Celiaki- fynd av en viktig väg för gluten in i tarmen. Andra nya tankar.

Fyndet kan ha betydelse för även andra autoimmuna sjukdomar

Celiaki: var kom den i från och hur fungerar det?

Människan har levt i ett jordbrukarsamhälle i 10 000 år men betydligt längre tid har vi levt som jägare och samlare nämligen 2,5 miljoner år skriver forskaren Fasano. Den tid gluten har funnits i maten är bara en liten bråkdel. ( En så kort del att vi genetiskt är i stort sett samma personer som vi var då vi blev jordbrukare. Jag känner igen resonemanget från stress.)

Forskare från University of Maryland har tror sig ha funnit den receptor i tunntarmen som är vägen in i kroppen för gluten och som kan sätta igång ett antal sjukliga reaktioner i immunförsvaret. Studien publicerades i juli detta år i tidskriften Gastroenterologi. Studiens syfte var att finna den kemiska bakgrunden till hur gliadinets (ett ämne i gluten) kontakt med slemhinnan i tunntarmen ser ut och hur detta leder till skada på den barriär som finns i tunntarmsväggen.

Receptorn kallas CXCR3 och är viktigt på tidigt stadium i den sjukliga reaktionen från immunförsvaret. Forskaren och professorn i pediatrik Alessio Fasano anser att detta kan leda till att man kan behandla celiaki mer effektivt.

Det är första gången som man kunnat påvisa denna receptor, denna passageport genom tarmslemhinnan och det är inte bara av betydelse för grundforskningen av autoimmun sjukdomar utan också för hur man kan utveckla behandlingar i framtiden.

I celiaki finns tre huvudkomponenter enligt Fasano.

1. En är det genetiska och man har redan identifierat ett antal gener som förefaller vanliga hos celiakipatienter men inga av dessa gener finns hos alla patienterna.
   
2. Den andra komponenten är att det finns något i miljön som leder till den autoimmuna attacken. Vad i miljön som utlöser en autoimmun attack är ofta okänt vid autoimmuna sjukdomar men i fråga om celiaki är det ett väletablerat faktum att det är gluten.
3. Den tredje komponenten är vad som på engelska kallas ”leaky gut”, en läckande tarm där barriären i tunntarmslemhinnan blir genomsläpplig och tillåter antigen ( ämnen som ger upphov till immunsvar) att komma igenom och i fallet celiaki är det gluten.

Glutens väg in i kroppen.
Forskare har funnit att gliadin den komponent i gluten som orsakar problemen binder till en receptor som kallas CXCR3.Då receptorn CXCR3 och gliadin möts gör detta att ett äggviteämne frisläpps som påverkar öppnar upp tunntarmsbarriären och gör den mera genomsläpplig. Detta protein kallas zonulin. Denna effekt av zonulin finns hos friska personer men går då snabbt över men hos celiakipatienter blir den kvarstående och kan vara ödesdiger.

Dessa fynd kan ha betydelse även för andra autoimmuna sjukdomar enligt Fasano. Samma process kanske förekommer hos typ I diabetes patienter och vid MS, en process i vilken tunntarmen är ingångporten genom vilken de sjukdomsframkallande antigen i dessa och andra autoimmuna sjukdomar kommer in i kroppen.

För första gången har vi funnit bevis för hur främmande antigen (ämnen som ger upphov till immunsvar) kommer in i kroppen och orsakar autoimmuna immunsvar, enligt dr Fasana som är specialist på tarmsjukdomar hos barn vid University of Maryland Medical Center. ”Ytterligare studier behövs men detta kan tillåta oss att gå in i förloppet innan zonulin frisläpp och aktiveras för att förhindra autoimmuna reaktioner.”

News on the coeliac disease: Where are we? Where are we going?
Samme Alessio Fasano skrev den 21 maj i är en artikel som finns på Medscape News of coeliac disease, och som i översättning lyder: Var är vi ? Vart är vi på väg?. Den är en rapport i från en konferens kallad Digestive Disease Week, (matsmältnings sjukdomarnas vecka). Han skriver att o antalet forskningsrapporter om celiaki börjar att bli många vilket visar att sjukdomen har fått allt större betydelse från att tidigare ha legat i skuggan av andra tarmsjukdomar.

Celiaki anses nu vara en autoimmun sjukdoms som utlöses av intaget av gluten och liknande proteiner från råg och korn hos genetiskt mottaglig personer, Det är gliadinkomponenten i vete gluten och liknande alkohollösliga proteiner hos andra sädesslag som är kända för att åstadkomma skadan på tunntarmen. Samspelet mellan gener och miljön (dvs gluten) sätter igång symtom från och utanför tarm. De större sakerna som rapporterades vid Digestive Disease Week var frågor om hur sjukdomen utvecklas och kanske viktigast fokuserades det på nya strategier för att förebygga och behandla.

Jordbrukarsamhället medförde således att det kom in en sjukdomsorsakande komponent avseende celiaki. Den första fanns allredan (genetiken). Men forskarvärlden arbetar fortfarande med frågan: varför trots det faktum att 30-40% av befolkningen har de nödvändiga gener HLA DQ2/DQ8 och trots att nästan alla möter gluten är det bara 1 % som utvecklar celiaki. Flera rapporter på konferensen försökte besvara den frågan. Tre av dessa studier tog fram en annan komponent, förlusten av barriärfunktionen hos tunntarmsväggen som en del av problemet.

En grupp från universitet i Adelaide i Australien rapporterade att glidadin orsakar ökad genomsläpplighet genom att åstadkomma omfördelning av claudiner, proteiner som är en en del i det komplex i tunntarmen som styr genomträngligheten hos tarmen ( kallad permeabilitet). Genom att använda en djurmodell av sjukdomen celiaki visade en grupp från Canada att intag av gluten hos djur som gjorts känsliga ökade permeabiliteten hos tunntarmen som förvärrades av antiinflammatoriska ämnen typ acetylsalicylsyra. (Bamyl etc) Genom att behandla med en hämmare av zonulin så minskade permebiliteten, genomsläppligheten i tunntarmen i stället. Zonulin= ett äggviteämne (protein) som påverkar öppnar upp tunntarmsbarriären och gör den mera genomsläpplig. Man fann också att genom att korrigera defekten i tunntarmsbarriären minskade också infiltrationen av immunceller i tunntarmens slemhinna. ( ett tecken på celiaki). Detta tydde på att permeabiliteten är en del av den sjukdomsframkallande processen vid celiaki.

Tarmen innehåller ju normalt bakterier och mikroorganismer som deltar i omhändertagandet av födan, tunntarmsflora. Man funderar också på om denna utgör ytterligare en komponent vid utvecklingen av celiaki. En grupp från Italien visade att tunntarmsfloran hos barn med celiaki som fick gluten skilde sig radikalt från floran hos barn med celiaki men som stod på glutenfri diet.

Både det medfödda och det förvärvade immunförsvaret tyckts vara involverat i utvecklingen av celiaki.

Tunntarmsbiopsi är idag den viktigaste metoden att säkerställa diagnosen. Men många rapporter som presenterades antydde att fynden inte är så säkra. I detta sammanhan förslogs i en rapport från Argentina att men mycket noggrann undersökning av serologin kan ta bort behovet av biopsi i utvalda fall. Fasano såg detta som ett välkommet inslag i debatten om diagnoskriterierna.

Reaktion på gluten är inte alltid celiaki. Många patienter rapporterar att deras symtom försvinner om de går över till en glutenfri diet, även om celiaki har uteslutits. Det finns växande bevis för att dessa fall kan bero på glutenkänslighet, en ny form av reaktion på föda. Preliminära data tyder på att denna sjukdom kan bero på aktivering av det medfödda immunförsvaret utan att det anpassade immunförsvaret är inblandat.

Möjliga nya behandlingar. Alternativ till glutenfri diet: Framtiden kommer. Det har gällt i decennier att livslångt uppehåll med gluten är nödvändig behandling. Emellertid är gluten vanlig och i många länder är det inte ens uppmärkt och det utför ett stort problem för människor med celiaki. ( Det tog ett tag innan jag förstod att till exempel öl kan innehålla gliadin). Ytterligare komplicerande är att många som håller en strikt diet, är symtomfria, blodproven bra medan det visar sig att det fortfarande finns allvarliga förändringar i tarmen, Därför finns ett stort behova av alternativ till glutenfri diet.

En grupp från Irland visade att en kombination av proteaser ( enzym) som gavs till patienternan kunde bryta ned gluten till oskadliga komponenter. En grupp från Finland använde en annan typ av proteaser med liknande effekt. ( Detta var på lab.försök). En grupp från USA redovisade ett kliniskt försök ( fas Iib) med en hämmare av zonulin. Detta visade och effektivit och en reduktion av glutens förmåga att skada. Slutligen fanns ett försök från en grupp i Italien där man sköt fram introduktionen av gluten för barn som hade genetisk risk för att få sjukdomen.