Posttraumatiskt stress syndrom

På Kropp och Själ handlade det förra veckan om posttraumatiskt stressyndrom och lite om den nya terapin där bland annat ögonrörelser ingår som ett redskap i terapin. Lyssna här.


. Det här handlar nog också om posttraumatiskt stressyndrom. Lyssna på samtal pågår med Margit Sandemo. Ljudlänk

När man lyssnar på hennes berättelse så lyssnar man på ett klassiskt posttraumatiskt stressyndrom. Det går alldeles runt i huvudet på henne, när hon påminner sig om det. Hon undviker att tänka på saker som på något sätt har anknytning till händelserna.

Ändå har det hos henne lett till att hon kunnat använda det kreativt i sitt arbete, trots att hon under den tiden det traumatiska skedde inte fick den behandling man idag rekommenderar. Men givetvis med mycket men av det som då hände. För bara ett tiotal år sedan rekommenderade en vän att hon skulle skriva om det. Hon gjorde det och fick en succé, jag tror det var Sagan om Isfolket.
Men det något annat hände också; hon kunde tala om det, tänka på saker som var förknippade med de olika händelser som ledde hennes symtom- om än inte med allt. Påminner mig om studien jag skrivit om tidigare där man fann att personer som ombads skriva av det värsta de varit med om, ledde till en förbättring av både patienter med rheumatisk artrit och astma.

Ibland kan kanske sjukdomar och kriser leda till positiva förändringar. Kanske också MS men det känns svårt att tro det. Kris har samma ursprung som kreativ och en tolkning av ordet kris är att det betyder utveckling. Det är ändå svårt att säga att sjukdom kan vara något positivt. En sak kan ju vara att man får lära sig att omvärdera mycket; saker som var jätteviktiga förlorar sitt värde och andra saker träder i förgrunden. Men risken är att man känner ett krav att man skall bli så förstående, insiktsfull osv, men i grunden är man ju väldigt mycket av vad man var tidigare. Man behöver inte bli god för att man fått något på sina axlar, som förändrar synen på livet. Man behöver inte gå på knäna...



Wild Geese av Mary Oliver

You do not have to be good.
You do not have to walk on your knees
for a hundred miles through the desert, repenting.

You only have to let the soft animal of your body
love what it loves.

Tell me about your despair, yours, and I will tell you mine.
Meanwhile the world goes on.
Meanwhile the sun and the clear pebbles of the rain
are moving across the landscapes,
over the prairies and the deep trees,
the mountains and the rivers.
Meanwhile the wild geese, high in the clean blue air,
are heading home again.
Whoever you are, no matter how lonely,
the world offers itself to your imagination,
calls to you like the wild geese, harsh and exciting -
over and over announcing your place
in the family of things.

P/s