssnade jag lyssnade på ett svenskt radioprogram och jag fick beskedet att det fanns mediciner, som skulle kunna hjälpa. Jag hörde namnet på personen som blev intervjuad och gick sedan in på internet och sökte. Det fanns två personer med det namnet i Sverige. Jag ringde upp. Antingen var det första personen eller också var det den andre. Så jag fick tag på den här personen som berättade vad medicinen hette med mera. Jag gick då till min neurolog och bad att få recept på medicinen Sifrol utskrivet. Neej, det gick inte. Men jag är envis och fick det slutligen utskrivet för tio dagar på prov. Det var ett himmelrike var i tio dagar. Det hjälpte bra."
Jag började med medlet Sifrol för 15 dagar sedan och det har fungerat tillfredsställande med en låg dos. Symtomen försvinner inte med det "laner" som det heter på värmländska dvs det känns inte så mycket. För mig har det "lane" så mycket att det inte stör sömnen längre. Jag somnar in utan problem. Så fungerar det i fortsättningen verkar ett problem vara ur världen.

Även problemet med mag-tarm har minskat. Jag har skrivit mycket om detta under hösten inspirerat bl a av forskningen kring tarmbakteriernas troligen viktiga betydelse för hur vi mår och kanske också för immunrelaterade sjukdomar. Jag har ´ju haft en del problematik. Efter att ha läst om bl a fekala transplantationer och om forskning om probiotika fann jag att en del probiotika hade verkan vid bl a tarmfunktion; Jag använder ett probiotikum som innehåller LAB4-komplex som enligt denna forskning tycks ha effekt vid olika åkommor.. Jag läste dessutom om Fodmap dieten  som är en diet som tycks vara löftesrik vid bl a IBS.
Jag har med både de här angreppsvägarna blivit bättre och jag hoppas att det skall hålla i sig.

Avseende urinträngningarna så har jag intensifierat en yogaövning som jag hållit på med länge om som sägs fungera då man har sådan problematik
. Jag vill inte säga att jag märkt detta hittills.( jag skrev om det maj 2011 och har inte märkt att det fungerat) Nu har jag som sagt ( skrivet) att jag ökat på fler ggr och mer ansträngning och kanske, kanske hjälper det. Men jag vet att det är mycket psykologi kopplat till det här och placebo effekten är stark.

Framtiden får utvisa om något av det här håller  framöver. Man skall inte ropa hej förrä. ... ...

Övriga saker som gång, balans, tal, kognition, fatigue mm känns helt okay och stabilt sedan något år nu.

tisdag, december 23, 2014

God Jul önskas läsarna av bloggen

Fick ett ex av Biogens tidskrift MS magasinet häromdagen. En hel del bra och lättläst om MS och livsstil mm där. Man kan nog beställa den om man mailar infosweden@biogenidec.com eller går in på www. multipelskleros.nu.

Ha en bra Jul och njut av julbordets omega-3, frukter och grönsaker samt fibrer.
De här vackra iskristallerna fann jag vid en bäck då jag var ut och spatsera

torsdag, december 18, 2014

Det har kommit en del forskning om progressiv MS och också en del erfarenheter

Jag tänkte skriva om vad som hänt om och med mediciner under 2014. Det är mycket. Inte minst har det kommit en hel del forskning om progressiv MS exempelvis statiner, vidare diskuteras cladribine, det svenska preparatet Laquinimod och faktiskt ett antal fler. Jag har också läst att kända och respekterade neurologer har rekommenderat att man skall rekommendera en bra livsstil och absolut sluta röka men även ha en nyttig kost och röra på sig vid progressiv MS. Detta har man inte sagt tidigare. Det där med nyttig kost är svepande och det finns många röster. Själv försöker jag äta mycket grönsaker och frukt men har under hösten fått dra ner på vissa kolhydrater (FODMAP) som ger material i tarmen till bakterier som kan jäsa. Sedan försöker jag ligga under 15 mg mättade fetter per dag. Strävar att få i mig fisk och omega-3 i form av linfröolja. Den kosten gjorde att jag gick ned en hel del i vikt- och övervikt är liksom rökning numera en känd riskfaktor för MS men också för andra autoimmuna sjukdomar. .
Intressant är den nya studien om statin.Jeremy Chattaway heter en av forskarna bakom den nya studien. Han har med studien pekat på ett problem. Det finns inga stora pengar att dra in på statiner. Det är ett fritt preparat ( inget patent längre). Detta innebär att det inte kommer att satsas på forskning finansierat av läkemedelsbolagen. Jeremy Chattaway är dock en av ledarna inom ett projekt som kallas MS Smart som går ut på att snabba upp forskningen kring progressiv MS. Bl a skall man göra det genom att undersöka flera medel samtidigt. Forskningen görs bl annat genom bidrag från MS organisationer. Just nu är det medlen i en aktuell studie:
  • amiloride ( ett blodtrycksmedel som blockerar kalciumkanaler i cellmenbraner på neuron i hjärnan vilket kanhända kan skydda myelin och nervfibrer)
  • Ibudilast används vid astma och kan ev. Minska immunceller i hjärna och kanske skydda neuron från att skadas
  • Riluzole arbetar genom att blockera glutamat receptorer. För mycket glutamat kan vara toxiskt för nervfibrer och skada dem. Man vill undersöka riluzole för att se om det kan skydda nervfibrerna och vara verksamt mot progression.




Här är kanske platsen att berätta om mina erfarenheter av medel kring vilket det inte lönar sig att forska. I mitt fall gäller det statiner, kortison och D-vitaminer. Men observera vad som hände kan vara att jag till en del minns fel och det kan vara tillfälligheter. Kom ihåg att det här är ett fall, mitt fall. Och en svala gör ingen sommar.
Jag har en del erfarenhet av statiner. Jag fick medicinen 2001 efter att man funnit att jag hade lätt förhöjda blodfetter. Jag fick det också i samband med att jag var sjuk i något som kanske var ett skov ( min neurolog var tveksam medan jag i efterhand tror att det var ett skov). Jag började med statinet simvastatin i lägsta dos och blev inom kort mycket bra.( Därefter är jag tveksam om vad som hände men det kan ha varit så här. Jag vet att jag slutade med statin då jag tyckte jag borde skärpa min diet i stället. Någonstans där fick jag ett skov som satt i några månader. Efter en tid började jag med statin igen – jag vet inte riktigt när. Sedan blev jag väldigt bra i cirka två månader-bättre än jag varit på flera år- kognitivt, fysiskt. Sen fick jag ett skov som jag kallar globalt- det drabbade i stort sett alla funktioner. Då hade jag slutat med statin men jag kan inte sätta samband tidsmässigt på det här- det är sånt jag konstruerat i efterhand. Vad jag skrivit här skall man således ta med en nypa salt) Det globala skovet har jag kvar symtom av än men blygsamt. Det var dock ordentligt besvärligt i åtminstone två år. Det var så besvärligt att jag hade funderingar på att det vore bättre om det varit slut men samtidigt hade jag ett hopp att det skulle bli bättre. Och jag tränade men orkade inte mycket. Vad jag vet var att det kom en liten studie av statin (simvastatin 80 mg) som visade en reduktion av inflammatorisk aktivitet på MRI med drygt 40 procent. Då började jag med statiner igen. Cirka en månad efteråt återfick jag full rörlighet i hö arm. Jag hade då haft detta symtom i 17 månader. Jag trappade upp dosen successivt men då rörligheten återkom hade jag endast lägsta dosen. Jag följde upp med prover för att se att jag inte utvecklade biverkningar. Sedan dess har jag stått på statin. Jag var tänkt att sluta för en tid sedan men då kom en ny studie som tyder att hjärnkrympningen minskar ( och progression) med statiner. Tur att jag fortsatte troligen. / tilläggas kan att jag stod också på Rebif sedan något år.

Jag har också upplevt god effekt av kortison som jag tog under en månads tid i hög dos och sedan nedtrappning. Jag tog det inte på grund av MS men jag blev fruktansvärt mycket bättre i min MS. Min MS dimma minskade oerhört, min droppfot försvann och därefter har det bara blivit bättre och bättre ( och där tror jag starkt min diet, min träning och D vitamin har inverkat, D vitamin har jag tagit sedan jan 2004 i lågdos men successivt ökat, Jag har också varit i soliga länder på vintern sedan dess). Idag har jag fortfarande simvastin som jag ursprungligen har pga blodfetterna men jag misstänker starkt att jag har fördelar av det avseende min MS.

söndag, december 14, 2014

Information om Constraint Therapy finns på flera ställen i bloggen!


vattenfall där jag bor längre ner finns ett betydligt större
Här ett exempel på vad jag menar med att för närvarande är det svårt att hitta information på bloggen. Den finns på flera ställen. Och där finns upprepningar. Jag hade inte riktigt förstått att man faktiskt kan uppdatera ett inlägg hela tiden allteftersom man tar in mer. Jag menar jag skriver först inlägg om en bromsmedicin under forskningen före godkännande, sedan när den godkänns och sedan kommer det flera inlägg om dess effektivitet, dess biverkningar. Tysabri är ett exempel på detta. Jag har säkert skrivit ett tiotal inlägg om Tysabri. Det här exemplet handlar om Constraint Therapy som jag skrivit om två ggr om tidigare.
Constraint betyder begränsa. Tydligast kan man kanske beskriva terapin med en patient som fått förlamningssymtom i en arm i samband med stroke. Efter slaganfallet brukar symtomen gå mer eller mindre tillbaka. I början kan det gå ganska snabbt för att sedan gå långsammare. I de fall förlamningssymtomen inte försvinner helt brukar det bli så att man låter den andra armen göra de funktioner som tidigare utfördes av den nu drabbade armen och för en del kan det nästan bli så att man inte förnimmer den andra armen, eller irriteras av den som ett påhäng.
Constraint therapy är en behandling där man begränsar den friska armen så att den med förlamningssymtom skall utföra det mesta även om det är väldigt svårt. Hos barn med exempelvis CP kan man vara tvungen att använda skenor och liknande för att förhindra att man använder den friska armen. Hos vuxna och strörre barn talar man stället igenom situationen så att begräsningen av den friska armen genomförs. Det är en del kognitiv terapi i detta och man skriver ofta ett kontrakt med patienten att den skall följa förutsättningarna. Vad som är speciellt intressant med forskningen kring constraint therapy är att man följt patienterna med magnetkamera (MRI) och funnit att det skett en tillväxt i de områden i hjärnan där centra finns för den extremitet som varit förlamad. Det har alltså skett en neuroplastisk process i hjärnan. En läkningsprocess.

Anledningen till att jag skriver om detta är att jag börjat titta igenom de summeringar om vad som hänt inom MS området senaste året. Det har talats en hel del om progressiv MS inom forskningsvärlden. På National Multiple Sclerosis Society fann jag ett referat från neurologkongressen ACTRIMS/ECTRIMS 2014 där dr Victor Mark mfl vid University of Alabama at Birmingham rapporterade om en studie med tjugo personer med progressiv MS varav en del fick Constraint Therapy /CT och en kontrollgrupp fick andra fysikaliska terapier. Hos gruppen som fick CT förbättrades den försvagade armen och man fann på magnetkameran att hjärnvävnaden i det aktuella områden i hjärnbarken ökade signifikant jämför med kontrollgruppen. Forskarna slriver att om detta håller i större studier visar det att en ganska enkel terapi kan ge förbluffande bra resultat.

2013 kom en pilotundersökning( förstudie) där fyra MS patienter med gångsvårigheter på grund av progressiv sjukdom fick genomgå terapi enligt samma modell.Man fick behandling 3.5 timme per dag i tre veckor ( ej helger) Man undersökte resultatet med intervjuer enligt en speciell skala om hur man klarade promenader, ta sig ur eller i sängen och tolv ytterligare aktiviteter. Man fann att efter terapin hade man förbättrats avsevärt. Samma gällde efter ett år. Sedan följdes patienten i upp till fyra år. Under denna tid kvarstod förbättringen hos två patienter medan en återgick till hur han/hon var från början av studien och en patient avled av annan orsak.

Det här var bara ett exempel på vad som skett avseende progressiv terapi. Det nya är kanske inte förbättringen för det är nog välkänt att träning leder till förbättring men att man ser det på magnetkameran är nytt och förklarar kanske varför effekten sitter kvar i fyra år ( fast jag tror att det troligaste är att man fortsatt att träna funktionen i benen). Det nya är också att det här tas upp i organisationen National Multiple Sclerosis Society som alltså vänt ögat mot progressiv MS och det är en ganska inflytelserik organisation. NMSS har också blivit mer öppen för livsstilsfaktorer.

Så här är det tråkigt nog med mycket jag skrivit. En del av informationen om ett Tysabri finns här och en annan del där och på 100 andra ställen -känns det som. Vad har jag skrivit om yoga, fysisk träning vid sjukdom överhuvudtaget, ledgångsreumatism, koster osv osV oSV
OSV.......

onsdag, december 10, 2014

Vad skall jag göra med bloggen

Jag har en period nu tyckt att jag i min blogg skrivit om det mesta och jag tycker inte jag har mycket mer att tillföra. Det finns definitivt en mättnad hos mig. Det är tusentals inlägg och det blir svårt att hämta information här. Därför ligger jag lågt med skrivandet på bloggen nu. Jag har börjat gå igenom mina inlägg och se vad det tillsammans handlar om. Kanske kan det sammanfattas så att informationen blir tillgängligare.
Jag kan se några stora drag i bloggen.
1 Hur min sjukdom utvecklats och för min del är det att det blivit en avsevärd förbättring. Det är nästan så att jag inte minns hur det var.
2 Ett annat drag är att jag försöker skriva medicinsk information på ett begripligt språk inte minst för att begripa det bättre själv.
3 Jag har följt det mesta av vad som hänt inom farmakologiska området avseende främst MS men också litet annat.
4 Tittat en del på alternativ terapi- där jag funnit att det finns väldigt många olika terapier och teorier som inte har mycket vetenskapligt stöd. Det finns också en del där det finns en del seriös forskning bakom. Med sjukdomar som det inte finns någon bot för är man speciellt utsatt och vill gärna gripa efter de halmstrån som erbjuds. Om det inte kostar något och om det inte är skadligt kan det väl vara okay att pröva men som sagt det vetenskapliga underlaget är ofta väldigt tunt.
5 Apropå detta att gripa efter halmstrån har jag skrivit mycket om CCSVI -det vill säga den teori som säger att MS beror på återflöde eller minskat avflöde av blod från hjärnan vilket skulle leda till inflammatoriska förändringar i hjärnan. Allra först tyckte jag det var heltokigt men sedan då jag läste om det och inte minst de fall som beskrevs blev jag lite fundersam. Jag tyckte forskaren Zamboni verkade seriös, han hade fallstudier och jag tyckte att det var bra om detta undersöktes i studier med bl a kontrollgrupper. Numera är det ganska tyst om CCSVI. Det har kostat 100-tals patienter i Norden stora pengar. Man skulle för den summa som man givit ut kunnat bekosta en månads rehabilitering i södern. Om det här med CCSVI var skulle behöva skrivas mer och jag skulle vilja att några berättade.



6 Livsstilfaktorer och dess inverkan på sjukdomar har också varit genomgående teman D vitaminet är ett kapitel för sig.


7 Och mycket mycket mer. Jag skulle vilja göra en bra och informativ sammanfattning av detta. Vi får se.

Om man frågar sig om man skall satsa på kost eller mediciner kanske den här studien säga något?





Om man väljer en speciell kost för en sjukdom brukar detta räknas till komplementär terapi eller alternativ terapi. Sjukdomar som reumatoid artrit, tarmsjukdomar, MS hör till de sjukdomar där patienter ibland provar detta. Man kallar det alternativ terapi när man väljer bort den vetenskapligt baserade medicinska behandlingen och komplementär när man exempelvis använder diet som ett tillägg till utprövade mediciner och annan beprövad verksamhet.
Studie 1.Jag har i en uppläsning ur Att ta åran i egna händer relaterat en svensk doktorsavhandling som hette Life style matters, där doktoranden Anne-Marie Wesley fann att fet fisk ett visst antal gånger i veckan minskade risken att utveckla rheumatoid artrit. Dock fann hon inte att omega -3 tillskott hade någon sådan effekt.
Studie 2 En större undersökning (metaanalys) rapporterades 2007. I den gick man igenom sjutton olika studier där man studerat patienter med reumatoid artrit, med ledsmärta somm följd av IBD ( inflammatory bowel disease/ Crohns sjukdom, ulcerös colit el ospecificerad colit) eller som följd av dysmenorre dvs smärtsamma menstruationer av olika orsaker.
Man mätte på följande sätt ledsmärta-1 patientens värdering av smärtan, 2 läkarens värdering av smärtan, 3 hur lång tid fanns morgonstelhet, 4 antal smärtande eller ömma leder, 4 Ritchie articular index ( bedömning av ledömhet då man trycker på ett visst sätt) 5 konsumtion av antiinflammatoriska mediciner ( ej kortison).
Vad man undersökte var huruvida tillskott av omega 3 påverkade smärtan. Man fann att patienterna efter 3-4 månader rapporterade mindre smärta och mindre morgonstelhet, färre smärtande eller ömma leder och mindre konsumtion av antiinflammatoriska medel. Man fann inte mindre uppskattat smärta av läkare, och Ritchies index påverkades inte. Som sammanfattning av studien skrev forskarna att omega-3 är ett attraktivt tillägg för behandling av ledsmärta vid reumatoid artrit, IBD och dysmenorre
Studie 3. Australiska forskare undersökte effekten av fiskolja på patienter med reumatoid artrit i denna studie. Det handlar om patienter med nyligen diagnosticerad RA som fick en vanlig behandling som initialt innebar DMARD, dvs läkemedel som lindrar symtomen och de skadliga effekterna av sjukdomen sådana är auranofin (oralt guld), azatioprin, ciklosporin, penicillamin, hydroxyklorokin, leflunomid, metotrexat, mykofenolatmofetil (MMF), natriumaurotiomalat, och sulfasalazin.
Man gav en grupp omega-3 i tillskott och en kontrollgrupp fick inte detta. Efter ett år tittade man på i hur många fall terapin inte var tillfredsställande dvs uppfyllde målet att ta bort patientens symtom på sjukdomen ( så kallad remissionsbehandling). Man fann där att 10.5 procent av gruppen som fick omega 3 inte uppfyllde detta mål medan i gruppen utan omega-3 var det hela 32,1 procent som ej uppfyllde målet med behandlingen. Studien visar alltså att omega 3 tycks ha en viss effekt vid reumatoid artit och kan öka effekten av den konventionella behandlingen.
Hur skulle omega-3 kunna verka vid RA men också vid andra inflammatoriska sjukdomar?
Man tror att omega-3 kan blockera bildningen av prostaglandin E2, leukotrien B4 samt de proinflammatoriska omega-6 eicosanoiderna. Om du vill läsa vad jag skrivit om detta tidigare finns det bl a här.

lördag, november 22, 2014

Livsstilsförändringar ingen dans på rosor

Recension av boken Recovering from Multiple Sclerosis i den viktigaste australiska medicinska tidskriften The Medical Journal of Australia av rehabiliteringsläkare dr Barbara Hannon


George Jelinek verkar i Australien . Man kan se den här recensionen i den ansedda tidskriften som ytterligare belägg för att insikterna om livsstilsförändringarna vid kroniska sjukdomar som MS är viktiga och har börjat krypa under skinnet på ”det medicinska samhället”.
Nedan en översättning av recensionen. Här på engelska.

DEN HÄR BOKEN innehåller personliga berättelser om 12 personer med multipel skleros (MS) som har gjort kraftfulla livsstilsförändringar med betydande vinster. I varje berättelse / kapitel, tar sig varje person an, förutom de viktigaste livsstilsförändringarna 1) kost (liten mängd mättat fett), 2) D-vitamin 3)  fysisk träning och 4) meditation,  de tar sig an en eller flera delar av konceptet på ett sätt som särskilt passar dem, antingen i relation till sin personlighet, eller i förhållande till en viss talang de har. Till exempel, en musiker som förlorat flexibiliteten i fingrar och händer börjar att visualisera fingerrörelser intensivt; för en psykolog fungerar självhypnos bra. Av intresse var berättelserna om tre läkares som fått MS (två i början av sin karriär och en halvvägs genom sin yrkesbana som patolog ( och forskare - sunes tillägg), som alla, efter att erfarit stora hälsoutmaningar, gör stora förändringar och går tillbaks till  framgångsrika och produktiva karriärer. Samtliga dessa människor visar en massa motivation och stark vilja att göra intensiva livsstilsförändringar under en lång tidsperiod. Man kan tro att endast "framgångsrika" berättelser finns med, men dessa berättelser ger en inblick i  många personliga prövningar och emotionella toppar och dalar hos mänskor då sjukdomen MS gör intrång i deras liv.
 Mediciner ingår tillsammans med livsstilsförändringar i ett flera berättelser, ; men den verkliga tyngdpunkten finns i att försöka bevara sin självständighet,  att se ljust på framtiden och att ta kontrollen. Ibland har detta varit komplicerat att uppnå, och det arbete detta kräver framgår tydligt. Boken avslutas med en diskussion av George Jelinek avseende de fyra huvudfaktorerna i fråga om livsstil och om viktigaste vändpunkterna i varje individs berättelse. Denna bok ger värdefulla insikter och är en stimulerande läsning lämplig för läkare och patienter samt vårdare, familj och vänner. Dessa berättelser med hopp, inspiration och om långsiktiga livsstilsförändring talar sitt eget språk

onsdag, november 19, 2014

Att sätta studier i ett större sammanhang. Om risken att få MS efter att ett barn dött.


Jag har tidigare skrivit att jag tyckte en dansk studie där man studerade risken för föräldrar som förlorat ett barn att utveckla MS var stark. Man följde alla föräldrar i Danmark som förlorat ett barn under en 16 års period. Det var 21,062 föräldrar som förlorat ett barn medan det var 293,745 som ej förlorat ett barn. Under den 16 årsperioden var det nästan dubbelt så många (relativt) som utvecklade MS i gruppen som förlorat ett barn.

Nu har emellertid kommit en dansk studie igen som inte bekräftar detta med stress och MS. Det är dels undersökning där man tittat på ” att förlora ett barn” och dels på skilsmässor. Det var också en stor undersökning. Där fick man en riskkvot på 1.12 dvs en riskökning på detta tal vilket är nästan inget och inte talar för någon skillnad. Studieresultaten går alltså inte i olika riktning men motsäger varandra .
Alltså två studier som motsäger varandra. Om det var verkligheten forskningen speglade borde det inte vara så. Det handlar om sannolikheter. Den absoluta sanningen nås inte. Någonstans i studierna finns något inte inte uppmärksammas … vad?
Det här känner man ju igen. Inte minst från studierna om kost. En dagen är den kosten bäst för viktnedgång, nästa dag en annan, en tredje är alla koster bra initialt men sedan går alla upp igen osv. Vad man borde efterlysa är skepticism hos de som rapporterar;
På sajten MS Research Australia skriver man : Denna mycket stora studie antyder att risken för MS inte ökas av traumatiska eller krävande händelser i livet. Detta är ett viktigt steg mot att förstå samverkan mellan hur den sociala omgivningen och biologiska faktorer kan orsaka MS. För mig står inte detta lika klart efter att ha jämfört med den andra studien. Om inte den respektabla sajten MS Research Australia förmår att sätta in studien i ett större sammanhang hur skall då kvällstidningarnas löpsedlar då förmå det?

tisdag, november 18, 2014

Förskräckliga upplevelser och sjukdom

Jag skrev nyligen om en HOLISM studie som visade att ta meditation och liknande övningar hade en välgörande inverkan på livskvaliteten vid MS. Jag tror inte det är ett fynd som beror på slumpen.


  • Enligt en undersökning har ungefär en av tjugo MS patienter PTSD. Att insjukna i MS kan innebära stor och långvarig stress och det är en trolig orsak.
  • Kanske kan också PTSD bidra till att man insjuknar i MS? I en kanadensiskt domstol fick en soldat som deltagit i krig soldatpension eftersom man ansåg att den PTSD han ådrog sig på slagfältet bidrog till att han insjuknade i MS. Om detta.
  • Bromsmedicinen mot MS Gilenya har i en undersökning på möss visat att mössen snabbare kunde bli kvitt minnen av skäck. I denna studie fann man att Gilenya hämmade ett enzym histon deacetylas och förstärker därigenom bildning av proteiner förknippade med minne och inlärning. Den effekt man såg på möss kanske möjligen kan göra att den kan användas i behandling av PTSD.
  • I en studie från UCLA, San Fran studerades 673 000 veteransoldater bla alla från Irak och Afghanistan som var yngre än 55 och vilka fått vård via veteranvården mellan 2005 och 2012. Av dessa hade 210 000 fått diagnosen PTSD, dvs betydligt fler än genomsnittet på 8-10 procent som jag angav i förra inlägget. ( men det här är inget genomsnitt av befolkningen)
    Av de som fått diagnosen PTSD var det betydligt vanligare att dessa hade utvecklat autoimmuna sjukdomar som RA, SLE(LUPUS), MS, Crohns sjukdom m flera än bland de soldater som var psykiskt friska.
    Det är vidare så att RA och andra autoimmuna sjukdomar också ofta leder till ökad risk hjärtsjukdomar och för tidig död skriver man. Det är därför extra viktigt med bra behandling av PTSD. Enligt min åsikt har denna ökade risk med hjärtsjukdom och liknande att göra med att man har mindre fysisk aktivitet om man har till exempel RA eller MS bl a för att man tidigare avrått från fysisk aktivitet.
  • Ju större mängd traumatisk stress någon utsätts för under livstiden desto större är riskerna att ha höjda inflammatoriska markör i blodet. Inflammatoriska markörer är sådana som C-reaktivt protein (CRP), SR men kan också vara mer ovanliga som NF-κB-relaterade genutryck i vita blodkroppar.. Källa. I andra studier har samma forskare har också funnit samband mellan traumatisk stress och kortare telemerer, något som associeras till kortare livslängd.
  • Jag gick i något så antikt som realskola. En av mina bästa kompisar där blev efter att han tagit ”handelsstudenten” kamrer i en bank. På den tiden var det ganska säkert och tryggt att jobba i bank. Men då han var cirka 25 och nygift  blev banken brutalt rånad. Själv blev han kraftigt chockad. Cirka sju månader efter rånet insjuknade han i en aggressiv MS. Inom något år satt han i rullstol. Han satte alltid sin MS i samband med rånet. Han dog av sin MS då han var cirka 40.

måndag, november 17, 2014

Svåra händelser kan ge PTSD

Psykologisk trauma ( skada) kan ske om man drabbas av en händelse som är livshotande eller kan allvarligt skada en själv eller andra. Detta kan åtföljas av ängslan , skräck och hjälplöshet och kan leda till utveckling av post traumatisk stress syndom. PTSD
Man har trott att PTSD var en normal reaktion på någon/ några extremt stressande händelser, men denna reaktion tros inte bara bero på de aktuella ”farorna” utan också på för individen specifika faktorer. För majoriteten leder extremt farliga händelser till mera akut övergående reaktioner . Men reaktionerna också bli mycket besvärande med:
  1. ihågkommanden av händelsen ( flashbacks, mardrömmar och påträngande tankar)
  2. aktivering ( spänningstillstånd, insomningproblem, irritabilitet och aggressivitet, ilska och impulsivitet) och
  3. deaktivering ( grubblande, undvikande beteende, tillbakadraget beteende, avskärming från de egna inre upplevelserna, förvirring, overklighetskänslor och depression).
Dessa tre reaktionssätt begränsar indivien men i långa loppet ger de mindre skada för flertalet, men för en betydande minoritet leder sådana psykologiska trauma till långvariga symtom som kallas PTSD- post traumatisk stress syndrom.
För de som sett programmet om Kongoveteraner på SVT kan man se detta åskådliggjort. De svenska FN-soldaterna i Kongo upplevde mycket svåra förhållanden där nere. I programmet medverkar personer som kommit igenom upplevelserna mer eller mindre. Man ser att många får tårar i ögonen och gråter när de berättar, och det framkommer också att det finns en del som inte klarat situation och begått självmord. FN-soldaterna erhöll inget som helst psykologisk stöd vare sig som förberedelse, under tiden uppdraget pågick eller efteråt. Deras situation förvärrades bl a av att det skrevs en hel del negativt om dem i pressen där de beskylldes för brutalitet och rasism. Enligt artikeln Post-traumatic stress disorder: the neurobiological impact of psychological trauma bedömer man ett tillstånd med ovanstående grupper symtom: ihågkommanden, aktivering och deaktivering som kvarstår mer än en månad kan betecknas som PTSD.. Det förefaller i programmet som att en betydande andel av de som deltog i Kongo 61-64 faktiskt drabbades av PTSD.
I arbetet med att ta åran i egna händer intervjuades Hans Berg ( fingerat namn) som var FN-soldat i Kongo under 60-talet.
Hans Berg hade en besvärlig barndom och ungdom och berättade ( från Att ta åran i egna händer): Men det kom en vändpunkt. Hans fick se en annons i en tidning, där försvaret sökte efter personer som ville ta värvning. Han sökte till jägarutbildning i Kiruna. Nu började en bra tid i livet. Han fick äta och bo inomhus. Det var hårda fysiska krav men samtidigt goda förhållanden. Han fick utbildning och slutade som furir. Under den här tiden var han vältränad och hade en god kondition. Under tiden på jägarskolan sökte han FN-tjänst. Om tiden på jägarskolan var bland de bästa perioderna i hans liv blev tiden i FN-tjänst definitivt den värsta. Han var med i stridande förband under Kongokrisen. Vad som skedde under den tiden orkar han inte tala om på djupet. ”Det var ett rent helvete. Man kunde aldrig slappna av. När vi kom ner fick vi laddade vapen och skarp ammunition. Jag laddade aldrig ur så att jag hade inte oladdat en enda gång under de åtta månaderna. Vi åt med K-pistarna, vi sov med K-pistarna och vi levde med K-pistarna.” Han önskar att inga ungdomar idag skall behöva råka ut för något liknande. Lång tid efter hemkomsten hade han skrämmande bilder på näthinnan och känslor i kroppen som var närmast outhärdliga. Den behandling och hjälp man fick för att klara av tiden i Kongo var fri sprit, säger han. Man hade tre fotogendrivna kylskåp på förläggningen: ett med starksprit, ett med öl och ett med coca cola. Vi var sällan nyktra säger han. I mitt arbete har jag kommit i kontakt med patienter med kvinnor som levt i långvariga förhållanden med hot och misshandel. Liksom i Hans Bergs fall hade där ofta utvecklats kroppsliga symtom och sjukdomar som man misstänkte hade samband långvariga stressande situationer. Det var kvinnor som mådde dåligt många år efter att de aktuella förhållandena hade upphört och inte heller där hade det funnits någon effektiv hjälp. Det finns skäl att misstänka att det går omkring en hel del personer som lider av PTSD av större eller mindre allvarlighetsgrad.
Barn och unga som genomgått svåra traumata där någon dött eller de själva eller någon annan skadats svårt kan utveckla post traumatiskt stress syndrom. Händelser som kan ge PTSD är också sexuellt utnyttjande eller fysiskt våld. Naturkatastrofer, våld på skolor, vänner självmord och krigstillstånd. Hos barn och ungdomar kan symtomen är symtomen oftast annorlunda än hos vuxna. Barnen kan i sina lekar återkomma till de händelser som utgjorde traumat. Man kan till exempel ofta leka krig om man varit med om detta. Hos tonåringar kan symtomen ofta ha impulsiva och aggressiva inslag. Det är troligt att man bland de flyktingar från krig och annat elände som vi möter idag finns många fall av PTSD. Risken att drabbas av PTSD under livstiden är tio procent hos kvinnor och åtta hos män. Det är alltså fullt möjligt att åtminstone 10 procent av flyktingar från krigets Syrien eller Afganistan kan lida av PTSD. För ungdomar i amerikanska storstäder är risken att utveckla PTSD efter en livsomskakande händelse 23 procent.
Vad händer i kroppen vid PTSD?

Det endokrina systemet påverkas. Det tycks vara så att kortisolproduktionen påverkas. Kortisol är det kanske viktigaste hormonet vid stress. Trots att stress och stressreaktioner är bland det mest beforskade finns det fortfarande luckor i kunskapen om stressmekanismerna. Därför blir följande bara axplock.


Störd kortisolproduktion? Man brukar tala om en ”axel” mellan området hypothalamus i hjärnan, hypofysen och binjure ( HPA-axis) Vid stress påverkas hypothalamus att producera ett hormon CRH (cortisolreleasing hormone) som i sin tur påverkar hypofysen att producera ACTH vilket sedan stimulerar binjurebarken att producera kortisol som sedan går ut i blodet. 

Vid långvarig stress, vid PTSD kan det vara så att denna viktiga fysiologiska kedja inte fungerar adekvat. Normalt skall kortisol variera med dygnet och brukar vara högst i samband med att man stiger upp. Jag har läst om ett tillstånd som kallas hypokortisolism där kortisolnivåerna är låga vid exempelvis PTSD bland annat hos krigsveterander, holocaustöverlevare men alla studier har inte gett samma resultat Det är troligen studier av olika fall men det är ett underligt fynd att kortisolet skulle vara lågt vid långvarig stress. Man har också funnit förhöjda värden av CRF. Vidare är hippocampus mindre än normalt vid PTSD. Det tycks i varje fall vara så att vid PTSD är regleringen av kortisol störd. Forskaren Jerjes undersökte kortisolutsöndringen vid kronisk trötthets-syndrom och fann en lägre nivå av kortisol hos dessa patienter. 
 
Kurvan är ett exempel på sänkt kortisonproduktion vid sjukdom. Något exempel på sådan kurva vid PTSD har jag inte hittat.


Kortisol
Kortisol är det hormon som främst karaktäriserar stress. Det försöker återställa den obalans som stress kan orsaka i ämnesomsättningen. 
 
Kortisol balanserar blodsockernivån: En viktig funktion är att kortisol balanserar insulin genom att stimulera till ett högre blodsocker (stimulera glukoneogenes, genom bildning av glukos från andra enklare ämnen). Dessutom påverkar kortisol bildning av glykogen i lever, vilket innebär att blodsocker nivån minskas.

Kortisol och elektrolytbalansen i kroppen
Kortisol balanserar de viktiga metalljonerna natrium och kalium. Det förhindrar att cellerna förlorar natrium och kan öka på kaliumutsöndringen, något som balanserar pH värdet ( surhetsgraden) i kroppen.

Kortisolets effekter på immunförsvaret.
Kortisolet kan påverka vissa T-lymfocyter genom att göra dem oförmögna att påverkas av vissa signalsubstanser ( interleukiner) som till exempel signalerar att fler T-celler av en viss sort behövs. Kronisk stress tros göra individen känsligare för infektioner genom att dämpa immunförsvar.
Kortisol och hjärnan
Kortisol har också betydelse för minnet. Området hippocampus är den del av hjärnan där minnen kan bearbetas och lagras. Där minns många kortisolreceptorer, vilket talar för att kortisol är viktigt för områdets funktion. Vid normala kortisolnivåer ser man inga negativa effekter på hippocampus men vid överskott kan hippocampus skadas nervcellerna och hippocampus kan atrofiera ( krympa)
Studier av de äldre har visat att personer med förhöjda kortisolnivåer visar betydande minnesförlust till följd av hippocampus skador. I det här
inlägget relateras föredrag av stressforskaren Robert Sapolsky om stressens skadliga inverkan på hjärnan ( och nervceller).

Man har i studier funnit att i de fall man har låga kortisolnivåer i samband eller strax före traumatiska händelser inträffar så ökar risken att man utvecklar PTSD. Om man ger kortison i samband med eller strax efter traumat kan det minska risken för PTDS. Detta kan bero på att kortisol påverkar minnet av händelsen. Det finns en normal dygnsrytm /
cirkiadisk rytm för kortisolinsöndring. Om man härmar denna dygnsrytm genom att ge kortison i sådana mängder vid PTSD minskar besvären.
Sköldkörtel och stress.
På ett likartat sätt som hypothalamus-hypofys och binjurebarksaxeln samverkar i cortisolregleringen finns en likartad axel avseende hypothalamus- hypofys och sköldkörtel. I studier både på Vietnamveteraner och veteraner från andra världskriget med PTSD har man funnit förhöjda värden på sköldkörtelhormon. Detta kan möjligen vara en förklaring till den ångest som är förknippad med PTSD. Förhöjda värden på sköldkörtelhormon ( se thyreotoxicos) gör ofta att man mår psykiskt dåligt.
De vanliga signalsubstanserna och stress: noradrenalin och dopamin.
Noradrenalin och dopamin finns båda i hjärna och nervsystem och åtminstone noradrenalin produceras också i binjuremärgen. Dopamin har viktig funktion i bl a belöningssystemet i hjärnan . Båda är vanliga signalsubstanser i det autonoma nervsystemet. Noradrenalin är en av de viktigaste signalsubstanserna både i centrala nervsystemet och perifert vad beträffar stressreaktioner och medverkar i reaktioner i amygdala ( viktigt för emotioner och centralt centrum vid PTSD) och hippocampus ( viktigt för minne och likaså ett centralt organ). I artikeln Post-traumatic stress disorder … skriver man att det finns förbindelser mellan amygdala, hypothalamus och det ställe där noradrenalin produceras som samverkar för att stärka betingningen mellan känslomässiga minnen och upphetsning, rädsla. Här kan det finnas en viktig punkt där PTSD kan utvecklas, reaktioner som sedan kan gå vidare och påverka både hormonsystem och det autonoma nervsystemet. Även beträffande dessa kaskader av signalsubstanser vid stress har kortisol en balanserande inverkan och verkar bromsande.
Ute i kroppen finns både adrenalin och noradrenalin som produceras i binjurebarken och noradrenalin dessutom från nervsynapser. Dessa har en mycket viktig funktion fvid farofyllda situationer och skall ställa om kroppen till att strida eller fly.
Stressreaktionen




Stressreaktionen livsnödvändig Stress är något som kan orsaka sjukdomar, men utan  det skulle vi inte ha överlevt som biologisk art. Om man går makligt över en gata och upptäcker att det kommer en bil rusande mot en, är det livsavgörande att man kan ställa om sig till att komma ur vägen så fort som möjligt, och det är kanske också nödvändigt att föraren panikbromsar. Samma sak gäller om man skall försvara sig mot ett anfallande rovdjur. Antingen flyr man iväg eller också går man till motattack. När sådant händer måste kroppen ställa om sig från vila till full aktivitet. Den omställningen kallas stressreaktion. Stress är vad kroppen gör när den utsätts för en fara. Det som åstadkommer faran kallas stressor




Vad händer i din kroppen då du upptäcker en fara.
Faran uppmärksammas i hjärna via syn, hörsel eller känsel. För djur är också luktsinnet ett viktigt varningssystem
Signaler går sedan till hypothalamus, som är hjärnans förbindelse med hormonsystem. Där skickas nu signaler till hypofysen.
Via hypofysen skickas nu signaler till binjurarna och sympatiska nervsystemet.


Det autonoma nersystemet och speciellt noradrenalin har en central roll i forskningen kring stressreaktion och PTSD. Ökad hjärtfrekvens, högre blodtryck och flera andra mätningar kan göras som indikatorer på detta. Man kan också mäta ökad utsöndring i urin av nedbrytningsprodukter vilket man funnit hos människor med PTSD- krigsveteraner, kvinnor och barn utsatta för våld då dessa påminns om vad som hänt.
På samma sätt som avseende kortisol har man sett att förhöjda värden på blodtryck, puls, utsöndring i urin av metaboliter (nedbrytningsprodukter av noradrenalin och adrenalin) innan traumata händer och sådana förhöjda nivåer kan öka risken för PTSD. Likaså har man funnit att om man ger medel som blockerar noradrenalin (betablockerare) efter traumat minskar risken för PTSD.


Förbindelserna i hjärnan
Med hjälp av bland annat magnetkameratekniker har man kunnat se förändringar i hjärna vid PTSD. De centra man funnit vara involverade är främst amygdala, hippocampus och olika delar av hjärnbarken. Innan jag skriver mera kan jag berätta hur jag uppfattat detta tidigare.
Amygdala står för emotioner. Hippocampus för minnen. Hjärnbarken står för att sätta varje sak på sin plats för realismen. Jag har föreställt mig ungeför att vid PTSD så har det skett sådana förändringar att när förskräckliga minnen kopplade till amygdala och hippocampus varit tillräckligt skrämmande hoppar autopiloten in och skapar reaktioner som gör att man kopplar bort verklighetsbedömningen i hjärnbarken. Jag har uppfattat det så att detta sker vid exempelvis fobier och något liknande vid PTSD. Jag tror att kognitiv beteende terapi arbetar med detta- att försöka koppla in verklighetsbedömingen igen då minnet om olika trauma utlöser reaktioner.


Man har spekulerat i om de förändringar som sker i hjärnan vid PTSD kan ha med myelinet att göra, dvs den fettskida som omger nervutskotten ( axonen) som för nervimpulser från en neuron till en annan. Skada på myelinet gör att nervsignalerna fungerar sämre.
Hippocampus: Ett kännetecken för PTSD är ofta att hippocampus förminskad. Hippocampus är ständigt i förändring och plastiskt. I djurförsök har man sett minskning i antalet nervgörgreningar från cellkroppen ( dentriter) och även minskad nybildning i och av nervceller ( vilket är en viktig del vid minnesbildning ). Som tidigare nämnt kan sådan påverkan ske av höga kortisolnivåer ( Sapolski). Man har sett minskning av hippocampus hos Vietnamveteraner med PTSD ( borde också finnas hos svenska Kongosoldater), hos PTSD patienter på grund av sexuellt utnyttjande eller fysiskt våld. Man har även sett det hos kvinnor med långvariga depressioner efter trauma i barndomen men inte hos barn med PTSD. ( Min gissning barn har bättre neuroplasticitet , reparationsförmåga). Men förutom att hippocampus minskas vid PTSD finns också forskare som tror att en liten hippocampus från början ökar risken att utveckla PTSD. Hippocampus tycks ha en viktig roll vid posttraumatiskt stress syndrom.


Amygdala: I den mandelformade kärnan amygdala processas emotioner bland annat skräck, hjälplöshet, rädsla eller vad man kallar den aktuella emotionen. Dit kommer både emotioner och dit kommer signaler av stress. Där är förmodligen den plats där inlärningen av PTSD reaktioner sker på något sätt. På fMRI- specialmagnetkamerabilder har man sett hur sådant som påminner om de utlösande händelserna leder till reaktioner och även stressande händelser i övrigt retar lätt till reaktioner. Man finner också att PTSD patienter lätt får reaktioner i amygdala när man visar bilder av ansikten fyllda av oro eller skräck mm. Till och med sådana stimuli som inte uppfattas medvetet kan ge reaktioner i amygdala. Detta är intressant för både PTSD, situationsångest som fobier och det säger kanske en del om att behandlingen inte alltid är lätt. Det finns också spekulationer om att en förhöjd medfödd amygdalareaktivitet kan öka risken för PTSD. 
 
Cortex (Hjärnbarken): I hjärnbarken processas de kognitiva funktionerna. I området prefrontala cortex utförs exekutiva funktioner. Dessa har med planering, problemlösning och beslutsfattande att göra. Man kanske kan säga att här finns bedömningen av vad som är realistiskt och området är viktigt för att reglera vad stressimpulser, stressväckta emotioner i amygdala kan leda till. Hayes mfl har med med hjälp av avbildningstekniker ( fMRI, PET kamera mm) funnit att vid PTSD finns en underfunktion i prefrontala cortex medan amygdala området är hyperaktivt. Även andra områden av hjärnbarken är inblandade. En del av hjärnbarken, det område som skall lugna oss, finna perspektiv och liknande, tycks inte fungera optimalt vid PTSD. I korthet tycks det finnas störningar i de reglerande förbindelserna mellan områden där våra emotioner väcks, där minnesbildning sker och områden där som skall väga samman allt, där det gjuts olja på vågorna.
Behandling av PTSD
Behandlingen av detta tillstånd är dels förebyggande.Förebyggande såtillvida att man har allmänna kunskaper om vad som psykologiskt kan hända vid svåra händelser i livet. Samtidigt är det viktigt att veta att när det väl händer något chockartat spelar det inte så stor roll vilka kunskaper man har- man drabbas ändå. Det är också omgivningen som är viktig. Den här förebyggande aktiviteten är viktig i olika yrken- sjukvårdspersonal, poliser, militärer med utlandtjänst, lokförare mfl.
Förebyggande är också att försöka behandla tidigt innan ett akut stresstillstånd efter ett trauma sätter sig och man blir fast i det. Det är många som inte vill ha hjälp efter exempelvis katastrofer- det aktualiserades efter Estonia och tsunamin – men det är viktigt att man erbjuds hjälp, att man vet vart man kan gå.

Det sociala stödet är viktigt i situationer där man utsätts för sociala påfrestningar. Att ha en omgivning där man får ett stöd från familj, vänner och andra då man utsätts för traumatisk stress kan förebygga PTSD enligt denna studie.
Det finns psykologisk behandling. Kognitiv beteende terapi är en sådan behandling där man arbetar med sådant som påminner om traumat för att återuppväcka känslor och fysiska upplevelser, emotioner för tillvänjning, minskning av det fysiska obehaget och för att koppla in upplevelserna i vad som händer, kan hända i nuet. Ett problem är att många avbryter behandlingen pga påminnelserna är svåra.
Ögonrörelseterapi är en annan metod vid PTSD- jag skrev om det här.
EMDR- eye movement desensitization and reprocessing är effektivt vid behandling av PTSD posttraumatisk stress disorder- posttraumatiskt stress syndrom enligt metaanalyser skriver forskarna Marcel A van Hout med flera i en artikel i J Behav Ther Exp Psychiatry. Den 12 april 2011.
Man skriver om att det eventuellt har med att ögonrörelserna plus att man aktualiserar emotionellt svåra minnen blir alltför belastande för arbetsminnet, med påföljden att de emotionella reaktionerna mattas av genom denna konkurrens om arbetsminnet mellan ögonrörelserna och emotionella minnen. I denna studie använde man en annan teknik som skulle belasta arbetsminnet- räkna baklänges. Och studerade hur det påverkade de emotionella minnet. . Jag fick fram drygt 200 studier om EMDR då jag sökte på Pub med. Och det finns en del forskning även från Karolinska Institutet.

Farmakologisk behandling av PTSD.
Det finns också ett antal psykofarmaka med vilket man kan dämpa besvären.

Avbildningar av hjärnan med märkning av neuron kan bli riktigt fina bilder. Här är en sådan bild av neuron i hippocampus:

lördag, november 15, 2014

Tobak kan vara farligt

Rökning ger ökad risk för att insjukna i många åkommor bland annat reumatiska sjukdomar  och MS. I boken Korrespondens av Eric Ericson har han samlat ett antal låtsasbrev som han skrivit till myndigheter, företag mm.
Här har  Eric Ericson låtsas vara elva år och skriver till Philip Morris:



Här är svaret från tobaksföretaget Philip Morris:

Bäste Eric
Jag skall göra mitt bästa för att besvara dina frågor.
Philip Morris sponsrar inga fester för ungdomar. Cigaretter är en produkt som är förenad med risker och ska därför inte nyttjas av underåriga.
Svaret på din fråga avseende sponsring är därför nej.

Vänliga hälsningar
oläslig namnteckning

torsdag, november 13, 2014

HOLISM studie om meditation


HOLISM studier är studier som startats av George Jelinek i syftet att studera  hur de olika delar av hans tankar om behandling av MS fungerar för patienterna. Man kan också formulera det så att det är de faktorer som George Jelinek fann vid den stora genomgången av all litteratur om MS som han kunde hitta då han  insjuknade i MS. Han fann då 19000 studier om MS som han gick igenom men han läste också om alternativa terapier och om sådant som låg utanför den så kallade skolmedicinen. Detta var ungefär 1999.
Vad Jelinek gjorde var att han tog ledigt ett antal månader från sitt arbete som professor i akutmedicin för att uteslutande sätta sig in i detta. Han kom fram till flera faktorer:
  • restriktion av mättat fett ( under 20 g /dag har sedan ändrats till 15)
  • inget rött kött- idag rekommenderar Jelinek inget kött alls
  • rekommenderar fet fisk
  • d-vitamin 
  • mycket grönsaker och frukt
  • fysisk träning
  • andrum bl a meditation
  •  att ta tag i psykisk problematik, oförätter mm, I Jelineks fall innebar det att han satte sig i ett samtal med en kollega som han tyckte hade behandlat honom illa. Han talade om för kollegan hur det hade upplevts av honom. Kollegan blev vad jag förstår inte speciellt nöjd men för Jelinek kändes det som att något lättade. Det hade varit en energitjuv. Det där var ganska tufft tycker jag. Vad jag har försökt göra är att göra mig av med all bitterhet på sådant som jag upplevt påfrestande under åren.

 Det hela utmynnade  i boken Taking Control of Multiple Sclerosis, och efterhand i hans sajt OMS (overcoming multiple sclerosis) där man kostnadsfritt kan ta del av all hans information och slutligen till att han började att ordna retreats där man mot betalning genomgå en introduktion i hur man kan anpassa sig till de faktorer han fann var viktiga för hur MS skulle utvecklas.

George Jelinek påbörjade också en undersökning över nätet för där MSare inbjöds att delta i en omfattande  nät enkät som gällde hälsan och många olika faktorer. Sammanlagt har 2 232 personer deltagit i studien. Det finns en hel del begränsningar i studien : självrapporter vilket inte är speciellt objektivt och dessutom är det ganska svårt att bedöma sådana saker. Vidare finns det  ingen kontrollgrupp- men man får ta studien för vad den är. Hela 2 232 personer med MS har besvarat enkäten. Man har inget att vinna  eller att förlora på att svara- tvärtom lägger man ner en hel del energi på det varför det finns skäl att tro att man gjort det seriöst.
Det har tidigare kommit resultat om:
Nu har alltså kommit en studie om meditation. Enligt studien har de som mediterar minst en gång i veckan  bättre livskvalitet och mindre depression. Runt tio procent hade bättre mental hälsa, bättre kognitiv funktion och också en bättre syn på sin hälsa. Jelinek skriver att just meditation brukar vara det allra svåraste för de som deltar i retreaterna att fortsätta med.

Jag tror att det kanske är svårare att se resultaten direkt av meditation. Om man tränar balans eller styrka  och liknande kan man ju se resultat ganska snabbt ibland.  Rökning och alkohol  har man ju mycket stöd för i det mesta att det inte är nyttigt. Och fisk- vem säger att det inte är nyttigt ( om man låter bli kvicksilverfisk). Vad jag fäste mig vid var att de som var hårdast drabbade  tycktes fortsätta med meditation.
Något som jag sett på min blogg är att mitt inlägg om att lära sig mindfulness på nätet gratis är ett av de populärare inläggen varför jag  tror att meditation inte är så ovanligt.
En bok där jag lärde mig förstå vad mindfulness verkligen var heter Din väg till mindfulness- steg för steg i åtta veckor. Jag vill inte säga att jag blivit en flitigare mindfulnessutövare därefter, men jag tror att där har jag en teknik om jag vill göra en betydelsefull förändring i mitt liv.4

Det här med meditation en gång i veckan tycks ge resultat är intressant. Att gå i en yogagrupp en gång i veckan kan alltså vara ganska bra.  Även ganska små insatser kan alltså vara nyttiga. Intressant.

lördag, november 08, 2014

En berättelse om överviktsoperation

Övervikts kirugi tycks minska risken för diabetes typ II åtminstone på kort sikt

Övervikt är en riskfaktor för diabetes typ II. Denna sjukdom kallades tidigare åldringsdiabetes men i och med den överviktsvåg som svept över USA ( och världen) har yngre och barn blivit överviktiga i allt högre grad och detta har också lett till att denna typ av diabetes också blivit vanligare hos yngre och barn. Men det kanske kan gå tillbaka. Att det kan förebyggas vet man. Här några studier med överviktskirurgi och diabetes typ två. Vidare en intervju med Marlene från arbetet med Att ta åran i egna händer. Hon opererades 2004.  Intervjun kom aldrig med i slutliga arbetet..

En undersökning där man följt upp 2167 patienter som genomgått överviktskirurgi tyder på att man kan förebygga utveckling av diabetes med bortåt 80 procent. I studien jämfördes dessa med samma antal personer som ej genomgått denna kirurgi men eljest var likvärdiga ifråga om ålder, övervikt mm ( matchade). Ingen av patienterna hade diabetes från början. Mellan 2002 och 2014 genom patienterna operationen varav 49 procent fick laparoskopisk (titthålskirurgi) gastric banding, 37 procent gastric by pass och 15 sleeve gastrektomi.




gastric banding, anlägger ett band kring en del av magsäcken, hur litet kan varieras, anpassningsbart.
Liten risk vid åtgärden. Ingen anemi, inga dumpingsymtom och ingen malabsorption
tekniska komplikationer
få långtidsdata.










Sleeve gastrektomi, man tar bort en del av magsäcken på längden, så att den får en bananliknande form. Ingen malabs., ingen vitaminbrist, ej anpassningsbart.
Jag har skrivit ryggsäcken i stället för magsäcken. Vilka fel man gör!
Gastric by pass, man kopplar bort en stor del av magsäcken och födan passerar förbi denna ( en liten bit finns kvar av början och slutet ) till tunntarmen. Denna operationsmetod ger bland annat malabsorption, försämrat upptag från tarm.
Gastric by pass ger bra viktnedgång, men en del problem: brist B12, järn, folat och calcium.
Det finns också större risk för rent mekaniska problem hur tarmen fungerar.


Vid slutet av uppföljningen ( medeltid 2.8 år) hade 4.3 procent av de som genomgått kirurgin fått diabetes typ II mot 16 procent i kontrollgruppen.
Det har också visats att denna typ av operationer kan få diabetes att gå tillbaka efter operationen- i varje fall temporärt. I en svensk ( el finsk patienterna är svenska men studien gjord i Finland) studie A 105 9 skriver man att man sett att 40-90 procent av diabetes typ II försvinner efter operation åtminstone upptill två år. I denna studie undersökte man först i två år och fann att diabetes gick tillbaka i 71.8 procent i gruppen som genomgått operation and 16.4 procent i gruppen som ej opererats (??- kanske detta var patienter som lyckats gå ned i vikt utan operation). Sedan återfick flera diabetes med 31 procent hade inte diabetes efter 15 år och i kontrollgruppen var de som återfått diabetes betydligt fler.


Intervju med Marlene som genomgått överviktsoperation
Marlene har alltsedan hon fick barn kämpat mot övervikt. Hon är biomedicinsk tekniker och har vetat precis hur man kan gå ned i vikt i teorin. Hon har provat all världens bantningsmetoder, som ofta gjorde att hon gick ned ett antal kilo men slutresultatet blev alltid att för varje kur lade hon på sig ytterligare några kilo. Omkring 2003 var hon hos en läkare för smärtor från ett knä. Denne sa till henne: Du måste gå ned i vikt! Inne i sig tänkte hon, vad tror han att jag håller på med egentligen. Hon gick direkt ifrån mottagningen och köpte en stor påse med lösgodis som hon omedelbart åt upp, men hon förstod samtidigt att hon klarar inte det här med mediciner, dieter och bantningsmetoder utan hon måste bli opererad för sin övervikt. En husläkare skrev remiss och hon accepterades för operation. Hon uppfyllde väl kraven för att bli opererad men hon var 61 år, vilket var något för gammalt för operation. Marlene hade knäbesvär, högt blodtryck och hade tablettbehandlad diabetes II plus att BMI på 43.

Krav för att bli opererad
För att bli accepterad för överviktsoperation utgår man från ett mått på övervikt som kallas BMI ( body mass index) som räknas ut genom att dividera kroppsvikt med med längden i kvadrat.
Exempel om man väger 75 kg och är 1,75 lång blir BMI 75/175x175=24,5. Väger man 95 och är lika lång blir BMI 31. Vid 115 kg blir BMI då 37,5 och vid 125 blir det 40.8. Man bedöms ha övervikt om man har BMI över 25 och fetma eller obesitas över 30. Måttet är inte helt tillförlitligt då en del personer kan få för hög värde utan att vara överviktiga. För att kunna bli opererad skall man ha ett BMI på 40 eller 35 om man har någon komplikation till fetman.









Operationsmetoder
Det finns olika operationsmetoder för fetma. Målet är att med kirurgi minska storleken på magsäcken och därmed den mängd mat man kan äta. Vid gastric banding anlägger man ett band kring en del av magsäcken och genom detta får man en mindre magsäck och blir tvungen att äta mindre. Det är en reltativt riskfri operation och man kan efteråt ta bort bandet. Vid uppföljning har man sett att man går ner i genomsnitt en sjättedel av vikten vid gastric banding. Det finns också operationer där man kopplar bort en del av magsäcken så att födan bara passerar en bit i början och en bit i slutet på magsäcken ( gastric by pass). Man räknar med att man förlorar en tredjedel av vikten vid denna operation, men den har mer komplikationer och följder som brister på olika ämnen typ järn, B12 mm.


Marlene berättar om operationen: Jag gjorde min operation 2004. Det var operationen med ett band kring magen. Nu använder man oftast inte samma typ av operation, som man gjorde då. Nu använder man mera by pass operationen. Denna operation är för evigt men vid gastric banding kan man ta bort bandet. I början tog man bort bandet efter att man gått ned i vikt, men sedan upptäckte man att speciellt äldre gick upp igen om man tog bort bandet, därför gör man inte det numera.

Vad är det mer man måste tänka på än att man ska äta små måltider, när man genomgått en sådan operation?
Man måste tugga väldigt noga. Det händer ofta att man inte tuggar ordentligt och att det fastnar och man måste gå ut och kräkas. Det är viktigt att man uppmärksammar detta. Vill det sig illa kan det bli tvunget med operativ åtgärd. Dessutom får man inte äta allt. Jag älskar till exempel mjukt bröd men det fick jag sluta med. Testade det nyligen då jag åt gambas y ajoli ( räkor och vitlök i olivolja, en kanarisk rätt). Då försökte jag äta lite vitt bröd och doppa det i den goda vitlökssåsen, men det gick inte bra. Jag började hosta och måste gå ut och kräkas. Jag älskade att äta fralla och ost men nu har jag testat och vet att jag inte kan äta det. Hårt bröd som man tuggar väl går bra.
Vidare skall man äta minst sex gånger per dag, små portioner och ofta. Det skall ju alla människor göra. Jag är lite dålig med det där. Det blir frukost, lunch och middag och ibland någon yoghurt emellanåt.

Det jag har märkt också är att den största delen sitter i hjärnan. Jag blev lite deprimerad då man sa att man skulle ta bort bandet, för jag inte är mentalt klar att hantera det här med mat och att inte äta för mycket. ( Marlenes band lossnade efter några år) Men nu har jag klarat den här perioden och tror att jag skall klara av det. Det är egentligen det största det här med hjärnan. Jag försöker också tänka efter: Är är jag mätt eller är jag bara sugen? Vad är det? Och för det mesta är jag ju faktiskt mätt. Det är nog så de flesta har det. Man tror att man är hungrig men det är man inte. Speciellt svårt är det när det är något som är väldigt gott, och man tänker ” oh ,va härligt” och att man måste ta lite till. Då gäller att ta sig tid och känna efter och då känner man att man är mätt.
Grönsaker och frukt har jag inte ätit så mycket. I och med att det är små måltider är det viktigt att få i sig näringstät mat. Grönsaker mättar ju fort och man får inte i sig tillräckligt av det man behöver. Nu har jag börjat äta lite grönsaker som inte skall vara råa. Banan kan jag äta. Äpplen är svårt och apelsin går absolut inte. Innehållet är för trådigt och kan fastna. Det är likadant med kött. Kyckling går bra men annat kött fungerar inte. Fisk går utmärkt att äta.
Vätska: Man skall dricka småklunkar. Om man är törstig kan man inte dricka mycket på en gång. Det blir fullt direkt. Vid måltiderna skall man dricka en halvtimme före och en halvtimme efter. Det bör alla göra men just när man gjort den här operationen skall man vara noga med det.

Fick du mycket förberedelser så att du var välinformerad innan operationen?
Jag var informerad om vad som skulle ske innan operationen. Jag gick hos en sjuksköterska efteråt där man diskuterade hur man skulle äta och liknande. Det var också en dietist som gick igenom kosten, men biverkningarna efteråt fick jag ingen information om. Den hittade jag på nätet så småningom när det var som värst för mig. Jag kunde till exempel inte ligga ner och sova efter operationen utan fick sitta i en fåtölj. Man vaknade av att man hostade och det kom upp något som liknade galla, så det var ganska obehagligt. Jag satt i flera månader och sov hemma i min bekväma TV-fåtölj. Jag var till läkare för detta, som förklarade att bandet var anbringat precis på det ställe där magsaften bildas, och det uppfattades av magsäcken som en främmande kropp ( som en del av maten) och stimulerade därför magsaften till att bildas ( denna förklaring stämmer inte enligt en kirurg som är specialist på överviktsoperationer /sune). Fick några tabletter som inte hjälpte. Jag gick ut på nätet och fann att det var flera som upplevde samma besvär efter operationen. Men sen upptäckte jag att det gick det väldigt bra , när jag var hos min bror, där man hade mycket tunna madrasser. Man talade alltså inte om vilka problem man kunde få i form av biverkningar och liknande.

Det som jag var mest orolig för efter operationen var att första månaden fick man bara äta flytande. Och jag har alltid fungerat så att smakar inte sopporna bra kan jag inte äta dem, hur hungrig jag än är. Men jag hade tur. Kelda kom vid den här tiden ut med alla sina soppor som smakar bra, så det fungerade. Men man satt och längtade efter att få börja med passerad kost. Oh, vad gott det var, även om det var en sörja bara. Potatismos och annan finfördelad mat.

Jag hade en väldig tur egentligen. Första året gick jag ned väldigt lite i vikt. Jag blev deprimerad då. Jag hade hört om alla som rasat i vikt efter operationen men det gjorde inte jag. Men på det viset fick jag inte en massa löst skinn. Jag antar att huden anpassade sig, så jag fick inte mycket löst skinn som hängde, vilket är ganska vanligt efter de här operationerna. En läkare jag gått till sa att hon skulle aldrig skulle kunna gissa att jag genomgått en sådan operation. De patienter hon sett hade massor av hudveck och slappt hängande skinn., och jag gick i alla fall ned mer än 50 kg.

Det som var mest fascinerande var att min diabetes typ II. En vecka efter operationen hade värdena förbättrats så att jag kunde sluta med mina mediciner för det.
Jag hade egentligen inga symtom på min diabetes, utan det upptäcktes mera genom prover. Jag fick först en tablett mot det och sedan fick jag ytterligare en. Eftersom jag inte hade haft några besvär av min diabetes fäste jag mig inte vid det och fortsatte att äta som vanligt.



Marlene berättar om tiden som överviktig innan operationen.

Var du överviktig som barn?
Nej, jag var smal som en trana. Jag började öka i vikt efter att jag fick barn. Och så la jag långsamt på mig mer och mer i vikt. Jag började testade alla bantningskurer som finns i hela världen och ofta gjorde de att jag gick ner i vikt och sedan upp igen.
Stämmer det med dina erfarenheter att man går upp mer än man har gått ner efter en sådan bantningskur?
Ja, det var alltid så att man la på sig några extra kilo efter bantningsperioderna. Oftast går man upp dubbelt. Har man lyckats gå ned tio kilo går man upp tjugo. Ibland lade man ut sina sista kronor på kurer som var totalt verkningslösa. Vid ett sådant tillfälle löste jag utan en kur som var lavemang. Det var rena lurendrejeriet. Jag höll på i 40 år med verkningslösa bantningskurer.

Jag hade väldigt ont i ett knä då jag var överviktig. Det innebar att det blev svårt att gå och man blev mycket stilla. Motion var inte att tänka. Det var väldigt besvärligt. Jag vägde 50 kilo mer än idag. . Det onda i knät försvann efter att jag hade opererats.

Förutom min diabetes hade jag hade högt blodtryck. Det var besvärligt med andningen. Jag blev andfådd av minsta ansträngning och kunde knappt gå. Jag svettades enormt.

Jag hade en del konstigheter för mig, som jag trodde jag var ensam om, men det var jag inte. Jag var med i ett projekt på KI där man skulle testa en ny bantningstablett som numera är indragen. Det var ett halvår och man visste inte om det var placebo eller den verksamma tabletten. Då pratade jag med en tjej där som var överviktig. Till exempel om jag skulle äta en bakelse köpte jag inte en bakelse, för då trodde jag folk sa ” Gud, skall hon som är så tjock äta en bakelse” utan jag köpte fyra så att man skulle tro att jag skulle ha gäster och så åt jag upp allihop. Jag slängde inte de tre övriga. Likadant om man ville ha en hamburgare köpte jag alltid två, och det gjorde hon också för att man skulle tro att det skulle komma gäster. Den här tjejen gjorde precis samma saker. I sin hjärna tänkte man att nu tror dom att hon skall ha främmande och så åt man upp alltihopa. Visst tänker man ibland på att någon är överviktig men det är sällan, och det var väl inte så att folk ständigt tänkte på vad jag åt, men det var en sorts metod att hantera detta. Fetman är ett missbruk. Man bedrar sig själv precis som med alkohol. Missbrukaren brukar gömma undan flaskorna och tror sig gömma bort problemen, Man gör många saker där man bedrar sig själv. Det finns OA för överviktiga precis som det finns AA för alkoholiserade.

Har du några mer positiva effekter av operationen?
Ja,man upplever att man blivit längre. Man har ju blivit kortare på grund av åldern men man har fått en annan pondus, en annan känsla. Tittar man på mig är det i alla fall inte för att jag är överviktig. Man får en annan självkänsla absolut.

Har du några negativa effekter av operationen? Komplikationer direkt efter operationen?

Nej, direkt efteråt gick det väldigt bra. Kosten efteråt innebar att man fick börja äta vanlig mat först efter två månader. Men det fungerade. När jag fick börja med den så kallade passerade kosten kunde man laga köttfärs och potatismos som man sedan körde i mixern och det kom ut som en enda sörja, men var så glad att kunna äta det efter en månad med bara soppor så det kändes fint. Egentligen har det inte funnits något negativt med operationen

Det är definitivt en väg att gå om man inte klarar det på något annat sätt. Det är bara en liten del som går ned med dieter. Kanske kommer man på något annat sätt. Kanske måste man börja med mentala terapier. Jag tror att alla med övervikt har det besvärligt. Jag tror inte på de som säger att de är glada och lyckliga om de är överviktiga. Jag tror att det här med att man skrattar och ser glad ut är ett sätt att visa att man mår bra, fast man egentligen inte gör det.
Det är svårt att tala med en annan person om att de har problem med övervikt. Det vet ju jag. Man vet verkligen om att man är överviktig men det är känsligt. Min mor försökte tala med mig om det här och det hände att jag slängde på luren många gånger. Man känner att man skulle vilja sätta sig ned med personer som är kraftigt överviktiga och tala om riskerna och liknande men man vet hur sårande det är. Det är en svår gräns, men alla vet vad de har för fel.

Söker man hjälp för sin fetma eller för följdbesvär?

Ja, det har jag sökt personalläkare vid något tillfälle, men det är oftast när man går på hälsokontroller eller andra sjukvårdsbesök som man erbjuds hjälp. Det måste bli något problem innan. Man lyssnar nog inte heller på om någon kompis eller liknande skulle säga något. Och så är det råden om motion. Man orkar ju inte. Man klarar inte av det på grund av knän och andra besvär. Ett år gick jag med kryckor ett helt år på grund av hälsporre.

Tar du några kosttillskott?
Nej jag äter inte något sådant. Första tre månaderna fick jag det utskrivet men sedan har det jag inte tagit något. Det här med B12 har varit ett problem. Jag har varit hos minst sju olika läkare som gett mig olika besked. En del säger att det varit för lågt, andra för högt och ytterligare någon säger att det är normalt. Till slut struntade jag i det.

Andra året gick jag ned mycket i vikt och jag mådde inte bra. Jag trodde att jag hade fått cancer.En kompis var med mig till läkareoch då tog man prover som alla var normala. Jag försöker att äta så jag får i mig allt. På morgonen är jag lite slarvig. Börjar med en expresso och en cigarett på balkongen och sedan kan jag ta en youghurt eller något efter ett tag. Till lunch och middag äter jag vanlig mat, så jag tror att jag får i mig det mesta av näringsämnen.

Hur skulle du ha klarat dig idag om du inte opererats?
Jag vet inte. Kanske hade jag suttit där i min lya i Stockholm och inte kunnat gå. Och försökt med mina bantningskurer utan att lyckas.

Du har vunnit ganska mycket med operationen?
Ja, jag känner inte att jag förlorat något. Det är viktigt att inte se det här som någon bantningsmetod. Jag känner att jag inte är helt säker på att mentalt kunna klara att hålla vikten men jag har ändå lyckats att hålla den. Kanske är det något jag inbillar mig att jag inte klarar det. Men jag skulle absolut inte vilja vara så tjock igen.