Hej och välkommen

Hej och välkommen. Bloggen handlar om livsstilsfrågor och att leva med kronisk sjukdom. Här lämnas inga medicinska råd. De bör ges öga mot öga.





Snälla rösta om boktitel. Lämna gärna förslag




START


Translate

torsdag, juni 10, 2010

Mobbning och dess konsekvenser





I Dagens Nyheter arbetar Maciej Zaremba som journalist. Zaremba gräver han på djupet, han är en sorts folkhemmets mullvad, som granskar där samhället blundar. Nu har han tittat på vuxningmobbning i en artikelserie. Det är framför allt mobbning på arbetsplatserna; nu tänker ni kanske -ja, sådan är kapitalismen- men det visar sig i statistiken att mobbning är vanligast inom den offentliga verksamheten. Så här skriver Staffan Boberg i en kommentar på Studio Ett Gällande kränkande särbehandling kan systemfelet kort beskrivas som att trots att det är olagligt så anser sig i Sverige cirka 360.000 anställda (cirka 9 % av arbetskraften) utsatta för kränkande särbehandling. Cirka 75 % arbetar inom offentlig sektor

Zaremba skriver i en artikel om en distriktssköterska, vars problem började då det kom samtal att hemtjänsten inte hade kommit som planerat. Hon upptäckte då att det berodde på att två kollegor inte hann med sina uppgifter, men hon upptäckte också att de gjorde privata saker på fritiden och sade till sin chef om detta i ett möte då kollegorna också var med. Inom någon vecka började det komma klagomål på henne själv, man sa att hon bevakade andra, hon hade samarbetssvårigheter, en ond spiral av förtal, u name it.

Med hjälp av bland annat organisationen mot mobbning OMM rullades situationen upp, vilket så småningom ledde till att distriktssköterskan i fråga fick 30 månadslöner i skadestånd. Men hon fick också svåra psykiska problem i och med att det långvariga plågandet ledde till att hon utvecklade symtom på djup depression och krisreaktion.

Men det skedde ingen rättegång, inga blev anklagade och fällda trots att de förstört en familjs liv och berövat skattebetalarna i kommunen minst en miljon kronor.


Ett annat fall är Kerstin Lövden socionom som arbetat vid Kriscentrum för våldutsatta kvinnor i Malmö, arbetsgivare sociala resursnämnden i Malmö. Hon kom på kant med arbetsgivare efter att hon dels varit med och påpekat att kvinnorna i hennes team hade lägre lön än männen i ett motsvarande team. Vid ett annat tillfälle ville hon anmäla en barnmisshandel men hennes chef gick emot detta. Ganska kort därefter kallas hon till ett möte med en något högre chef, som börjar med att behandla henne med förakt och illvilja. Hon hälsades med välkommen och klandrades därefter omedelbart för att hon inte sa tack, sedan ett påpekande om hennes ögon.

Hon sjukskrevs för utmattning efter en intensiv period med möten och ett systematiskt förföljande- hennes arbetskamrater fick inte tala om situationen i personalmöten etc. När hon återkom till arbetet hade hon en ny chef som sa att det var klagomål på henne och att hon hört detta på ett möte för chefer. Och så fortsatte det- hon blev efter något år sjukskriven igen och denna gång för posttraumatiskt stressyndrom. Sedan gjorde hon en polisanmälan men denna skrevs av av åklagaren. Det var tydligen inte brottsligt att bedriva vuxenmobbning på en arbertsplats. Detta är en av kärnpunkterna i artikelserien. Den mobbade har väldigt dåligt stöd- cheferna är ofta del av mobbningen, stöden från samhället i övrigt är dåligt och facket ställer sällan upp.

I en del andra länder får man fängelse och höga böter om sådant sker, här verkar det som samhället skyddar förövarna. De kanske till och med fick löneförhöjning och befordran.


Hur gick det för Kerstin Lövden? Hon tog kontakt med OMM, och fick hjälp av deras advokat, som smulade sönder arbetsgivarens uppgift. Kerstin Lövden fick 490 000, advokaten fick 60 tusen plus moms.


Som företagsläkare har jag givetvis upplevt flera fall med dessa inslag. Vad jag sett är också att det blir allvarliga psykiska/ fysiska komplikationer. Man såg inte bara depression, utmattning, fatigue, posttraumatiskt stressyndrom utan rent fysiska följder. Besvär av typ magkatarr, irritabel tarm är var vanliga, värk och spänning i muskler, förhöjt blodtryck. Jag tror det kan bli mycket allvarliga följder av att en lång tid gå under sådan stress. Självmord är kanske den allvarligaste konsekvensen.

Förra året skrev jag om multipel skleros och posttraumatiskt stressyndrom. Det var efter att en kanadensisk man fått arbetsskada och pension tilldömd, där hans multipel skleros bedömdes ha följts av han verksamhet som flygare i krigsområden. Jag berättade också om min klasskamrat från realskolan som arbetade som banktjänsteman i 25-års åldern och blev utsatt för ett brutalt rån. Drygt ett halvår efter detta insjuknade han i multipel skleros. 15 år senare var han död pga MS.


Stress påverkar hjärnan. Jag skrev om Robert Sapolskys föreläsning om detta . Jag saxar lite: Han inleder med att beskriva de stora dragen vid stress. Hur området som heter hypothalamus utsöndrar ett ämne CRF, som betyder ungefär att det är en faktor som skall stimulera binjurebarken att insöndra glucocortikoider, kortisol. CRF gör detta genom att stimulera hypofysen, den lilla ärtan under hjärnan att insöndra ett hormon ACTH, adrenocorticotropt hormon- binjurebarksstimulerande hormon och därefter i kedjan kommer kortisolet.( en glucocorticoid). Kortisolet är boven i dramat där stressen ödelägger nervceller i hippocampus.Det skapar ett graunsirå (ground zero) i hippocampus.


Hippocampus och stress.

I det korta loppet vara exponerad för stress och glucokortoider förbättrar hippocampus funktion.Delar av den skärper till sig men i långa loppet så skadar kronisk psykosocial och mental stress hippocampus.

Man har funnit att hippocampus förfaller mindre hos personer som lider av k posttraumatiskt stress syndrom. Det finns två skolor: en som säger att glukokortikoider skadar hjärnan och hippocampus, varvid nervcellerna dör: den neurotoxiska hypotesen. Den andra skolan säger att människor med liten hippocampus från början utvecklar posttraumatiskt stress syndrom.

Här är en undersökning av unga individer med posttraumatiskt stress syndrom : Man följde under minst 12 månader, under vilken period deras hippocampus minskade och... och ju allvarligare deras posttraummatiska stress syndrom var, desto mer minskade deras hippocampus.


Vad är posttraumatiskt stress syndrom (Post Traumatic Stress disorder, PTSD).

Det är ångesttillstånd där man upplevt extremt uppskakande händelser, som naturkatastrofer, krigstillstånd, sexuella övergrepp och andra extrema händelser som man inte lyckats komma över.

Symtom kan vara :

  • Man har mardrömmar, flashbacks ( dvs händelserna återkommer då man påminns om dem på något sätt)

  • Mycket ansträngning går åt till att inte tänka på det, att undvika sådant som kan påminna.

  • Man kan ha minnesluckor om vad som har hänt.

  • Man kan känna sig emotionellt kall och ha oförmåga att anknyta till andra.

  • Sömnsvårigheter.

  • Lättirriterad, arg och oberäknelig.


Man har tittat en del på fysiska hälsan totalt och PTSD. Om man håller sig till vad patienten berättar om vad denne gått igenom och de konsekvenser det haft för hälsan så finner man starka sådana samband. Men där finns samma svårighet som alltid när man skall komma koppla ihop saker i efterhand. Det är till exempel mycket svårt att koppla MS utveckling till stress. Det går nog nästan alltid att finna sådana händelser i efterhand. Den enda undersökning som jag tycker är riktigt bra är en dansk undersökning där man tittat på alla föräldrar som förlorat ett barn under en viss period och då fann man att de hade utvecklat MS i större frekvens än de andra föräldrarna.

Jag läste någonstans att mer än 300 000 människor i Sverige upplever sig mobbade på arbetet. Kan man ta tag i detta ordentligt och minska skulle man troligen kunna förebygga inte bara självmord utan också en hel del annat. Som jag ser på sjukdomar bär man med sig en del sjukdomsframkallande faktorer i en ryggsäck. Mobbning på arbetsplatsen kan vara en av dem. Trivsel på arbetsplatsen kan däremot var något som skyddar mot sjukdom.

2 kommentarer:

  1. Anonym10:34 fm

    jag är mobbad och har aldrig känt såhär....

    SvaraRadera
  2. Det behöver ju naturligtvis inte bli allvarliga besvär men ofta lämnar det spår. Jag blev själv mobbad en period som barn-en period jag inte vill tala om- men nog finns små ärr, som kanske nu i efterskott är nyttiga erfarenheter,däremot skulle jag helst vilja vara utan dem. Sen är det nog så att väldigt många har upplevt det här.
    För mig hjälpte det när vi fick byta från en auktoritär lärare till en demokratisk. Då ändrades stämningen och det blev mycket bättre.
    Vare sig man är mobbad som barn eller vuxen är det viktigt att känna att när någon/några mobbar finns problemen egentligen hos dem- mobbarna. Risken är att man känner skuld och skam själv. Viktigt är också att söka stöd i sin situation.

    SvaraRadera