det räcker med att vara. Jag har funderat lite över Mary Olivers dikt Wild Geese. Man behöver inte krypa på knäna för att urskulda sig, för att vara. Det räcker med att uppleva att man är, är i ett sammanhang. Det finns i själva verket lika starkt som den där urkraften som får gässen att skria, det är dags att dra. Det är kanske samma krafter som jag hör varje morgon då fiskmåsarna konserterar från uthustaken.
Det här med att vara bra-ig, det har vi fått lära oss tidigt och sedan lär vi oss mer och mer av det och allt som inte är så där vädigt bra-igt det stoppar vi i den osynliga säcken vi begåvas med som småbarn för att stoppa in allt som inte väcker andras behag. Med åren kan den säcken bli ganska tung. Poeten Robert Bly har konstruerat den bilden av vad som händer då vi socialiseras.Jon Kabat-Zinn tar upp det på ett inspelning med guidad meditation, som jag lyssnar på. (Egentligen skulle man kanske säga lyssna till, för det skall väl vara ungefär som att lyssna till hjärtats inre röst). Han säger, att vad som händer under meditationen är bland annat att det kommer upp en del ur den svarta säcken, och man bara sitter där och iaktar, betraktar, dömer inte, bara ser på.
Det där med att man skall vara braig eller bra sitter synnerligen djupt. Det är ett motiv till mycket man gör och kanske till vad man inte gör. Det finns kanske en hel del av en själv som man inte ser, delar som är värdefulla, skulle ge oss ett rikare liv.
Varför skriver jag en blogg egentligen. Är det de skäl jag anger, komma underfund med lite kring det här att vara sjuk, förstå sjukdomar ur ett lite bredare perspektiv där man även tar in egna upplevelser, vad det betyder för mig själv. Men det skulle jag ju lika gärna kunna skriva på min dator och låta bli att publicera. Har det något med att man vill vara braig, duktig, visa att man kan något nu när... ... ...
Det här förtjänar verkligen att ses, ifrågasättas.
I samband med att jag funderade kring det här med meditation och dömande dök en mening upp. En mening, som jag ibland har för att beskriva mig själv och hur MS-sjukdomen ter sig för mig. Man skall som jag skrev för två inlägg sen ”uppövar en opartisk icke-dömande attityd till det som dyker upp i medvetandet, oavsett vad det är. ” Det finns en risk att de tankar man har leder vilse, de bygger på upplevelser, erfarenheter som kanske inte är helt korrekta; de är uppbyggda kanske av för-dömanden, som man tar för sanna. Jag kom på något som kanske inte var så fruktansvärt hellyckat och sant.
När människor frågar hur jag mår brukar jag svara bra, eller mycket bra (oftast) ibland kan jag svara det går också. I själva verket så är det här med bra och mycket bra helt sant, det är faktiskt så jag mår ”om jag inte tänker för mycket efter”. Det händer att de som frågar mig ser förvånade ut då jag svarar bra. Det känns ibland som det inte är riktigt acceptabelt socialt. Skall sanningen fram så händer det ibland att det är ett lite pressat bra, men då kanske ur perspektivet att det kunde vara mycket, mycket värre. Men för det mesta så mår jag ”bra”. Men...
om man säger ” du ser ut att må så bra ” och man får en känsla av att man tänker ”har du verkligen MS?”. Då brukar jag svara: Ja, jag mår bra och jag är verkligen tacksam för det. Men på något sätt triggar det igång något inom mig och ibland tänker jag då ” jag är som ett skal, det ser bra ut men på insidan är det tomt”. Den frasen kommer till mig inte så oofta. Inte bara i nämnda situationer. Då tänker jag på vad jag inte orkar, vad jag inte kan, vad jag inte minns, att jag inte hittar ord, att jag inte kan diktera in journaler och liknande på grund av min afasi. Det blir många kan inten. Jag har tyckt, att det där har varit en bra beskrivning av, hur jag fungerar. En metafor som jag förstår, och som är talande min situation.
Men nu i samband med när jag försökte tillämpa ” en opartisk icke-dömande attityd” när ”jag är bara ett skal” kom upp i mitt medvetande, förstod jag plötsligt hur bedömande och dömande den var. Det var inte ens ett halvtomt glas. ( Apropå liknelsen att en del människor ser halvtomma glas medan andra ser halvfulla). I själva verket kan jag ju göra väldigt mycket och gör väldigt mycket. Inte så mycket som när jag upplevde mig helt frisk men ”ett tomt skal” är en fullkomligt felaktig beskrivning- ändå har jag tyckt det varit bra. Jag kom på det här vid meditation idag.
Hur kommer man egentligen fram till en beskrivning, att man är som ett tomt skal? Har det med ”att man måste vara braig” att göra. För det är klart, att jag som de flesta andra känner nog krav på att vara duktig, välfungerande. Det är så fruktansvärt mycket som man borde kunna göra. Eller känner man av den där svarta säcken dit man stoppat så mycket, att kanske bara ett skal återstår? Den finns ju också i sammanhanget. Och vad som är bra är att man behöver inte bedöma vad som är vad. Det räcker med att bara se, höra, vara.
Jag har hört olika motton som folk har haft. Gustav Fröding som bodde i prästgården här en period hade enligt ett bygdespel en vanlig replik: dä kvetter. Det kanske det inte gör, men det kanske kan vara en hjälp till en icke dömande attityd. Alfred, morfars bror, knyckte en replik från följande historia:
Det här tilldrog sig vid 1800-talets mitt.Jag gissar det för kvinnan i historien, Kersti, var mor till en av grannarna till mitt barndomshem. Grannen var född 1858. Det är nog den person som som är född längst tillbaka i tiden av alla jag träffat. Hon blev 99 år. Mannen i historien gjorde saker av näver. Han hörde mycket illa på ålderdomen. Han satt utanför sin stuga när det kvinnan kom förbi. Hon stannade och sa till honom: -Hur står det till Jaen? Han skakade på huvudet och sa: -Neej, jag gör inga näversäckar numera. Kersti lutade sig fram och sade mycket högre: -Jag undrar hur det står till? Jaen skakade igen på huvudet och svarade: -Neej, jag gör inga näverskor heller! Då lutadeKersti sig fram och skrek i hans öra: -Jag skiter i era näversäckar och näverskor. Jag undrar hur det står till! Jaen svarade: Ja, vi får väl se till sommarn.
Så brukade morfars bror alltid tänka och säga när han kom i situationer som var knepiga och han inte riktigt visste hur det skulle gå.
”Vi får väl se till sommarn”. Kanske var det ett bra motto. Han blev 96 år .Frisk och pigg nästan hela tiden.
Vi får väl se till sommaren är nog en bättre formulering än ett tomt skal.Kanske skulle man lägga sig till med: You don't have to be good.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar