Hej och välkommen

Hej och välkommen. Bloggen handlar om livsstilsfrågor och att leva med kronisk sjukdom. Här lämnas inga medicinska råd. De bör ges öga mot öga.





Snälla rösta om boktitel. Lämna gärna förslag




START


Translate

söndag, augusti 29, 2010

Blir inte allt sämre då man blir äldre?





Blandat om minne och neuroplasticitet.


Någon i den yngre generationen i min omgivning har börjat klaga över glömska. Och man hör det ofta; själv började jag notera det då jag var???.Ofta är det så att det man inte tagit in, kan man inte lära sig. Om ”information” ständigt flödar runtomkring är det ofta så att det mesta av den ”informationen” är det klokast att glömma och det är nog vad vi gör omedvetet men då slinker det med en del av vad som man kanske borde komma ihåg. Inom perceptionspsykogin talade man åtminstone förr om signaler och brus, och ju större totala inflödet är desto svårare kan det vara att separera signalerna från brus.

Det har nog en del med medveten närvaro att göra också. Är vi verkligen med i vad vi gör i nuet. Vi kanske håller på med annat tjafs i vår hjärna samtidigt som vi försöker lära oss någonting, göra någonting. Många är oändligt trötta på carpe diem- fånga dagen, lev i nuet men det är nog så att det är viktigt och inte flum-flum. Den så kallade glömskan är inte alltid glömska, med detta säger jag givetvis inte att sjuklig glömska inte finns. Enligt en artikel i NY Times tenderar vi att fokusera på åldrandets och den åldrande hjärnans oförmåga att lära nytt. Jag tillhör en av dem som lite grann tagit till mig att det här med att lära spanska blir nog svårt och därför har jag egentligen aldrig försökt att ta till mig språket.


Artikeln i NY Times How to train the aging brain av Barbara Strauch tar upp att hjärnan med ålder faktiskt har vissa fördelar också ur neuroplastisk synpunkt. Det finns så många erfarenheter och banor som lagrats där och just detta gör att den äldre hjärnan blir bättre på att se bilden i stort, se den centrala idén i vissa sammanhang. Hjärnan kan, kan om den hålls i trim, fortsätta att bygga nervbanor som gör att man känner igen mönster i tillvaron och kan se betydelsen av detta och till och med finna lösningar snabbare än den unga hjärnan, skriver Strauch.

Hon intervjuar forskaren Kathleen Taylor vid St Mary's College i Kalifornien som studerar vuxeninlärning. Denna säger som ”vuxna” kanske man inte lär så fort som unga men man har en uppsättning i hjärnan som är redo för nästa steg. Man börjar inte från grunden.


För att hålla hjärnan i trim skall man enligt Taylor, försöka utmana de ideer man lärt tidigare, försöka sätta sig in i motsatsen till vad man hittills trott. Och tro mig där har man egentligen hur mycket som helst att göra. Detta kan innebära att man måste gå på tvärs mot vad andra tycker. Man skall försöka ta reda på om det man tar in förändrar ens uppfattning i stort eller smått. Om man alltid tycker samma sak, umgås enbart med de som samtycker med de egna idéerna, utvecklas inte de nätverk man har i hjärnan; det behövs inga ny förbindelser mellan neuron, synapser.


Det finns människor som långt upp i åren fortsätter att vara aktiva; jag vet inte hur gammal Michael Merzenich är. Han var i varje fall en av de som uppfann cochlearimplantatet som gör att personer som inte kunde höra med inoperation av detta implantat kunde få hörsel. Numera har han, jag tror han är pensionerad, startat en organisation PositScience, där mycket handlar om hjärnan och man säljer mjukvaror som skall träna hjärnan. Vad dessa innebär har jag inte satt mig in i men han har bland annat en blogg där han skriver om neuroplasticitet där han på ett inlägg skriver om reportern på SF Chronicle som vid 90 års ålder inte vill bli bli utköpt och få pension utan vill fortsätta som aktiv vetenskaplig reporter. Han skriver om nobelpristagaren Rita Levi-Montalcini som vid 100 års ålder fortsätter att vara aktiv inom samhälle och forskning. Hon upptäckte en tillväxtfaktor för nerver och fick Nobelpris 1986.

Nobelpristagaren Eric Kandel börjar också komma upp i åren men verkar fortfarande mycket aktiv. Han forskar kring minnet. Säger bland annat att vid korttidsminnet sker förändringar i hjärnan, vars spår man inte kan se efter att minnet är borta. Det som går över till långtidsminnet däremot sätter spår i nya förbindelser mellan nervceller i form av nya synapser. Att minnas innebär att vi ständigt använder hjärnans plasticitet.

Här håller Kandel ett föredrag om hjärnan som är en resume över minnesforskningen och om hjärnans olika funktionsområden. Han började med att beskriva att man trodde att man kunde känna på kraniets knölar och form och därigenom säga vad personen i fråga hade för egenskaper etc., detta användes sedan av de rasbiologer som sedan for runt och mätte skallar etcetera.

Detta skedde på på 1900 talet men redan i mitten av 1800-talet var dessa tankar passerade.

Bland annat hade Broca upptäckt att personer som genom skador hade svårt att formulera i sig i ord vad man ville säga, sk expressiv afasi hade skador i ett visst område av främre delen av hjärnbarken, därefter kom bl annat Wernicke som fann att svårigheter att förstå tal så kallad impressiv afasi hade en skada på ett område längre bak i hjärnan. Man upptäckte olika områden i hjärnbarken som representerade olika saker.

Man gjorde undersökningar där man stimulerade områden av hjärnan och fann att det gav upphov till känselförnimmelser i olika delar av kroppen; detta bidrog till att man kunde kartlägga den sensoriska hjärnbarken. På samma sätt upptäcktes motoriska hjärnbarken. De hittills nämnda områdena av bland annat språket fanns i vänster sida av hjärnan. På höger sida har man beträffande språket mer emotionella inslag och bland annat hur man betonar ord i meningar med mera. I stort kan man säga att det som har med rörelser och liknande, att tala Brocas område och motoriska barken sitter längre fram än de områden som tar in information från sinnesorganen, Wernickes area- att förstå talet, hörselbarken, synbarken, sensoriska representationen.

Kandel talar sedan om minnesforskningen och beskriver att ett fall där man opererade en person för epilepsi på ett sådant sätt att förbindelsen mellan höger och vänster hjärnhalva i hippocampusområdet skadades och det ledde till att man kunde se att det fanns olika former av långtidsminne som fanns på olika ställen i hjärnan. Man fann att minnen före operationen var intakt, men inte vad som hände efteråt. Långtidsminne var placerad nån annanstans. Patienten kunde inte ta vad som fanns i kortidsminnet till långtidsminnet. En musiker som fick ett område skadat i samband med hjärninflammation hade kvar sin förmåga att spela avancerad musik men efteråt kunde han inte minnas att han hade spelat. Han hade kvar sitt procedurminne, hur man kunde göra saker, men däremot var minnet skadat avseende ting, fakta som hänt. Där var det helt blankt, Kandel föredrag kan man lyssna till på denna video:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar