Jag gick faktiskt på något som man ibland kallar Frödings väg mellan Mangskogs Prästgård, där Fröding tidvis bodde hos sin släkting komminister Warodell, och Slorudsborg varest Frödings syster Matilda Fröding hade sin bostad. Det väcker minnen att gå på en lerig vårväg när solen skiner. Jag minns minnen från barndomen när man spelade kula på den leriga vägen, jag minns dagen man fick byta ut vinterskorna till något lättare. Ja, det var många minnen som poppade upp då jag gick där. Jag mindes att man gick och spejade efter den första tussilagon, och snart såg jag några nu också.
I själva verket hade det kommit ganska många. Det är lite underligt det där, om man inte håller ögonen öppna kan man gå förbi många intressanta saker. Det gäller leriga vårvägar och det gäller mycket annat här på jorden.
När man skall försöka att hålla en god allmänkondition, eller träna överhuvudtaget är det viktigt för mig att det inte blir tråkigt. Ibland får man underhållning utan att anstränga sig som att gå ut och "spatser" en vårdag. Om man har kameran med sig kan många promenader bli intressanta. Alltid ser man något nytt och spännande. Blir träningen ensidig och tråkig då är det lätt att man vill hoppa över den. Ni kanske känner igen det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar