Redan 1865 fanns mindfulness i Sverige men det kallades inte så.

Lina Sandell publicerade texten till Blott en dag ett ögonblick i sänder första gången 1865 då hon var 32 år. Hon hade folksjukdomen TBC som ofta var liktydigt med döden och två systrar dog på grund av detta. Här lite om tbc.I skriften Korsblomman berättade Lina Sandell en saga om en gammal väggklocka som plötsligt hade stannat. Urtavlan började reda ut varför klockan stannat och kom till att det var pendelns fel. Pendeln förklarade för urtavlan att den inte orkade längre, eftersom den hade kommit underfund med att den på ett dygn måste svänga fram och tillbaka över 86 000 gånger. Urtavlan bad då pendeln svänga på försök sex gånger. Då sade pendeln att det inte var sex gånger eller sextio gånger den gruvade sig för, utan sex miljoner gånger. Den kloka urtavlan funderade då om det inte i själva verket var så att det var tanken på arbetet som tröttade pendeln, inte själva arbetet. Det fordrades ju bara en svängning åt gången. Pendeln betänkte detta, kom till att det var sant och började arbeta igen. Efter denna berättelse ingick dikten En dag, ett ögonblick i sänder./ detta är citat från denna sida.

Onekligen påminner denna saga om den berättelse om den gamla munken som gick genom snödrivorna i Himalaya på flykt från Tibet. När han kom fram fick han frågan om han hur han orkat, varvid han svarade kort: Ett steg i taget.
Det är en historia jag försöker återvända till som tankeväckande berättelse. Men kunskapen om mindfulness, att inte ta ut morgondagens bördor i förskott är gammal också i vår kultur och religion och är inte något exotiskt påfund. Men kanske är det bortglömt. Lina Sandell kommenterar psalmen så här enligt ovanstående källa: Vi sörjer för morgondagen innan morgondagen är kommen. Och likväl har Herren sagt: Det är nog att var dag har sin egen plåga. O huru dåraktigt att vilja tillägga det närvarande ögonblicket det tillkommandes tyngd.

---

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en Faders hjärta,
giver ju åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.

Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Att sin dyra egendom bevara,
denna omsorg har han lagt på sig.
“Som din dag, så skall din kraft ock vara,”
detta löfte gav han mig.

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla,
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.