Omvänd mindfulness

Stôlliheta i Vala

I ska vänje er å mä te skratt,
för en lever bar för te dö,
ôm dan ska en tänke på natt,
i sol ska en tänke på snö,
du ska gråte, når live ä glatt,
å int ska du vell dä du vell,
dä ä allt så stôllit, satt
en allt vell skratte lell.

Gustav Fröding

Jag kämpar med att ta till mig mindfulness; bara användandet av ordet kämpa avslöjar väl en del av hur jag lyckats för de som är bekanta med ämnet. Det handlar om tankar bland annat, bland annat automatiska tankar. Varje gång jag ser någon i rullstol tycks tanken automatiskt komma; när hamnar jag där? Det är en tanke som inte måste komma. Det är ju inte den vanligaste utgången av sjukdomen MS även om den inte heller är ovanlig. Men man måste med automatik inte ha den tanken.

Ungefär där började jag tänka på Frödings dikt, som alltså är en sorts omvänd mindfulness eller kognitiv beteende terapi.

Detta tänkte jag igår på promenaden; idag tänkte jag på vad Jon Kabat Zinn säger om tankar, att de är som moln på himlen som kommer och går, eller våra hörselintryck. Det man tänker är inte absoluta sanningar utan sådant som dyker upp i vår hjärna, mattas av precis som vågor, moln. Det man tänker är inte nödvändigtvis jag.

Här finns en del personer som håller sig med duvor. De släpper ut dem varje dag på sina promenader. De kommer cirklande i flockar överhuset försvinner ibland och återkommer om och om igen. För mig var det typiska metaforer för hur tänkande går till enligt mindfultänk.