Om stress

© sune överhagen

Då jag gick företagsläkarutbildningen, höll professor Lennart Lewi en föreläsning, som var mycket intressant och stimulerande. Den handlade om stress och kom att vara mig till hjälp både i arbetet och i mitt privata liv. Alla har ett begrepp om stress och alla har sin egen uppfattning om stress. Det här är min bild av vad stress är:

Stress kan bidra till allvarliga sjukdomar. Hjärtkärlsystemet är ett organsystem som påverkas och man kan få förändringar i kärlen, som på medicinskt språk kallas arterioskleros. Följden kan vara försämrad cirkulation som kan utlösa både hjärtinfarkt och stroke. Magsår och ett flertal andra sjukdomar är mer eller mindre kopplade till stress. En sjukdom, som bl.a. innebär en utmattning av själva stressmekanismerna, har blivit känd under senaste decennierna. Med utmattning av stressmekanismer menar jag, att man inte riktigt reagerar adekvat på stress. Sjukdomen är känd under begreppet utbrändhet men ett bättre ord för detta är utmattningsyndrom eller utmattningsdepression. Varför? Utbrändhet ger en bild av att allt eller det mesta är förstört men så är inte fallet. Ordet utbrändhet har också kommit att beskriva, att man känner sig stressad och därför blivit urvattnat. I motsats till det här finns också positiv stress. Man tycker att det är lustfyllt att ha mycket att göra, att vara behövd. Det ger livet en krydda. Stressmekanismerna har gjort det möjligt för människan och flertalet andra arter att överleva. Förmågan att försvara oss mot ett farligt djur, att jaga ett byte för att få mat för dagen, att snabbt kunna reagera snabbt i trafiken har vi, tack vare att vi kan bli stressade. Utan denna förmåga att kunna reagera mycket snabbt i olika situationer skulle vi inte överleva. Om stressmekanismerna vore helt utbrända skulle detta vara oförenligt med livet.

Vad är stressmekanismerna rent biologiskt? De innebär att det sker en förändring i olika delar av kroppen vid omställning från vila till aktivitet och därvid krävs energi. Syre gör att det kan produceras mera energi. För att få mera syre börjar man dels att andas snabbare och dels att för varje andetag ta man in mer luft. Hjärtat börjar pumpa snabbare och med större volym för varje slag. När vi vilar slår hjärtat cirka 50-60 slag per minut medan det vid kraftig aktivitet kan slå 200 slag. Flerfaldigt mer blod och därmed syre kommer ut i kroppen vid hård ansträngning än i vila. Det sker också många andra förändringar i kroppen som följd av stressreaktionerna.

Stresshormonet adrenalin är en viktig orsak till att detta händer. När man uppfattar att något är på gång, signalerar hjärnan till binjurarna att nu är det dags att producera mera adrenalin. Via nervsystemet sker en liknande aktivering av organ i kroppen med hjälp av signalsubstansen[1] noradrenalin (en släkting till adrenalinet). En större mängd av stresshormonet adrenalin i blodet orsakar alltså förändringen från vila till aktivitet. Många andra förändringar i kroppen sker också och även andra hormoner inverkar. Man blir mer fokuserad på det som är aktuellt avseende hörsel och syn, och det man upplever som mindre viktigt för stunden kommer i periferin. Att lösa problem är man inte speciellt bra på i denna situation för man är inte vidsynt. Man ska inte vara alltför stressad vid provräkning eller då man kör bil. Man skall ha en lagomnivå avseende stress i sådana situationer, När faran är över återgår kroppen till vila och depåerna med energi återställs. Batterierna laddas. Skulle det här inte fungera är man illa ute.

Dagens samhälle är mycket annorlunda än till exempel det samhälle, varest min farmor växte upp. Där såg livet helt annorlunda ut. Man hade en lång arbetsdag, men man arbetade lugnt, metodiskt och stress hade man inte hört talas om. Man tog ofta en vilostund mitt på dagen för att sedan kunna arbeta till sent på kvällen. Klockan 9 skulle arbetet dock vara färdigt, för annars kunde man störa de underjordiska. Man respekterade vilodagen, vilket också bidrog till den behövliga rekreationen. Under den här tiden förändrades mycket. LM Eriksson uppfann en telefon. Järnvägar drogs igenom landet. Det skulle inte dröja länge innan bilen uppfanns. Men stress kände man ännu inte till.

Går man ännu längre tillbaka så levde människan tidevarv efter tidevarv utan att omständigheterna förändrades. En människas liv såg ut ungefär som förfädernas. Farfars farfar hade precis samma omständigheter som sin ättling. Stenåldersmänniskan fanns i många tusen år och för det livet var människan anpassad. I grund och botten är vi nu stenåldersmänniskor fast i kostymer och slips. Den stress stenåldersmänniskan hade var livsnödvändig och tidsbegränsad. I jakten på föda behöver man snabbt ställa om sig till att vara mycket skärpt beträffande både syn, hörsel och muskler. På ett likartat sätt måste man reagera om man angrips av ett vilt och farligt djur. Ett tredje sätt att reagera är att man blir som död om man upplever sig inte kunna klara faran. Detta finns mycket tydligt hos djur men finns i en ofta mer ”sofistikerad[2]” form hos människan. I detta fall är det andra delar av nerv-hormonsystem som inverkar.

Efter sådana stressfulla moment fick man tillfälle att vila och hämta krafter. Adrenalinproduktionen sjönk med följden att hjärta, lungor, muskler fick vila. Energidepåerna som tömts fylldes. Denna stressreaktion var inte farlig utan tvärtom livsnödvändig Det var en balans mellan människans förmåga och den påfrestning hon utsattes för.

Problemet är, att vi inte lever i ett sådant samhälle nu, men rent biologiskt är vi det här avseendet precis lika som våra förfäder familjen Hedenös. Det innebär, att vi är ganska illa anpassade till hur livet kan se ut i vissa nutida situationer. Du kanske är i en situation då du ständigt måste vara på språng i alla avseenden, telefonerna ringer, människor står i en lång kö framför dig, saker saknas, e-mailen som akut måste besvaras flyter in. Du känner dig, som om du vore jagad av ett lejon en längre tid. Du ser din lunchrast bli allt kortare. Vilopausen skjuts upp. Tillfället att vila kommer inte efter den akuta stressreaktionen utan det kommer nya stressmoment gång på gång, dag efter dag, vecka efter ……….

Det är den här stressen som finns i det moderna samhället.

Här finns en obalans mellan de påfrestningar man har och förmågan att klara av situationen. Skulle det här vara kortvarigt är det ingen fara. Om detta pågår en längre tid, då är den här typen av stress skadlig till och med om man upplever den som positiv. Orsaken är att man måste ”ladda batterierna”. Detta innebär bland annat att fylla på energidepåer så att kroppens organ får tillräckligt med näring, att låta musklerna bli avslappnade så att de kan fungera i långa loppet, att sova tillräckligt för att skador skall läkas, återhämtning skall ske osv.

Om denna stress fortsätter kan det leda till följder som hjärtinfarkt, stroke och många andra saker, kanhända fibromyalgi. Det kan också bli en oförmåga att reagera på stress normalt på grund av utmattade stressmekanismer. I och för sig fanns detta i tidigare samhällen också men inte i samma omfattning. Men man har det gamla uttrycket: Man skall inte bränna sitt ljus i båda ändar. Och med det syftar man på sådana här situationer. Men det är viktigt att inte koppla allt till stress. Hur sambanden ser ut får framtiden utvisa.

Nu förstår man också varför inte zebror får magsår. Visst jagas de av lejon men inte större delen av sin dag. I själva verket så kanske de går och betar, dricker vatten, vilar och tar det lugnt. De får alltså sin vilopaus. De kan ligga där under ett träd och ha det skönt en del av sin dag.

Inspiration

Lennart Lewi Föreläsning på företagsläkarutbildningen 1987-88 samt riksstämman 2001.

Robert M.Sapolsky: Why zebras don’t get ulcers. (En föreläsning med denna titel finns(möjligen fanns) också på webben, Stanford University)

Socialstyrelsens skrift: Utmattningsyndrom. Stressrelaterad psykisk ohälsa. 2003

T. Theorell:Ur balans

[1] Signalsubstanser är de ämnen som överför aktivitet från en nervcell till en annan. Stället där detta sker kallas synaps

Frågan är om det är så sofistikerat. Jag skulle vilja skriva om detta i ett eget avsnitt, men vet inte i skrivandets stund om jag kommer att göra det.