Om alternativ medicin, placeboeffekt mm

Jag har just läst Andrew Weil: Naturlig hälsa Alternativ medicin, en bok som på diverse sajter som propagerar för alternativ medicin kallar internationell hälsobibel. Jag har kommit i kontakt med Weil genom att Jon Kabat-Zinn och Weiss har talat in en introduktion till meditation som jag har. Andrew Weil är läkare (MD) inom vanlig västerländsk medicin men har intresserat sig för alternativ medicin och är verksam vid Center of Integrative Medicin vid universitetet i Arizona, ett institut som han själv grundat där man bland annat bedriver forskning om alternativ medicin men det handlar kanske framför allt om fysisk träning, kost, själ och stresshantering vilket för mig inte är alternativ medicin.

Alternativ medicin förtjänar att bemötas att skepsis, men det finns olika former av alternativ medicin. Det Andrew Weil står för innehåller en hel del skepsis både mot alternativ medicin men också mot den västerländska medicinen i sin nuvarande form. Speciellt om man har någon sjukdom som är svårbehandlad, det inte går att göra så mycket åt är det lätt att söka sig till olika behandlingsformer där det inte finns någon bakomliggande forskning bakom. Det finns alla grader och när en alternativ behandling bevisats ha verkan är det inte längre någon alternativ medicin, den används då i den forskningsbaserade medicinen. Om man har en sjukdom typ MS finns skäl att vara extra uppmärksam och kritisk. Man är benägen att gripa tag i de halmstrån som finns, och det finns många lycksökare som gärna står till tjänst med kurer som är helt verkanslösa. Men inte bara lycksökare utan det finns de som är seriösa och tror på vad de gör men ändå så finns det ingen bra forskning bakom och det visar sig i långa loppet om de har effekt.

Om placeboeffekten. Människornas naturliga förmåga till läkning.

Jag tror att i flertalet fall är det placeboeffekten som spelar in. Sådana krafter kan vara oerhört starka. Det finns människor som klarar att suggerera oss till att göra gott men det finns också motsatsen. Det kom för något år sedan två böcker om Salaligan skrivna av två bröder Anders Sundelin: Den Magiska Cirkel och Arne Sundelin Fallet Thurneman. Sigurd Thurneman var en ung man i Sala som genom olika påverkningsmetoder yoga, hypnos men också med droger fick begåvade och vanliga unga män i sin egen ålder att ingå i en grupp- en förening Den magiska cirkeln. En grupp som begick grymma mord och andra brottsligheter. Vi kan påverkas mycket kraftigt av andra personer, böcker mm och att det ibland kan leda till att vi förbättras kraftig är inte konstiga för mig.

Weiss som är rheumatolog i grunden, beskriver två patienter med svår SLE där man nästan gett upp hoppet. Den ena kvinna blev religiös omvänd och tillfrisknade och den andra blev kär, gifte sig och även hon tillfrisknade.

Weiss skriver följande: Med posten får jag oräkneliga vittnesmål om kosttillskott, däribland anmärkningsvärda tillfrisknanden från obotliga sjukdomar hos människor som ätit något särskilt piller eller pulver. De flesta läkare reagerar med förakt på alla vittnesmål om andra preparat än vanliga läkemedel och avfärdar dem som anekdotiska bevis som inte är värda att lyssna på. Jag har ett annat synsätt. För mig är vittnesmål alltid intressanta, men vad jag tror de vittnar om är människors naturliga förmåga till läkning men inte själva produkternas egenskaper.

Det här har varit aktuellt i samband med CCSVI diskussionerna där neurologer hävdar att de effekter man ser är placeboeffekter medan de starkaste förespråkarna helt utsluter att detta kan vara placeboeffekter. Jag vill nog hävda att placeboeffekten kan vara mycket stark och det kan mycket väl vara detta det handlar om. Forskningen får avgöra.

Det är också applicerbart på debatten om kost. Många LCHF are och även andra dietfrälsta är skulle jag tro väldigt påverkade av sockerpilleffekten. Tror man väldigt starkt så lyckas man ofta genomföra vad man föresatt sig. Det handlar mera om hur stark denna kraft är än att teorin är korrekt.

Är jag påverkad av placeboeffekten?

Drabbar det här mig själv- nej faktiskt inte. Det jab vara så att den diet jag äter det vill säga mycket litet mättade fetter pga MS kanske fungerar inte på grund av den biologiska teorin bakom den utan att det kan vara en placeboeffekt. So what! Den kostar ju inget och jag mår bra. Det finns inget som säger att den skulle vara skadlig. I själva verket hoppas jag att jag utnyttjar placeboeffekten positivt – den är en stark kraft. Påpekas bör att finns det en  del evidens för att mättade fetter inte är bra vid MS.

Andrew Weil uttrycker en kritisk inställning och det finns en del att hämta från vad han skriver samtidigt som han också inte alltid är lika kritisk. Han skriver bl a om en osteopat som bedrev bla kraniosakral terapi och han upplevde som en av de skickligaste läkare han träffat. Samtidigt berättar han om en del av teorierna bakom, , nämligen att det finns små rörelser i centrala nervsystemet som till och med kan vara livets mest fundamentala rytm. En erfaren osteopat kan känna den genom skallbenet skriver han. Jag finner ingen som helst tveksamhet huruvida detta är något som verkligen finns. Denna rytm borde ju kunna upptäckas med den sofistikerade apparatur som finns tillgänglig idag. Det finns flera liknande avsnitt i boken som man alltså skall läsa med stor skepsis, men samtidigt finns det en hel del kunskap och erfarenhet som Weil presenterar som man kan ställa upp på.

För att få en bra hälsa poängterar Weil kost, fysisk träning och att försöka få tillstånd någon form av sinnesro. Det är egenligen samma saker som vem som helst borde kunna ställa upp på utifrån vad vi vet idag. Han skriver om beroende och tar upp speciellt tre beroenden matberoende, beroende av legala droger, och sexuellt beroende. Weil har en intressant syn på beroende. Han skriver ”jag avvisar begreppet beroendebenägen personlighet, såvida den inte innefattar alla människor. Att vi inte ser hur allmänt utbrett det här problemet är beror på att en del typer av beroenden, såsom pengafixering, kaffedrickande, förälskelse, motion, arbetsnarkomani inte ses som något uppseendeväckande utan är helt socialt acceptabelt. … …. Beroende är i grunden en andlig fråga eftersom det avspeglar missriktat försök att uppnå helhet, att uppleva harmoni och tillfredsställelse.

Om kaffe

I beroendekapitlet skriver Andrew Weil bland annat om kaffe. Det är ju speciellt intressant nu snart tjugo år efter att boken skrevs, eftersom det numera finns en hel del forskning om kaffets nyttighet. Det finns ju resultat som tyder på att det minskar risken för flera sjukdomar. Han skriver att koffeinet är ett av de starkaste beroendeframkallande medlen, och han tar upp flera patienter från sin praktik där patienterna botat genom att sluta med kaffet, en kvinna med svåra urinträngningar sedan 12 år tillbaka som både opererats för trängningar och fått flera mediciner utan någon effekt, men som blev bra efter att ha slutat med kaffe. En man med svår huvudvärk i 20 år. Huvudvärken lindrades av koffeintablett men återkom åtminstone två ggr om dagen. När han slutade med kaffe fick han svår abstinens med huvudvärk i några dagar. Weil säger att man inte kan sluta med kaffe hur som helst utan det innebär att man får besvär i några dagar. Man bör ha några dagars ledighet framför sig om man skall försöka .

En tredje patient hade diarreer och dessa upphörde. Weil skriver att han skulle kunna fylla hela kapitlet med exempel på patienter som haft olika kroniska besvär på grund av kaffedrickande, Jag tror honom. Jag dricker numera koffeinfritt kaffe. Annat kaffe leder till att jag inte kan sova, hjärtat går snabbare och det är nästan en sorts ångest. Jag har också märkt att kaffe med koffein gör att jag får mer urinträninging, och om det i stället är svårt att komma igång med kissandet så kan kaffe med koffein faktiskt underlätta det. Så i den här del överensstämmer mina personliga erfarenheter med vad Weil skriver.

Sammanfattning:

Jag tycker boken är mycket intressant. Weil har stora kunskaper och ofta en kritisk inställning men ibland släpper han på detta och det bör man inte göra. En del är föråldrat. Det är ju tjugo år sedan det skrevs. Om du läser den var kritisk men släng inte ut barnet med badvattnet.