Ibland säger de som drabbats av en kronisk sjukdom att det gett dem mycket. George Jelinek är en av dem som säger så. Det har fått honom att stanna upp och ta vara på livet på ett helt annat sätt, om jag förstår rätt vad han menar. Jag har haft väldigt svårt för det där att känna tacksamhet över sjukdomen. Jag har diskuterat det med en annan person här nere som också har MS, och hon säger att hon är tacksam för att hon fått MS.
MS gjorde att hon förändrade sitt liv; blev tvungen att varva ned, inse att det fungerade inte att göra flera saker på en gång. Detta ledde såå småningom till att hon tyckte att hon vunnit mycket på det. Jag kan förstå att sjukdomen tvingar fram värdefulla förändringar, som man egentligen skulle ha genomfört ändå, att vara mer i nuet, inte ständigt ha många bollar i luften och kanske aldrig något riktigt fast i handen. Kanske uttrycket bättre en fågel i handen än tio i skogen uttrycker detta; eller psalmen blott en dag ett ögonblick i sänder.
Kanske hör det här till stöllighetera i vala som Fröding skriver om. Dä ä att sö konstit s'att vell skratte lell. Men det kan nog vara så att de kognitiva svårigheterna faktiskt också kan innebära något positivt om man tittar på dem på detta sätt. Annars är de kognitiva svårigheterna den dolda biten av sjukdomen; den märks inte vid ytlig kontakt och kanske inte ens vid nära kontakter. De kan vara komplicerade att förklara. Hur skall man kunna förklara något som man inte ens begriper själv. Det är svårt även för anhöriga ibland att förstå när man är lite långsammare med vissa saker; vilket jag upplever i bland.
Det finns studier som visar att de som bara har MS med fysiskt handikapp oftare har arbete och anställning än de som har kognitiva problem. (Rao m.fl Cognitive dysfunction in multiple sclerosis; frequency patterns and prediction. Neurology 1991;41:685-691) En annan studie jämförde de som enbart hade MS lesioner i ryggmärgen med de som bara hade dem i hjärnan. De som hade skador i ryggmärgen hade större fysiska handikapp men det var ändå de som hade störst sannolikt att vara i arbete (Wild m fl Psychosocial impact of cognitive impairment in the multiple sclerosis patient. J Clin Exp Neuropsychol 1991;13:74). Det dolda kognitiva handikappet är alltså inte på något sätt ett bifynd utan en högst påtaglig realitet.
Personligen tycker jag att jag förbättrats påtagligt även beträffande de kognitiva besvären nu, kanske är det att jag lärt mig leva med dem. Dessutom ställs ju inte alls samma krav på mig i dag som då jag var i arbete. Men det där med att vara tacksam, jag inser varför man kan vara det men är ändå tveksam. Får fundera vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar