Hjälpen till detta är hjärnans belöningssystem
Här kan man se hur hjärnans belöningssystem fungerar schematiskt.
” när dopaminet flödar ut från nervtrådar i hjärnans belöningssystem och stimulerar särskilda mottagarmolekyler, receptorer, på andra nervceller – det är då som man njuter! ”
Det är också detta njutande som kan bli orsak till olika beroenden, och en viktig del av det är alltså signalsubstansen dopamin, som har flera andra funktioner och bland annat är viktiga för rörelsen. Vid parkinsons sjukdom är dopamin en nyckelsubstans.
I septumområdet är ett område där man upplever lust; om man stimulerar detta område elektriskt kan det ge upphov till stora lustupplevelser.
I VTA området, främre tegmentumområdet och däromkring bildas signalsubstansen dopamin som sedan sprider sig vidare till andra delar av hjärnan. Detta område av hjärnan tillhör dess äldsta delar medan hjärnbarken tillhör det yngsta. Dopaminet är viktigt för bland annat finjustera rörelser och man ser att det bildas i närheten av lillhjärnan, som har en viktig funktion därvidlag bland annat balans.
Var kommer endorfinerna in? De där berömda som gör det lustfullt att träna, äta chilipeppar och ha sex. Man upptäckte endorfinerna när man fann att morfinsubstanser påverkade delar i nervsystemet och förhindrade att smärtsignaler transporterades vidare i nervsystemet. Man kallade dessa delar, dessa molekyler för morfinreceptorer. Eftersom människor hade sådana receptorer drog man slutsatsen att det fanns liknande substanser som morfinet som producerades i kroppen och man kallade dessa endorfiner. Man har nu funnit ett stort antal av dessa av vilka någon verkar starkare än morfin. Den så kallade endorfinkicken är man numera tveksam till. Man har inte lyckats påvisa någon sådan hos människor som tränar och man har funnit att om man sprutar in ett preparat, som för övrigt är samma som nu diskuteras som behandling mot MS, dvs low dose naltrexone, LDN, om man sprutar in detta preparat så kommer ändå den så kallade endorfinkicken. Den beror alltså på något annat.
Endorfiner har med stress, smärta och rädsla att göra
Endorfiner är även de neurotransmittorer, signalsubstanser i nervsystemet. Det är signalsubstanser som kan stimulera eller trycka ned aktiviteterna hos neuron, dvs när neuronen fyrar av sina impulser vid vid nervändarna
Endorfinerna produceras i kroppen från hypofysområdet, hypothalamus men även andra delar av nervsystemet vid smärtreaktioner, rädsla och stress. Deras receptorer finns i områden för smärtreaktioner och emotioner och det är där de utövar sitt inflytande på nervceller.
Förutom smärta påverkar endorfiner våra lustupplevelser; våra emotioner, hur våra känslor upplevs i kroppen. Känslor av lust som vi kanske har då vi upplevt att vi fått tillräckligt av en god sak, men samtidigt skall känna att det var viktigt och vill få mer av.
Emotioner är något som är lokaliserat till limbiska systemet och som verkar där. Till limbiska systemet hör bland annat nervcentrat amygdala, en ansamling nervceller som är aktuell i fråga om posttraumatiskt stress syndrom, där man tror att man fått en mycket stark påverkan i det området att det är svårt att komma ifrån att känsla av panik, rädsla väcks oerhört lätt. Detta är också starkt kopplat till minnesfunktionen. I limbiska systemet finns påverkan av flera olika funktioner som andning, emotionella reaktioner, hungerreaktioner, sexuell tillfredsställelse mm. I limbiska systemet finns ett stort antal opoidreceptorer och då endorfiner når dessa upplevs en stor tillfredsställelse.
Endorfiner tros bland annat vara involverade i vissa psykiska sjukdomssymtom som till exempel tvångshandlingar. Vanligen när man gör något upplever man efter ett tag att det är tillräckligt, man är tillfredsställd. Det kan här vara endorfinerna som saknas eller produceras bristfälligt och som inte gör att man får upplevelsen att nu är det klart. Jag tänker på min faster Emma som vid 16 års ålder hade encephalitis letargica och som därefter utvecklade tvångssyndrom. Det är ganska troligt att hon hade en skada i limbiska systemet. Hon var dock mycket förtjust i godsaker och kunde njuta av detta, liksom av vackra kläder och tyger.
Endorfinerna kan också vara involverade i stress. Om systemet inte fungerar kan pendeln från vila till akuta stressreaktioner slå över onormalt snabbt, det finns inga riktiga mellanlägen innan det är full reaktion på egentligen mycket små irritationsmoment. Endorfinerna är alltså likartade morfin men de är inte tillvänjande. De har en funktion i samband med sockerpillseffekten. Man lurar på något sätt hypothalamus till att det skall frisättas endorfiner genom att lägga stor vikt vid ett sockerpiller. Detta utnyttjas i så kallade placebokontrollerade studier, där man vill räkna bort denna effekt från vad ett verksamt medel gör.
Det som sätter fart på endorfinet är alltså smärta och stress, men det finns en hel del annat som taggar endorfinproduktionen.
Men hur kan hjärnan kidnappas av det man äter?
Morfin får råttor att äta mer: :Kessler berättar i sin bok End of Overeating om experiment Josh Woolley vid UCSF gjort med belöningssystemet för att se dess inverkan på ätandet. Experiment ett gjordes på råttor som i en första del fick äta så mycket de ville av något som smakade choklad och en annan något som smakade banan. Sedan fick de fri tillgång till båda sorterna och båda sorterna valde då det som smakade annorlunda. Men om man i stället sprutade in morfin fortsatte de att äta det man ätit förrut. Morfinet gjorde att de fortsatte att äta det de vant sig vid. Om man däremot blockerade endorfinet genom injektion av naltrexone åt råttorna mindre, både av det som smakade banan eller smakade choklad. När trycket av endorfinerna försvann minskade ätandet. Experimentet tycks visa på hjärnans belöningssystems inverkan på hur mycket vi äter.
Ytterligare ett experiment visar på att systemet spelar roll speciellt om man gillar maten. Om råttor fick äta något de verkligen älskade exempelvis med chokladsmak eller något de var mera neutrala till, minskade deras ätande av båda sakerna om man blockerade deras endorfinsystem men allra mest för det de gillade starkt. Belöningssystemet tycks fungera mest för sådant man gillar allra mest.
Råttor jobbar på för något sött:
Det finns också studier avseende vad som råttor allra helst vill ha och kanske är det så med oss mänskor också. Vid Carlton universitet I Ottawa utvecklade man en metod för att se hur mycket råttor ville jobba för att få äta en viss sak. Man använde en spak som råttorna fick trycka ned för att få en belöning i form av det man ville testa. Sedan ökade man antalet gånger som råttan måste trycka för att få godbiten. Exempelvis en gång, två ggr, fyra gånger, åtta gånger, 16 gånger, 32 gånger etc. Man gav råttorna sackaros som belöning. Det visade sig att de jobbade mera för att få en sockerlösning som var 20 procentig än 10 procentig. Däremot gillade de 30 procentig mindre. Rätt anpassad sötma gav bäst effekt. Kessler har intervjuat producenter av producerade maträtter som säger att man utformar rätterna utifrån detta, för att få människor att vilja ha mer.
Råttor jobbar också på för att få fett:
Man gjorde liknande experiment med fett och där använde man föda indränkt i majsolja och det var 10 procentig majsoljelösning som var effektivast. Sara Ward heter forskaren som arbetat med detta vid University of South Carolina, Chapel Hill. Här jobbade sig mössen fram till tolv belöningar.
Man fann således att både kolhydrater och fetter kan verka som stimuli för hjärnans belöningssystem. Om man däremot hade en kombination av fett och kolhydrater var mössen villiga att arbeta sig till fjorton belöningar.. När man prövade med narkotikat kokain var mössen villiga att bara jobba lite, lite mer. Det är alltså så att mat kan vara starkt beroende framkallande.
Var för sig tycks sackaros vara den starkaste faktorn.
Flera olika faktorer än just matinnehållet kan också stimulera till att vilja äta:
Men sen är det inte bara hur det smakar, hur det känns i munnen som spelar roll, även andra aptitstimulerare finns. Den miljö man ätit i kan vara en effektiv stimulerare, vad som händer runtomkring ( jag tänker på alla de upptåg som kan finnas i samband med vissa maträtter som kan verka lockande på barn). Detta är också aptitstimulerare som kan bidra till att man fortsätter att äta.Synen av en viss rätt till exempel en hamburgare kan väcka viljan att äta. Man kan minnas hur gott det har varit tidigare. ( Själv minns jag två hamburgare dels en som jag åt på en hamburgerrestaurang i Oslo, och dels en annan som jag åt på den äldsta hamburgerrestaurangen( från 1908) i USA som finns i Coeur D'Alene i Idaho. Den senare var något helt annat än det man fick på Mc Donaldrestauranger.) Numera äter jag inte hamburgare. Men visst när jag skriver detta så väcks nog lite sug efter en hamburgare. Kanske skulle jag ta en hamburgare om jag vore där,
Ju fler bindningar det blir mellan de olika ”aptitstimulerarna” cues och maten i fråga, ju mer blir man mer ensidigt inriktad på att äta. Rätt kombination av sött, fett och salt och rikligt med andra associationer kan göra att man sätter åt sidan en massa andra tankar som kan verka hämmande på ätandet. Man blir betingad till att vilja ha mat och att ha det mer och mer, och det hela är omedvetet. En del av hjärnan har blivit kidnappad, det har blivit en betingad reflex att man äta utan att man medvetet vill eller behöver detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar